Hoppa till innehåll

Money for nothing – tankar om medborgarlön

november 22, 2017
der spiegel

Det Spiegels etta 1978 respektive 2016

Ska alla medborgare garanteras en inkomst? Frågan om medborgarlön,  basinkomst eller negativ inkomstskatt som det ibland kallas dyker upp gång på gång genom historien. När vi skriver 2017 är det en fråga som visar sig ha ganska ovanliga bundsförvanter.

Socialister gillar tanken. De ser det som ett sätt att få större del av företagsvinsterna. Men också liberaler är positiva eftersom det ökar frihetsgraderna särskilt för fattigare som slipper en påträngande välfärdsstat, samtidigt som det i teorin minskar byråkrati och godtycke. Liberaler brukar också framhålla att dagens socialförsäkringar är orättvisa eftersom de inte behandlar alla lika (ju högre inkomst i arbete, ju högre ersättning i arbetslöshet).

I praktiken finns det en medborgarlön i Sverige, staten garanterar sannolikt att du inte svälter ihjäl, men processen att komma till denna garanterade – och extremt låga – inkomst är integritetskränkande och förutsätter att du saknar alla materiella resurser som ett rimligt gott liv förutsätter att få om några vill hamna där. Och det är själva poängen. Välfärdsstaten förutsätter att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt.

Ser man ur ett historiskt perspektiv så är den i dag dominerande överideologin ”arbetslinjen” dock märklig. Om man börjar hos de gamla grekerna var idealet att arbeta så lite som möjligt, något som var uppnåeligt tack vare att de höll sig med slavar. Det är egentligen först i samband med industrialiseringen och demokratiseringen som sysselsättningsfrågor alls blev en fråga för politiken. Om man lyfter blicken är det också lätt att se arbetslinjen som ett kallt och instrumentellt ideal. Målet är att så många ska betala in (totalt sett) så mycket skatt som möjligt. Borde inte politiken istället ägna sig åt att fundera över vad som utgör ett gott liv? På denna retoriska fråga går det lätt att invända att arbetslöshet definitivt inte är ett gott liv och därför mer än väl motiverat att politikerna lägger sin tid på att fundera på hur man kan öka sysselsättningen.

Det blir en diskussion som dansar runt det som i sista ledet är förutsättningen för välfärdsstatens existens: om andelen nettoskattebetalare inte är mycket större än andelen nettobidragstagare går ekvationen inte ihop. Frågan är om den går att lösa ut med robotar, appar och digitalisering som den nya tidens slavar som en gång för alla kan befria oss från arbetet? Låt mig återkomma om det strax.

Frågan om vad ska människor arbeta med i framtiden är inte ny. Redan på 1700-talet fruktade många automatisering. När ”spinning jenny” lanserades förstörde en mobb av arga arbetare uppfinnarens hus. Det finns oräkneliga exempel på liknande protester genom hela industrialiseringen. På 1800-talet skapades välfärdsstaten av Bismarck av fruktan för att arbetarna skulle attraheras av kommunismen utifrån ren materiell desperation. Själva målet med kommunismen är för övrigt att befria oss från arbete.

Som jag ser det är frågan om medborgarlön tredelad. För det första måste man fråga sig om det är teoretiskt och ideologiskt rätt. För det andra måste man fråga sig om det är praktiskt möjligt. Och sist, är det motiverat i dag eller kommer det att bli det i morgon.

Är det ideologiskt rätt och motiverat?
Samtidigt som vissa liberaler är varma anhängare är andra, ofta libertarianer, starka motståndare. Människor har inte rätt till andras pengar är argumentet. Det kan man tycka, men det är inte en kritik mot en basinkomst utan en invändning mot alla positiva rättigheter. De flesta andra från höger till vänster menar att någon form av ekonomiskt skyddsnät är motiverat. Positiva rättigheter går att motivera på flera grunder. Dels som en fråga om anständighet. Men man kan också motivera det, om man är lagd åt det hållet, utifrån den konservativa fruktan att vänsterradikala krafter skulle bli dominerande om inte arbetarna garanteras vissa rättigheter, eller för den delen Rawls ”okunnighetsslöja”. Om du inte hade en aning om din egen materiella status hade du sannolikt förespråkat någon form av offentlig välfärd. Någon sorts positiva rättigheter är en politisk-filosofisk minsta gemensam nämnare i de flesta samhällen.

Så, medborgarlön är knappast fel om man gillar idén om en välfärdsstat. En lösning som skulle ersätta de integritetskränkande bidragen där mottagare konstant prövas och ifrågasätts. Frihetsgraderna skulle bli större för många och incitamenten skulle, paradoxalt nog, öka för att komma ur sin fattigdom. Det ideologiska och teoretiska stödet för medborgarlön i någon form är i min mening stort.

