Skip to content

”Under skatter vi dignar ned”

mars 5, 2017
Ett bättre Sverige för alla.jpg

Socialdemokraternas slogan 2014

Nyligen twittrade jag med en socialdemokratisk ”kollega” som frågade – ledande – ”du måste hata socialdemokraterna” efter att jag skrivit något syrligt om Partiets dagsform.

Det fick mig att fundera lite, dels över min egen samtalston, men också vad jag egentligen känner för sossarna.

Det finns politiska rörelser jag har svårt för och vars politik jag ogillar, men jag hatar ingen. Jag är visserligen skeptiskt inställd till politisk makt per se, men jag imponeras av de flesta som brinner för något och arbetar ofta under svåra omständigheter för att förverkliga sina ideal. Det gäller även sossar.

Men efter mer än tio år av fältstudier är min analys av socialdemokrater att släktet präglas av en säregen blandning av att vägra erkänna målkonflikter och att man nästan alltid sätter ideologi och önsketänkande framför vetenskap och fakta i de fall de krockar.

Låt oss ta ett konkret exempel som det sällan talas om men som påverkar så mycket: Skatterna. 

Socialdemokrater älskar skatter. Att en stat tar in skatter är definitionsmässigt en förutsättning för dess verksamhet. Och ju mer omfattande man vill att staten ska vara ju mer skatter behöver man ta in. Gott så. Jag förstår resonemanget, även om jag inte håller med om målet.

Om jag hade varit socialdemokrat hade jag dock haft problem med mitt eget parti. Nyligen presenterades en granskning som visade att i 273 av Sveriges 290 kommuner ökar antalet rika hushåll, och i 264 ökar antalet fattiga hushåll. Klyftan mellan de som står utan jobb och de som är innanför ökar samtidigt. Den sociala rörligheten är låg till de inkomstmässiga toppskikten. Och så vidare. Orsaken till allt detta står att finna i hur skatterna är utformade.

Så håll hårt i Das Kapital, för här kommer ett axplock av de mest underliga skattepolitiska föreställningarna, målkonflikterna och kontraproduktiva åsikterna som borde uppröra socialdemokrater som pratar om rättvisa, klyftor och klassresor.

Ränteavdraget ökar förmögenhetsskillnaderna
I dagens lågräntemiljö gör många människor miljonklipp på lägenhetsaffärer. Samtidigt subventionerar staten skuldsättning genom ränteavdraget – ju större lån, ju större avdrag. Det här går att se som en statlig subvention av urbanisering: boenden är dyrast i storstäderna, vilket innebär större subventioner och högre vinster. Den spekulationsdrivna hus- och lägenhetsbubblan drivs mycket av riksbankens penningpolitik (pengar är billigt).

Men kombinera det med ett ineffektivt utnyttjande av befintligt bostadsbestånd tack vare reavinstskatten och ett planekonomiskt bruksvärdessystem som inte prissätter hyresrätter efter utbud-efterfrågan får vi en kraftfull ojämlikhetscocktail där pengar dras till en direkt improduktiv del av ekonomin (din bostadsrätt producerar ingenting). Den rätt tragiska effekten är att i takt med att bankerna höjer nivån på handpenning och amortering som krävs stängs fler mindre kapitalstarka grupper ute från bostadsrättsfesten och de enorma värdestegringar som sker i framförallt storstäderna.

Minusräntan erbjuder en historisk chans att avskaffa avdraget lugnt och försiktigt, i sig något vilken regering som helst borde vilja eftersom ju högre räntan blir – vilket är en tidsfråga – ju större blir kostnaden för staten. Detta vägrar finansministern att göra, med hänvisning till att Alliansen inte gjorde det när räntan var högre. Här har vi en situation – som utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv –  borde uppfattas som milt sagt icke-önskvärd och regeringen gör faktiskt ingenting.

Gärna social rörlighet – men inte för mycket
Sverige har en relativt hög social rörlighet. Det uppskattas både av liberaler och sossar. Men det är en rörlighet med en stoppkloss någonstans i mitten på skalan. Det är ganska lätt att gå från låga inkomster till medelinkomster. Detta är välbelagt. Men en klassresa till det inkomstmässiga toppskiktet är svår genom lönearbete.

Varför? Därför att politikerna föredrar att höja skatterna på inkomster framför fastigheter, miljöförstöring och kapital. Skatt förvrider definitionsmässigt incitamenten att ägna sig åt en given ekonomisk aktivitet, varför det är utomordentligt viktigt att beskatta rätt saker. Det man bör undvika i det längsta är att beskatta produktiv verksamhet. Det låter banalt, men på samma sätt som folk super mindre om spriten blir dyrare jobbar människor mindre om inkomstskatterna höjs. Från ett principiellt socialdemokratiskt perspektiv finns här uppenbara problem. Minns Internationalens vers ”under skatter vi dignar ned..”.

När Löfven och Andersson håller sina brandtal om rättvisa med hänvisning till att det är ett stopp på Alliansens ”ofinansierade skattesänkningar” (notera: statens intäkter ökade under Alliansen och statsskulden minskade) blir jag något lakonisk. Dessa skattehöjningar bidrar i sig till, för att tala socialdemokratiska, färre klassresor. De som redan är rika har inte inkomster från tjänst, som det heter. Deras rikedom kommer framförallt av kapital och fastigheter. Den socialdemokratiska retoriken framstår som ett spel för galleriet byggd på en antagligen korrekt bedömning att väljarna inte förstår att äpplen inte är päron.

