Skip to content

Sant och falskt om ”Resten av Sverige”

oktober 3, 2016

Jag ska erkänna att när jag i våras hörde talas om Po Tidholms kommande landsbygdsdokumentär i tre delar fick jag lite hicka. Po har ägnat större delen av sina skriverier om landsbygden med att måla en mörk bild av kolonialism, resurstjuveri och avfolkning. Jag bänkade mig därför i helgen för att se om mina fördomar skulle uppfyllas.

Po ventilerar sin favorittes om Norrland som en koloni för sörlänningar. En tanke som är en direkt utlöpare av marxistisk teori, där centrum lever av att suga ut periferin. Att Norrland skulle vara koloniserat stämmer i så måtto att ”svensken” rörde sig norrut under hundratals år och trängde bort samerna. Men om vi ska beskriva dagens Norrland som koloniserat då behöver vi göra detsamma med Bohuslän och Skåne, som till skillnad från Norrland i stort faktiskt har tillhört Norge och Danmark. Få skulle nog beskriva Ystad som den svenska kolonialismens södra utpost.

Trots detta något krystade teoretiska raster som präglar de två första avsnitten av serien tar Tidholm upp mycket som är tankeväckande. Det är svårt att inte hålla med om ”landsbygden” som politiskt subjekt alltid sätts i relation till vad den kan förse staden med – energi, råvaror, mat. Det visar på en utgångspunkt som är allt annat än jämlik. Likaså att staden har blivit synonym med modernitet medan landsbygden associeras med eftersatthet, nedmontering och reaktionära strömningar.

De motbilder som landsbygdsbor försöker etablera är mångt och mycket speglingar av det storstadsborna efterfrågar: mysiga bönder med ullkoftor och skägg som sävligt vallar får i motljus. Den som har besökt en bondgård vet att det sällan ser ut så.

Men med detta i bakhuvudet kan man fråga sig vilken bild Tidholm själv bidrar till att etablera – lösningarna sägs visserligen presenteras i det tredje och avslutande avsnittet så jag ska inte säga för mycket. Delar av landsbygden har problem med avfolkning. Men lika lite som staden är en homogen enhet är landsbygden det. Det går bra för min stadsdel, Södermalm, men mindre bra för Rinkeby. Det går bra för Åre, Järvsö och Krokom, men det går uselt för Laxå, halvbra för Storuman och dåligt för Bräcke.

På totalen har inte landsbygdsbefolkningen minskat med mer än en tredjedel av en procentenhet sedan 80-talet. Mer rättvisande är därför att tala om en glesbygd som har problem snarare än en landsbygd.  Städerna växer, men det är på grund av barnafödande och invandring snarare än inflyttning. De största befolkningsströmmarna på landsbygden är i själva verket från glesare landsbygd till tätortsnära landsbygd.

Den tanke som Tidholm verkar vilja att tittaren ska ha i bakhuvudet är varför kan inte bara landsbygden få vara, måste man ständigt betraktas och värderas i relation till staden eller vad den kan förse tillfälliga gäster med? Det är lätt att sympatisera, inte minst som bohusläning. Även om vi inte har formellt återgått i norsk ägo känns det som att norska är det dominerande språket ibland. ”Badjävlarna” behövs, men de uppskattas inte nödvändigtvis.

Men sådan är verkligheten för alla platser. Deras ekonomiska värde är per definition summan av vad man kan förse andra människor med. Trots att staden i en kulturell mening helt dominerar det offentliga samtalet är Stockholms värde i en strikt ekonomisk mening de jobb och de ekonomiska värden som man kan skapa.

När statsvetaren Katarina Barrling intervjuas av Tidholm och säger att marknadsekonomin förutsätter att vissa platser dör ut har hon en poäng, trots att den är drastiskt uttryckt. Företag och orter som inte kan producera ekonomiska värden tynar bort. De delar av landsbygden som det faktiskt går bra för förstår att utnyttja sina komparativa fördelar – natur som lockar, billiga lokaler, billig arbetskraft, unika kulturvärden, platsspecifika upplevelser.

Skulle värde mätas på något annat sätt pratar vi om ett helt annat förhållningssätt till ekonomiskt värde där det ligger nära till hands att statens klumpiga hand istället gödslar ut bidrag för att kunna konservera gamla ekonomiska strukturer som hade slagits ut i en marknadsekonomi. Det om något tror jag skulle cementera bilden av landsbygden som tärande.

