Skip to content

Men det får man väl inte säga i det här jävla landet

februari 22, 2016

Åsiktskorridoren.

Smaka på ordet. Jag ser framför mig en illa upplyst och trång gång med linoleumgolv. En mental bild av ett gammalt slitet rivningsobjekt. Begreppet myntades tydligen av statsvetaren Henrik Oscarsson redan 2013, och är en metafor för vilka åsikter som är accepterade i samhällsdebatten.

I någon mening är det en truism att säga att det finns en åsiktskorridor. Alla samhällen har vissa värderingar som anses självklara. Uppfattningar som är av moralisk eller etisk natur. I Sverige är det etablerade åsikter gränsande till officiella sanningar att det är viktigt med jämställdhet mellan män och kvinnor, djur ska behandlas bra, att vi måste minska utsläppen från växthusgaser och att demokrati är det bästa styrelseskicket.

Alternativet till att ha en åsiktskorridor är ett samhälle utan en värderingsmässig grund. Sådana stater finns, men det rör sig då om samhällen vi kan se på nyheterna i varierande grad av sammanbrott eller inre konvulsioner (Venezuela, Afghanistan, Mexiko).

Korridoren i sin mest allmänna mening av ordet existerar, och det är bra att den finns.

Men begreppet åsiktskorridor, och debatten om den, handlar egentligen inte om att det finns vissa utbredda och okontroversiella värderingar hos människor. Den handlar om var gränsen för det acceptabla finns och hur ett upplevt (eller verkligt) etablissemang undertrycker och bestraffar de som har åsikter som ligger utanför den.

Jag kom och tänka på det när jag såg ett Facebook-inlägg av en kompis kompis som kärnfullt satte fingret på hur en debatt kan förändras på bara ett par månader.

Ena minuten var Sverige ett öppet och generöst land som skulle erbjuda flyktingar en fristad. De som då påpekade att detta kunde ha konsekvenser för välfärdssamhället, kallades rasister och fördömdes. Nästa minut har vi stängt våra gränser och de som fortfarande förespråkar en generös invandringspolitik och dessutom har förslag för hur vi ska kunna lösa detta kallas för naiva och apartheidförespråkande rasister. Det är som att vi inte kan diskutera sakfrågor längre, utan griper till tillmälen (allra helst rasist) så fort någon kommer med åsikter som vi ogillar.

Den korta bakgrundshistorien är att Stefan Löfven under hela fjolåret kallade Sverigedemokraterna för fascister och i september i fjol höll ett bejublat tal om ”människors okränkbara värde” på Medborgarplatsen i Stockholm. Drygt 2 månader senare införde han så långtgående begränsningar av asylrätten att hela eller delar av asylrätten avskaffades.

Resultatet av regeringens nya migrationspolitik är precis det Sverigedemokraterna ville, flyktinginvandringen minskade med 95 procent. När regeringen gjorde verklighet av Sverigedemokraternas politik kallade man det däremot inte för fascism.

Min egen arbetsgivare presenterade nyligen en uppmaning till arbetsmarknadens parter att teckna avtal för lågt utbildade invandrare med lägre ingångslöner, i nivå med deras produktivitet. Problemet att de inte får jobb beror på att det kostar mer att anställa dem än vad de producerar.

Ett enkelt och väldokumenterat problem, med en lika enkel som uppenbar lösning, belagt av Konjunkturinstitutet, OECD, Finanspolitiska rådet och IMF.

I LO-finansierade tidningen Arbetet skräddade man inte orden. C-förslaget är ”apartheid”. Man menade också att Centerpartiet tycker att flyktingar är ”etniskt orena”. Att Sydafrika, staten som praktiserade apartheid, använde sig av höga ingångslöner och en stel arbetsrätt som ett sätt att upprätthålla åtskillnaden mellan vita och svarta nämndes inte.

Fascism är att ta ansvar. Jobb åt invandrare är apartheid. Och Sveriges i dag mest migrationsvänliga parti tycker att flyktingar är etniskt orena.

Det är inte konstigt att en och annan blir konfunderad över det offentliga samtalet och funderar över vad som är okej att tycka för stunden. Är jag god eller ond om jag tycker precis samma sak som jag gjorde för ett år sedan?

Att olika skyttegravsläger kommunicerar genom etiketter istället för argument är en skuld som kan fördelas på många parter, inte minst en retoriskt högtflygande regering som aldrig ville erkänna att det fanns en målkonflikt mellan deras politiska ambitioner och en stor asylinvandring. Verkligheten har ett sätt att göra sig påmind.

En annan orsak går att hitta i spåren av tidningsdöd och klickjakt. Få arenor finns kvar för politiker att utveckla längre resonemang och föra mer värderingsgrundade diskussioner. Komplexa samband, nyanser, resonemang och skalor kan inte klämmas in i 15-sekundersklipp i en nyhetssändning. Och den som försöker lär upptäcka att man antingen ingenting får sagt, eller blir feltolkad. Försök att lyfta värderingsfrågor till öppen debatt i egna forum har visat sig fungera så där.

Problemet med åsiktskorridoren är inte bara de som rider spärr mot de obekväma åsikter som försöker tränga sig in har etiketter som främsta vapen. Själva begreppet användas som en retorisk figur av de som står utanför. Det är ett bekvämt sätt att uttrycka att det får man väl inte säga i det här jävla landet. En sorts frikort för att slippa argumentera för sin sak.

Men att du inte får säga det i det här jävla landet kan faktiskt vara motiverat (att man inte ”får” är i sig en retorisk fint – att ingen lyssnar på dig betyder inte att du inte får). Chemtrail-troende, pedofiler och nazister står utanför, och bör i rimlighetens namn finnas kvar där. Det finns åsikter som för de flesta av oss är så världsfrånvända, illasinnade eller absurda att de inte platsar i diskussionen.

Men samhällen som präglas av vissa värderingar har en tendens att lösa det här på egen hand. Värderingar som inte platsar tar människor strid mot, på arbetsplatser, på fester, runt matbordet. De förblir marginaliserade eftersom de inte får något gensvar. Hence, samhällsdebatten.

Problemet är att spannet utanför åsiktskorridoren sträcker sig mellan ”folkmord är bra” till ”det här tror vi gör att fler invandrare får jobb”, och denna korridors gräns upprätthålls genom brännmärkning snarare än sakliga argument.

Tidningen Arbetet vet att (C) inte tycker att invandrare är ”etniskt orena”. Men genom att argumentera på ett sätt som de flesta människor kan se är osakligt brutaliserar man debatten. Varje nytt påhopp från en aktör människor väntar sig agera seriöst, gentemot någon annan som är en seriös part i samhällsdebatten illustrerar den godtyckliga gränsdragningen mellan accepterade och bespottade åsikter.

Liberaler och borgare kan därför på sätt och vis tacka Arbetet för påhoppet. Men om man lyfter blicken över ren partiegoism finns det skäl att vara oroad.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s