Är det praktiskt möjligt?
Det skulle egentligen vara en smal sak att slå ihop den flora av bidrag och ersättningar som finns till en ”medborgarlön” som villkorslöst betalas ut till alla medborgare. I Finland pågår just nu ett begränsat experiment för långtidsarbetslösa där 5300 SEK betalas ut skattefritt per månad som ersätter andra tidigare behovsprövade bidrag. Det är ungefär på denna nivå en basinkomst lär kunna hamna för alla. Men som Andreas Bergh påpekar i sin essä om medborgarlön gör förespråkarna ofta misstaget att prata om 20 000 eller mera som ska betalas ut månadsvis till alla, jobb eller ej.

Symptomatiskt ger sällan förespråkarna direkt några svar på frågan hur ska det finansieras? Att välfärdsstaten kräver massiva intäkter går inte komma runt. I arbetskritikern tillika socialisten Roland Paulsens tegelsten ”Arbetssamhället” görs en intressant exposé över hur arbete som praktik och teori har förändrats genom århundraden. Han har många poänger, men trots ett nyskrivet kapitel om ”lösningar” presenteras inga sådana annat än att medborgarlön vore bra.

En skiss på eventuella lösningar
Om vi bortser från utopiska och av verkligheten helt utdömda försök till kommunism och rör oss inom marknadsekonomins ramar kan jag se två förändringar som måste komma till stånd om en ”riktig” medborgarlön någonsin ska kunna införas.

För det första måste robotisering, automatisering och digitalisering kunna  – allt annat lika – ersätta alla de arbetande människors beskattningsbara produktivitet som i dag upprätthåller välfärdsstaten. Om vi pratar om att alla svenskar, jobb eller inte, ska få medellönen för den som har 9-årig grundskola i bagaget krävs en avsevärt höjd produktivitet. Eftersom produktiviteten tenderar att öka över tid är det mest en tidsfråga. Men med högre produktivitet kommer också högre förväntningar. Att upprätthålla 2017 års genomsnittliga ekonomiska standard för alla säg år 2117 kan visa sig vara en smal sak rent ekonomiskt. Men frågan är om någon då skulle vilja leva på vår nivå.

För det andra måste antingen ägarförhållandena, skattebaserna och/eller statens storlek förändras. Eftersom vi får anta att en viss andel av de som får medborgarlön väljer att sluta arbeta, gå ned i arbetstid eller arbeta med mindre produktiva saker (jobba ideellt etcetera) måste statens intäktsbortfall kompenseras genom skatt på annan verksamhet, om man inte bantar statens utgifter rejält förstås. Det sista alternativet är knappast realistiskt i Sverige.

I realiteten är den andra skattebasen man kan laborera med företagen. Teoretiskt möjligt, men i praktiken väldigt svårt när kapital är rörligt. Det blir som KIT uttryckte det, ett internationellt spelteoretiskt problem när det finns ett ”race to the bottom” för kapitalskatter. En del röster höjs nu för en ”robotskatt” som ska belasta de företag som genom automatisering ersätter människor. Kanske genomförbart, men kräver  internationella överenskommelser.

Eftersom vi har uteslutit väpnad kommunistisk revolution och libertariansk statlig bantningskur finns få alternativ kvar. Den springande punkten är att om förmögenheterna inte ska bli ännu mer snedfördelade när VD ersätter civilekonomen med en artificiell intelligens måste fler få ta del av kapitalvinsterna från företagen utan att skatten höjs. Men hur ska det göras i en värld där kapital är, bör, och sannolikt fortsatt kommer att vara rörligt?

En lösning kan vara att göra oss alla till kapitalägare. Man kan tänka sig rent teoretiskt att staten understödjer utvecklingen genom att gradvis trappar ned kapitalskatterna individen betalar på ägarskap samtidigt som inkomstskatterna höjs för att hålla statens intäkter konstanta under en övergångsperiod.

På så sätt hjälper staten utfasning av ”mänskligt arbete” och höjer produktiviteten i näringslivet. Steg för steg går människor från att arbeta åt företag till att äga samma allt mer automatiserade företag. Överskottet från denna våldsamt stora produktivitetsökning förespråkarna för medborgarlön tror ska ske och ser fram emot (eller fruktar) används för att bibehålla nuvarande levnadsstandard. Det går att föreställa sig att både socialister och liberaler skulle kunna välkomna en sådan modell.