Frågan är om Löfven & Co medvetet för sina gräsrötter bakom ljuset, eller om de själva inte förstår hur tunn deras retorik är.

Gagna kapitalisterna och de rika
Anledningen varför man beskattar inkomster så högt, Sverige har i dag världens högsta marginalskatter, hänger ihop med en krass ekonomisk verklighet att arbetskraft inte är lika rörlig som kapital. Man kan helt enkelt, relativt sett, klämma ur mer skatt ur Bosse på bruket än banken som kan rycka upp bopålarna och dra till Caymanöarna.

Med respekt för en verklighet politiker måste förhålla sig till kan jag ändå, med min socialdemokratiska hatt på, tycka att denna fråga borde diskuteras i Rörelsen – finns det något vi kan göra? Vi socialdemokrater beskattar vanliga arbetares inkomster högst i världen, är det rimligt? De enda som på sistone har pratat om detta är LO. Rätta mig om jag har fel. De tycker att regeringen borde genomföra en skatteväxling där skatten höjs på kapital och sänks på inkomster. Det är det mest ideologiskt förankrade S-utspelet jag har hört på år och dagar.

När frågan uppmärksammades av SVT nyligen nickar Magdalena Andersson med och problematiserar de höga skatteuttagen på lönearbete. Men inte ett spår av denna skarpt laddade ideologiska fråga som går till själva kärnan av socialdemokratisk ideologi går egentligen att hitta i de propositioner regeringen lägger. Den så kallade bankskatt regeringen ville införa har man nu lagt i runda arkivet.

Andra skatter som Socialdemokraterna inte rör eller ens pratar om är den rena kapitalbeskattningen på aktieinnehav, bolagskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller arvsskatten. Den senare avskaffades faktiskt av dem själva år 2005. Retoriken och politiken går helt enkelt inte ihop.

Sänkt skatt ger faktiskt högre skatteintäkter
Ett enkelt tankeexperiment: Hur mycket skatteintäkter blir det om skatten är noll procent? Noll procent. Hur mycket skatteintäkter blir det om skatten är hundra procent? Också noll procent, människor går inte till jobbet av välvilja mot sin arbetsgivare.

Någonstans på skalan mellan 0 och 100 finns alltså en punkt som är optimal om man vill maximera skatteuttaget, en sorts smärtgräns där lönearbetare börjar prioritera fritid framför arbete då marginalvinsten blir för låg. Detta är vad som kallas för Lafferkurvan, en klockformad kurva med en topp någonstans på skalan. Och Socialdemokrater vill ju maximera statens intäkter.

Mycket talar i dag för att Sveriges skatteuttag ligger till höger om lafferkurvans topp. Staten skulle alltså få in mer skatt i kronor och ören om man sänkte skatten, ja rent av avskaffade den statliga inkomstskatten som gäller på inkomster över ca 37 kr/månaden. Gör Socialdemokraterna detta? Nej. I stället är man mäkta stolta över att fler i dag betalar statlig inkomstskatt och de riktigt rika får punga ut med några hundralappar extra i inkomstskatt varje månad. Det är som att sätta ett plåster på en skottskada.

Hur skulle en socialdemokratisk skattepolitik se ut?
Det finns en man vid namn Erik Åsbrink som har skissat på detta. Han var socialdemokratisk finansminister på 90-talet. Han drar upp ett par rimliga principer: Skattesystemet ska vara enkelt, det ska främja arbete och tillväxt, det ska vara finansierat och det ska inte leda till ökade inkomstskillnader.

Åsbrinks modell är närmast en motsats till regeringen Löfvens skattepolitik. Åsbrink vill:

  • Avskaffa den statliga inkomstskatten och på så vis harmonisera beskattningen av inkomst och kapital (regeringen ökar skillnaden genom att höja inkomstskatten)
  • Ta bort de krångliga 3:12-reglerna för fåmansbolag vilket ger mindre företag högre skatt än stora företag (regeringen vill ytterligare försvåra att ta ut inkomst som kapital med lägre skattesats)
  • Ett kraftigt höjt grundavdrag vilket ger låginkomsttagare en skattesänkning (regeringen har höjt inkomstskatten också för låginkomsttagare)
  • Återinförd fastighetsskatten (regeringen har inga som helst sådana planer)
  • Återinförd gåvo- och förmögenhetsskatt (igen, inga planer på detta från regeringen)

Åsbrink skissar också på en intressant skatteväxling där ett avskaffat ränteavdrag finansierar en sänkt bolagsskatt, så bördan minskas på produktiv verksamhet. Smart.

***

När socialdemokrater talar sig varma för klassresor tror jag att de menar det. Jag tror att det stämmer att mycket stora förmögenhets- och inkomstskillnader i ett land inte är bra för sammanhållningen (särskilt när de kommer genom spekulation eller annat icke-produktiv verksamhet).

Men sossarnas retorik och brösttoner matchas inte av deras politik. Jag är liberal, och av den anledningen gillar jag också klassresor – jag har själv gjort en. Jag tycker slit och engagemang ska löna sig, den som är driven ska kunna jobba sig ”rik” genom hederligt arbete, och skatt ska tas ut på sådant som är minst skadligt för en ekonomi.

Mitt problem med Socialdemokraterna är paradoxalt nog att de är för lite socialdemokrater. Jag skriver visserligen inte under på allt i Åsbrinks modell, särskilt arvsskatten. Men ett socialdemokratiskt parti som hade gått till val på Åsbrinks skattepolitik hade varit en formidabel sparringpartner för borgerligheten, istället för i dag ett parti som helt enkelt står för politik som är skadlig.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s