Skip to content

Recension: Spectre

november 9, 2015

Daniel Craig James Bond Spectre 1Snabba bilar, galna skurkar, snygga kvinnor och välsittande kostymer har varit James Bonds modus operandi i över 50 år. Trots ett odödligt koncept har filmserien då och då känts murrigt misogynt och förlegad, ibland till den grad att den i sina sämsta stunder är en parodi av sig själv.

När Daniel Craig 2006 tog på sig smokingen i Casino Royale kändes det som en frisk fläkt blåste ut seriens mer osmickrande drag. Borta var den lismande dandyn som tvångsmässigt droppade ordvitsar. Istället tittade en cynisk och muskulös lönnmördare fram, vars tunna fernissa av överklass dolde en trasig själ. Craigs Bond är lika sammanbiten som han är skör och brutal. De nya Bond-brudarna kan åtminstone stava till feminism och varenda pinal är längre inte en minibomb eller missil. Trots en bitvis ojämn filmserie (Quantum of Solace det erkända lågvattenmärket) har Bonds personliga demoner, gamla fiender och kvinnor på ett subtilt sätt varit den fond som Martin Cambell (Casino Royale), Marc Foster (Quantum) och Sam Mendes (Skyfall) har använt för att berätta den historia som nu får sitt slut med Spectre.

Superskurkar, exotiska baser, planer på världsdominans och bilar med eldkastare är återigen in fashion 2015. Spectre är inte GoldenEye-Bond ca 1990-tal, den är Sean Connery-Bond 1960-tal. Filmens titel anspelar på den världomspännande onda organisation som har varit Bond’s sparringpartner i många tidigare filmer.

Bond hoppar från Mexico City till Rom, Alperna och nordafrika i jakt på Franz Oberhauser, sin styvbror som påstods ha dött 30 år tidigare. Den minnesgode ser att Spectre lånar miljöer och scener friskt från tidigare filmer. Om det är av vördnad eller för att nostalgi säljer är oklart. I London kämpar MI6 samtidigt mot en ambitiös underättelsebyråkrat som vill göra 00-agenter överflödiga genom en massiv övervakningsapparatur kallad Nine Eyes. Dessa två trådar vävs långsamt samman under 2 1/2 timmar.

Craigs tolkning av karaktären är lika bra som väntat, även om jag personligen efter fjärde Craig-filmen börja åtminstone underhålla tanken att det skulle vara kul om Idris Elba tog på sig smokingen nästa gång. Spectres foto signerat Sverige-baserade Hoyte van Hoytema har fått berättigat beröm, även om miljöerna inte mäter sig med Skyfalls neonindränkta Hong Kong eller dimhöljda Skottland. Det finns scener och sekvenser som hör till de bättre i serien, bland annat ett styrelsemöte som är som Eyes Wide Shut med kläderna på, som någon uttryckte det.

Men det finns också saker att bokföra på minuskontot. Spectre har en av seriens längsta och mest innehållslösa biljakter, så sömnig att inte bara jag utan också Bond pratade i telefon under tiden. Det slår inte heller blixtrar mellan Craig och Léa Seydoux som spelar kärleksintresset Madeline Swann. Medan Casino Royale mästerligt byggde upp Bonds relation med Vesper Lynd ända fram till sista scenen ges det nya paret knappt längre tid det tar att svepa en dry martini att lära känna varandra. Tittaren förblir rätt likgiltig inför hennes öde och i förlängningen vissa av Bonds avgörande val.

Man kan ana att Spectre vill vara förankrad i någon sorts verklighet genom historien om övervakningssystemet Nine Eyes. Men i en värld där verkligenheten överträffar dikten i form av PRISM, Edward Snowden och drönare blir det lätt prosaiskt. Den insatte tittaren kan också ifrågasätta realismen i att Kina någonsin skulle ge Storbritannien tillgång till all sin underättelseinformation.

Mer allvarligt är att Bond, återigen, är för mycket Bond. När Skyfalls kamp mellan Bond och Silva berörde ambivalenta sexuella läggningar, ett moderskomplex och ett beroende på perspektiv, rättmäktigt och relaterbart hämdbegär över att ha blivit sviken, nöjer sig Spectre med mycket enklare motiv. Oberhauser som Bond till sist lyckas spåra till nordafrika och som visar sig vara, som han säger, arkitekten bakom all hans olycka, drivs inte av några andra krafter än att han helt enkelt är ond. Det är ett västgötaklimax efter nio år av hintande om de större krafter som lurar i kulisserna. Oberhauser, gestaltad av Christoph Waltz, är visserligen välspelat obehaglig, men kan inte mäta sig med Javier Bardems elektrifierade gestaltning av Silva som nästan spräcker filmduken.

Craig-erans Bond lekte med själva idéen om en odödlig kvinnotjusande superagent på små och subtila sätt. Kalla det Bond uppdaterad för den post-ironiska generationen. Franchisens självdistans när Le Chifre i Casino Royale förklarar att han aldrig förstod alla dessa avancerade tortyrmetoder precis innan han försöker krossa Bonds pung gör Oberhausers science fiction-stol med borrar plågsam på ett sätt som manusförfattarna inte planerade.

Spectre ses bäst som en hyllning till Sean Connerys gamla gestaltning av karaktären och mytologin runt världens mest kända hemliga agent. Det är 2 1/2 timmar av trygg och mysig nostalgi. Hade inte Sam Mendes och övriga regissörer byggt upp en förväntan om något mer över tre tidigare filmer hade det inte varit hela världen. Nu lämnas biobesökaren tyvärr med känslan av att Daniel Craig-erans Bond snubblar över mållinjen.

3 av 5 möjliga dirty martinis

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s