Skip to content

Årets 8 bästa skivor (8-5)

december 31, 2015

Tame Impala - Currents

08. Tame Impala – Currents

Currents och Miguels Wildheart som återfinns längre ned på listan är två olika alster, detta pop och det andra R&B. Men båda skivorna fångar en liknande känsla av experimentell glädje som kännetecknar den musik som ofta stannar kvar i tankarna hos mig. Om man ska vara rättvis är Currents svår att placera genremässigt. Musiken rör sig fram och tillbaka i någon sorts skärningspunkt mellan pop, elektronica, soul och R&B, ibland också inom samma låtar. I den mån detta alls kan beskrivas som pop-musik är det det i meningen att huvudmedlemmen i bandet, Kevin Parker, lyckas med konststycket att skriva musik som är lika experimentell och genre-överskridande som den är trallvänlig. Vi kan kanske kalla det för framtidens pop.

Bästa låt: Let it Happen

Future - DS2

07. Future – Dirty Sprite 2

Future skulle kunna beskrivas som T-pain för 10-talet, auto-tunad halvsjungade storbolags-rap. Personligen har jag aldrig fastnat för Futures uttryck. Men efter att hans baby mama Ciara dumpade honom för något år sedan har Future börjat plocka fram sina mörkare sidor och, framförallt, börjat rappa mer normalt. Ju mer missnöjd han är med tillvaron ju bättre blir han. Fjolårets ”Monster” var en becksvart uppgörelse med exet, och Dirty Sprite 2 fortsätter till stor del i samma bana. DS 2 är visserligen ett antal spår för lång, men när Future väl träffar rätt är det inte svårt att se varför han är just nu världens största rap-stjärna. Höj ditt glas rosé och poppa en percocet om du också hoppas Future får ett fucked-up 2016.

Bästa låt: Blood on the Money

Paul Wall - Slab God

06. Paul Wall – Slab God

Det är 10 år sedan Paul Wall slog igenom med The Peoples Champ, ridandes på Dirty Souths absoluta vågtopp innan rappen gick vidare till andra regionala scener. Under de 10 år som har gått har han släppt några fler skivor, men det blytunga och släpiga soundet från TPC har han aldrig lyckats följa upp vare sig musikaliskt eller kommersiellt. Samtidigt kan ingen anklaga honom för att inte vara konsekvent. Allt handlar hela tiden om bilar, gräs, hostmedicin och att jaga pengar. Så också på Slab God som är en referens till Paul Wall själv, den självutnämnda guden av gamla amerikanska bilar upphottad med digitala instrument, färg, fälgar och högtalare. Wall har aldrig varit en stor lyricist, men rappen på Slab God är tajtare än på länge och han höjer några gånger blicken över de mer prosaiska ämnena. Borta är visserligen de mer utpräglade Dirty South-beatsen från debuten, men Wall flyter över det mesta som slängs åt honom. Ibland är gammal äldst.

Bästa låt: Swangin in The Rain

Mac Miller - GOOD AM

05. Mac Miller – GO:OD AM

Ända sedan debuten har Miller kört sitt race som ”frat-rapper” (beer pong, röka gräs och ligga med college-tjejer). Tänk Asher Roth men med mer kommersiell framgång och sämre flow. Att ogilla Miller har ändå alltid varit frustrerande. Han har nämligen en alternativ karriär som producent under presudonymen Larry Fisherman, där han kränger instrumentaler som hämtar näring från soul/ambient/elektronica. Lika grund som Miller är som rappare, lika djup är han som instrumentalist. Det är först nu Miller lyckas transplantera sin kärlek till beats över till texter och ett framförande som känns relevant. Antagligen eftersom Miller för första gången har gått igenom saker som någon utanför festen kan vara intresserad av att höra. AM präglas ett introspektivt textförfattande om beroende, att se sina svagheter, lära sig något, och komma ut stärkt på andra sidan. Trots det PK:iga budskapet felar Mac hela tiden på rätt sida. Till sin hjälp har han ett ljudlandskap som vid sidan av några mindre snedsteg ut i trap till stor del låter som hämtat från The Blueprint-sessionerna 2001. Soul-samplande New York boom bap – hårda trummor men med en värme (Brand Name, Break the Law, God Speed). AM säger inget om tillståndet i världen i stort, men i det lilla är det en optimistisk berättelse om att överkomma demoner och beroenden, framfört med en känsla av nyvunnen angelägenhet. Det gör Miller relaterbar för första gången, och det gör AM till en av 2015 års bästa skivor.

Bästa låt: God Speed

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s