Skip to content

Recension: Fallout 4

maj 8, 2016

656603.jpg

”War, war never changes”

– Fallout-seriens inofficiella slogan

Det skulle också kunna vara utvecklingsstudion Bethestas motto. Man har ett välgrundat rykte för att göra enorma och expansiva, men buggiga och smått underutvecklade spel. Så också här i den senaste versionen av det post-apokalyptiska rollspelssagan.

I denna alternativa tidslinje utvecklades aldrig transistorn, så trots att bomberna föll år 2077 ser allt ut så som man trodde att framtiden skulle te sig ca 1950: tjock-TV:s, bilar som går på kärnenergi och svävande robot-butlers. Trots att Boston som spelet utspelar sig i är en ruin 200 år efter Kriget, är det en ganska mysig sådan. Bethesta matchar denna 50-talsestitik med samma tidstypiska paranoia för kommunismen. På resan genom staden och dess omnejd går det att plocka upp oräkenerliga datafiler och dokument som vittnar om hur djupt det militär-industriella komplexet sträckte sig, från att låta grundskolebarn vara försökskaniner i testandet av nya fältransoner till hemliga militärexperiment under universitetet. Tyvärr matchas det visuella av en grafisk kvalitet som är den sämsta jag har sett denna sida av generationsgränsen för spelkonsoller. Trots Fallouts visuellt tilltalande post-apokalyps är spelet inte bara grafiskt fult, världen du rör dig i är närmast statisk – du kan knappt ens ha sönder en bit papper.

Kärnan i ett rollspel är vanligtvis möjligheten att utveckla sin karaktärs förmågor efter sin spelstil. Under detta besök i Fallouts universum är karaktärsbyggandet mycket enklare än tidigare. Tidigare spel lät huvudpersonen utveckla många olika förmågor, här låses du istället in i en viss riktning när du går upp i nivå och kan spendera din ”ability-point” på en förmåga. Jag valde att helt investera i att spela som en smygande lönnmördare. Men om jag skulle fått för mig att prova på att testa att utveckla skillz i närstrid skulle jag behöva spela om spelet från början.

Vilket osökt för oss till att Fallout 4 inte har så mycket så kallat replay value. Spelets protagonist är the Sole Survivor, en före detta militär som ovetande utsätts för ett experiment i en av Vault-Tecs kärnvapenbunkrar och fryses ned tillsammans med sin fru och son precis innan bomben föll. The Sole Survivor vaknar upp för att se hur okända män mördar hans fru och tar hans son innan han själv ger sig ut i The Commonwealth för att hitta sitt barn (du kan spela som kvinna som istället får sin man mördad om du vill).

På resans gång träffar du olika faktioner i världen som du lierar dig med. Miltaristiska och xenofoba Brotherhood of Steel, godhjärtade milisgruppen Minutemen, idealisterna i The Railroad och teknikoptimisterna i The Institute. Du väljer vilken eller vilka faktioner du vill ha som fiende, men oavsett val är slutet i all väsentlighet detsamma. Denna nyanslöshet går igen i dialogen, vanligtvis ett av de viktigaste inslagen i ett rollspel. Spelaren har i varje dialog bara fyra alternativ till svar, men inte kompletta svar, utan istället ett ord (”sarcastic”) eller del av en mening. Många samtal blir en gissningslek i vad ens karaktär ska säga. Din spelstil – inklusive din charm och intelligens som du kan spendera ”ability-points” på – blir mer en smaksak snarare än ett sätt att göra ett riktigt avtryck hos spelvärldens karaktärer.

Något av det roligaste med Fallout 4 är faktiskt den del som inte är spelande. Du kan konstruera dina egna baser med ett verktyg som fungerar som digitalt lego och skapa små post-apokalyptiska samhällen.

Tyvärr har spelet har en lång rad buggar som verkar vara resultat av utvecklarnas lathet snarare än deras oskicklighet. Allt ifrån att ens kompanjon-karaktär mer än gärna ställer sig i dörröppningar och blockerar vägen eller helt enkelt försvinner om du vänder huvudet, till buggig dialog där du inleder ett samtal bara för att avbrytas och karaktären du pratade med börjar om enligt den scriptade sekvens som spelet har bestämt, till att karaktärer inte öppnar dörrar utan försvinner framför dem. Listan är lång.

Fallout 4 är visserligen innehållsrikt för den som vill uppleva allt The Commonwealth har att bjuda på. Men bortsett från huvuduppdragen går nästan allt annat ut på att åka till plats X, döda några människor och/eller hämta en fil eller ett föremål. Fallout 4:s värld är så pass stor att du måste ”snabbresa” mellan platser. En inte obetydande del av tiden i spelet spenderas därför med att titta på en laddskärm. Att bara gå in i ett hus renderar ännu en paus i väntan på att spelet ska laddas klart.

Den som gillar action-rollspel kommer att hitta dussintals om inte hundratals timmar av underhållning här. Men som nybliven och ganska onostalgisk Fallout-spelare går det att se rätt nyktert på vad man har framför sig. Fallout 4 hade varit ett bättre spel om det var färdigutvecklat. Men även i den bästa av buggfria – och färdigutvecklade – världar har det svårt att konkurrera med mer rafinerade konkurrenter som The Witcher 3. Det spelet är visserligen minst lika buggigt som Fallout 4, men väger upp sina brister med en engagerande och bitterljuv handling, mångbottnade karaktärer, en föränderlig och levande spelvärld, modern grafik och spelmekanik.

Behöver din rollspelsfix innehålla skjutvapen är Fallout 4 för dig. Om du istället vill spela något som inte bara är ett ”bra rollspel”, utan rent av ett mycket bra spel alla kategorier, välj svärdsvingandet i The Witcher 3 istället.

Betyg:

6 av 10 Pip-Boys

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s