Tankar om en medelväg
Det är lätt att glömma att medborgarlön i olika blygsamma former finns redan i vissa delar av världen. Nyligen sände SVT en intressant om än skönmålande dokumentär som gör nedslag i bl.a. Alaska där delstaten fonderar medel från oljeutvinningen som betalas som utdelning till alla medborgare en gång per år. Summan låg på drygt 2000 USD år 2015 (16 000 SEK). Att bygga upp motsvarande modell för hela USA var för övrigt en idé som Hillary Clinton lekte med inför sin presidentkandidatur. Mer mainstream än vad man kan tro alltså.

Sverige har inte olja, men mycket annat. Bland annat stora och lönsamma statliga bolag. I år räknar staten med 11 miljarder i utdelningar från våra företag. Att skicka vidare utdelningarna till alla medborgare skulle ge över 11 000 i fickan per år till var och en. Ett sådant beslut krävs inte mer än ett klubbslag i riksdagen.

Att utöver det införa en råvaruskatt där vinsterna skiftas vidare till oss medborgare skulle bli en dubbelbeskattning (företag betalar redan bolagskatt), men det går att leka med tanken att eftersom vårt land tillhör oss alla är det moraliskt rätt att skifta vidare alla, visserligen icke-fiskala, intäkter från miljöskatter enligt principen smutsar du ned vår allmänning är det människor som drabbas du ska ersätta, inte staten. En enkel och visserligen inte helt korrekt överslagsräkning visar att om dessa intäkter skiftades över skulle det ge ytterligare 74 000 kronor per år och medborgare. 85 lakan ”gratis” till var och en varje år motsvarar 7000 kronor per månad. Det skulle bli världens mest generösa medborgarlön i absoluta tal.

En alternativ men ungefär lika generös modell har piratpartisten Christian Engström skissat på där han bl.a. föreslår att studiestödet och arbetsförmedlingen ska finansiera en medborgarlön.

Men är medborgarlön motiverat?
Historien talar ganska entydigt emot att medborgarlön skulle behövas för att undvika framväxten av ett trasproletariat (vilket är en annan fråga än om reformen skulle vara bra). Vid vartenda teknologiskifte har det varnats för massarbetslöshet, men varje gång har det löst sig också för de som blev av med jobben. Innan väckarklockan fanns det väckare, innan kylskåpet iskarlar och innan elen lykttändare. Listan är lång på utdöda yrkestitlar få saknar och än mindre minns.

Men att det brukar bli på ett visst sätt betyder inte att historien upprepar sig. Den i dag pågående utslagningen av arbeten, också sådana med högt kunskapsinnehåll, är så vitt jag kan bedöma den mest genomgripande som har skett rent kvalitativt.

Trots det så tror jag ändå inte att medborgarlön i sin ”riktiga” form av en hög inkomst åt alla är eller kommer att bli nödvändig. De som oroar sig så fasligt tenderar bara att se ena delen av utslagningen. Ja, ny teknologi slår ut jobb och vissa nya, oftast färre, skapas i kölvattnet. Alla dessa appar behöver ju programmeras..

Men detta är bara en sida av utvecklingen. Den nya teknologin ökar produktiviteten vilket leder till större vinster, vilket möjliggör expansion, vilket i sin tur skapar efterfrågan på nya jobb. Högre produktivitet tenderar också att innebära sänkta priser, vilket i sin tur innebär att människor köper mer eller köper annat när deras konsumtionsutrymme ökar. När vi köper annat tenderar det att vara sådant som (ännu) kräver en mänsklig hand.

Vad pessimisterna inte heller tar hänsyn till är att skalbarheten i den ”nya” ekonomin åtminstone i dagsläget tycks vara låg. Om tesen om ny teknik slår ut jobb stämmer gör den det för att den är mer produktiv. Men produktivitetstillväxten i större delen av västvärlden ligger faktiskt kring noll.

Det går så klart att raljera över om framtidens jobb verkligen är att städa varandras hem istället för att jobba med Riktig Tillverkning. Just denna föreställning har en djup klangbotten i Sverige och skymtar ibland fram i den politiska debatten. Minns att Socialdemokraterna gick till val 2014 på att ”återindustrialisera” (sic!) Sverige. Att producera något viktigt som rent fysiskt går att ta på är på är en del av den nationella identiteten. I Sverige tillverkar vi bilar och bryter malm, vi städar inte varandras toaletter.

Det är väldigt svårt att förutse framtiden men mycket lätt att se de jobb som försvinner framför ens ögon. Men så har det alltid varit. Der Spiegel varnade 1978 för att robotarna tar jobben – och de gjorde samma sak 2016. Ironiskt nog i det land i Europa som antagligen har haft störst nytta av automatiseringen av sin tillverkningsindustri och som i dag är det ekonomiskt mest välmående landet i unionen. Om 38 år kommer de kanske varna för robotarna ännu en gång. Det mänskliga tillståndet verkar helt enkelt vara att oroa sig för framtiden. Tur nog oftast i onödan.

 

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s