Jag vet inte vilka lösningar Tidholm själv föredrar, men detta synsätt tycks skymta när han går runt i sitt gamla Arbrå och lakoniskt tittar på nedlagda butiker. Samtidigt som e-handeln fundamentalt har demokratiserat möjligheten till handel på ett aldrig tidigare skådat sätt. Utbudet av böcker, kläder, elektronik och så vidare är lika stort där som här.

Tidholm berör också översiktligt landsbygdens politiska historia och gör ett nedslag hos Centerpartiet och hur man har förhållit sig till att antalet stadsbor ökar och landsbygdsbor minskar (vilket i sig inte är helt sant). Här skiner Tidholms egna teser igenom när man beskriver Centerpartiets ”nya profilfrågor” som månggifte och slopad arvsrätt, när han själv vet att något sådant har inte partiet antagit.

Likaså får den gamla favoriten Stureplanscentern en framträdande roll i Tidholms historieskrivning som tycks starta 2006. Jag har tidigare skrivit att det var fel när det påstods då, och det är lika fel i dag. Den förnyelse C påbörjade startade för 18 år sedan och är långt mer mångfacetterad och djup än påhittet att en handfull stockholmare skulle ha ”styrt om” Centerpartiets riktning.

Kan landsbygden räddas? Behöver den räddas? Och hur gör man det i sådana fall?

Det finns antagligen orter som kommer att dö ut av avfolkning. Idén att alla orter alltid i alla tider växer och frodas har aldrig varit sann. Modernitet är inte en linjär utveckling.

Just nu går det bäst för städerna. Antagligen i kraft av att de kontaktytor som finns mellan människor är exponentiellt många fler än i glesbygden. Multiplicera varje invånare med varje annan invånare och det finns närmast överskådliga mängder möten och möjligheter. I denna smältdeg av perspektiv, erfarenheter och kunskaper finns stora utvecklingsmöjligheter i en post-industriell ekonomi.

Det finns därför de som framhåller att så länge landsbygden får bredband och bra vägar kommer man kunna växa. En sorts konstgjord centralitet kommer att knyta in landsbygden i de nätverk som finns i städerna. Men vägarna går åt båda håll. Landsbygden ”levde” som mest när kommunikationerna var som sämst. Men ingen skulle nog förespråka eller tro att något skulle bli bättre att vi bryter upp E4:an norrut och klipper bredbandet.

Det verkligt grundläggande hotet mot landsbygden tror jag är den paternalistiska skansifiering som finns och som säkert blir större i takt med att delar av landsbygden – eller snarare glesbygden – avfolkas. Ju värre det ser ut ju mer kommer vissa politiska krafter vilja konservera det som var i går.

Det mest flagranta exemplet på detta synsätt är strandskyddslagstiftningen som gör det nästan omöjligt att bygga vid vattnet, vilket gör det nära nog omöjligt för vissa orter att utnyttja en av sina komparativa fördelar, trots att Sverige har motsvarande fyra varv runt jorden av strand. Ironin i att själva riksdagshuset inte hade kunnat ha byggts om den lagstiftning majoriteten av våra riksdagsledamöter förespråkar hade funnits på 1800-talet verkar gå förlorad på dem.

Andra möjligheter på landsbygden hindras också av dålig lagstiftning. Sverige har en konstlat låg andel enkla jobb på grund av höga anställningskostnader. Samtidigt finns det jobb som helt enkelt inte kan automatiseras och som därför inte blir gjorda om de är för dyra. Turismnäringen är en sådan bransch som i dag sysselsätter fler än fordonsbranschen (!) och där många av landsbygdens unika naturupplevelser erbjuder tillväxtmöjligheter som hindras i dag.

Det värdeskapande som sker kan också synliggöras och komma fler lokalboende till del genom att regionalisera skattebaser. Det finns ett helt batteri av mer eller mindre kreativa skattereformer, kostnadsminskningar, regelförändringar och ja, ett och annat stödsystem, som skulle underlätta för både landsbygd och glesbygd.

Landsbygden är dock inte homogen på det sätt som Tidholm, förhoppningsvis oavsiktligt, beskriver. Det finns inget alexanderhugg som löser allas problem. Urbanisering är också en del av en global megatrend som kanske inte går – och kanske inte heller bör – stoppas. Det politiken har möjlighet att göra är att ge bästa tänkbara förutsättningar för människor att kunna bo vart de vill.

Ges människor de rätta förutsättningarna kommer en viss andel av befolkningen alltid bygga sina liv på landsbygden, tror jag. Men de kommer kanske inte bo på orten där centralmakten vill, jobba med det politiker och dokumentärfilmare skulle föredra, eller leva precis på det sätt som någon kan föreställa sig i dag. I grund och botten är det positivt.

 

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s