Skip to content

Årets 8 bästa skivor (4-1)

december 31, 2015

Miguel - Wildheart

04. Miguel – Wildheart

Miguel opererar i det svårdefinierade fält som kan kallas för alt-R&B, granne med Frank Ocean och The Weeknd. Det är musik som visar lite mer själ än den slicka radio-vänliga R&B:n (i den mån sådan alls finns längre). Sex är här mer än en prestationssport, och män har faktiskt också känslor. Miguel skiljer ut sig från sina kollegor genom att vara något mindre deppig än Frank Ocean och ett par snäpp mindre självhatande än The Weeknd. Alt-epitetet kan också användas för att beskriva det spektra av musikaliska influenser Miguel visar upp på Wildheart. Från Lenny Kravitz-assisterade powerballaden ”face the sun” till trumkomps-baserade ”waves”. Miguel har visserligen fortfarande en gigantisk libido och sjunger mer än gärna om sex, men det blir sällan klichéartat. Wildheart är en solig och lekfull skapelse där Miguels röst svävar högt, miltals från 808-trummor och trap-beats. ”Alternativ” R&B i all ära, personligen hoppas jag att all R&B kommer att låta som detta i framtiden.

Bästa låt: waves

Freddie Gibbs - Shadow of a Doubt

03. Freddie Gibbs – Shadow of a Doubt

Freddie Gibbs släppte en av 2014 års bästa skivor (Pinata) och följer upp med både en helgjuten EP (Pronto) och en ny skiva som visserligen är ett komplett avsteg från Pinatas knastriga soul. Shadow of a Doubt är mycket mer en rotlös skapelse än sin föregångare, och på så vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Detta faktum adresserar Gibbs själv i en skit där Snoop Dogg påpekar att det låter som att han inte kommer från någon särskild plats. Vad som skulle kunna vara till Gibbs nackdel är dock, och har alltid varit, hans selling point. Shadow of a Doubt bjuder på ett smörgåsbord av beats och ljud för Gangsta Gibbs att lägga ut sina bars om livets hårda skola. Skivan har också en svårfångad kvalitet, som kanske bäst kan beskrivas som professionalism. Beatsen låter dyra, produktionen är glasklar, rappen är tajt och gästerna är plockade med fingertoppskänsla (E-40, Gucci Mane) snarare än för att maxa antal sålda exemplar. Gibbs är inte underground för att han inte kan skriva musik för topplistorna, utan för att han inte vill. Trots att Freddie egentligen aldrig rör sig utanför det trygga territorium som är gangsterrappens fyra hörnstenar, knark, kvinnor, pengar och hatare blir det aldrig vare sig klichéartat eller tröttsamt, bara väldigt bra.

Bästa låt: Freddie Gordy

Jamie XX - In Colour

02. Jamie XX – In Colour

Jamie XX är en tredjedel av The XX, den visk-sjungande elektroniska outfiten som blandar sprött gitarrplockande med elektroniska effekter och växelsång. Jaime XX:s andra soloskiva delar naturligt mycket DNA med hans bands två alster, singeln Loud Places låter till exempel exakt som XX, med den väldigt XX:iga raden ”I go to loud places/ To search for someone/ To be quiet with”, en passande sammanfattning av den känsla In Colour vill locka fram. Skivan i sin helhet präglas av en ljudbild som bäst kan beskrivas som slow-motion rave, där garage, house och jungle mixas i en brittisk DJ-kompott. ”I Know There’s Gonna be a Good Time” förenar Jaime med Young Thug och reggae-artisten Popcaan som flyter över vad som låter som en xylofon i en jungel. Och ”Girl” gifter ihop ett drivande house-beat med en soul (?)-sampling och breaks som inte ligger långt efter den största stadium-trancen. In Colour är 2015 års mest intelligenta dansmusik, mångsidig och optimistisk men med en underton av melankoli som får en att komma tillbaka gång på gång.

Bästa låt: Girl

The Jacka & Berber - Drought Season 3

01. The Jacka/Berner – Drought Season 3

Ingen älskar en artist så mycket som efter att hen har lagt gitarren på hyllan. Att The Jacka blev skjuten till döds i februari ger denna, hans sista alster, en särskild ödesmättad tyngd när man inser att rader om att andra vill se honom död faktiskt blev besannade (”I just want to make you proud/ But you’d rather see me gunned down”). Att The Jacka blev mördad bara 37 år gammal är inte bara tråkigt för att rappen förlorade en av sina bästa textförfattare, utan också för att genren förlorade en omvittnat varm och omtänksam människa, som trots – eller tack vare allt han gått igenom – kunde göra gangsterrap på ett märkligt avslappnat sätt. DS 3 handlar om typiska teman i rap för en artist som delar sin tid mellan köket, gatan och studiobåset, men The Jacka har alltid förmedlat historier från sin värld med en dyster ambivalens. I bland framstår han som en av få inom genren med en fungerande moralisk kompass. DS 3 är en delad prestation mellan weed-rapparen Berner och Jacka, men detta är egentligen den sistnämndas solo-show om vi pratar artistisk verkshöjd. The Jacka har aldrig tidigare varit bättre än precis här på att sammanfatta sitt musikaliska universum om svek, hämd, tro och hopp om någonting bättre, närmast perfekt uttryckt på Live Without Me/So Much Pain (”I know I’m blessed the way you manifest a hopeless mind, into an open eye/ Never seen a god in the open sky, but I read the signs so I know you are, right there, unseen like the air you feel/ On your skin, unseen like the evil djinn, you know I kneel.”). När versen rundas av är det som en uppenbarelse, The Jackas manifesto, allt han stod och verkade för, uttryckt på en rad (”All I try to do is make it pop, somewhere/ All my fallen soldiers, dead or locked, you’ll live again”).

Bästa låt: Live Without Me/So Much Pain (ft. J Stalin & Carey Stacks)

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s