Skip to content

EU:s största medelmåtta 2020

maj 1, 2015

Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.

Stora ord från Socialdemokraternas ”framtidskontrakt”. Budskapet konkretiserades sedermera till att Sverige ska ha ”EU:s lägsta arbetslöshet 2020”.

(S) tog hem valet, och målet är nu regeringspolitik. Ambitionen att fler ska jobba är det inget fel i. Men Sverige kan nå ”EU:s lägsta arbetslöshet” genom att det går käpprätt åt skogen för övriga medlemsstater, och inte en enda svensk till är i arbete gör att det ringer en klocka hos mig – hur mycket tankeverksamhet har de lagt på detta egentligen? Antingen för lite, eller kanske än värre, för mycket.

Skuggan av Göran Perssons utförsäkringspolitik där arbetslösheten ”minskades” genom överflyttningar till sjukförsäkringssystemet är lång.

Målet illustrerar egentligen två reella problem för regeringen, den miljö de navigerar i och för den politik de driver. Alliansen har också ett mål, att 350 000 fler skulle jobba 2020, vilket också är svårt att nå (strax över det nådda antal på åtta år ska nu nås en gång till på fem år). Skillnaden är att det går att benchmarka mot det, och att det är omöjligt att nå tack vare att det går dåligt för andra.

Anledningen till varför regeringen sätter upp ett mål som objektivt sett är sämre än Alliansen följer nog framförallt av en enkel medial logik. Det låter mycket bättre att säga att Sverige ska vara bäst i klassen istället för att vi ska nå ett abstrakt siffermål. En målsättning signalera kraft, framåtanda och optimism. En kritik mot båda målen är givetvis att de ligger i mitten av nästa mandatperiod och därför inte kan utvärderas av väljarna lagom till 2018, även om det då går att få en indikation på om man är i närheten av 350 000 inom två års tid.

Det löfvenska jobbreceptet

I valörelsen skanderade Löfven att varje statsråd i hans regering skulle få frågan vad de på sin post gör för att minska arbetslösheten. Regeringens första beslut skulle bli åtgärdsprogrammet 90-dagarsgarantin – tidigare existerande som 100-dagarsgarantin (då utdömd av IFAU som ineffektiv). 32 000 så kallade traineejobb skulle skapas i vården där unga skulle gå och handledas av undersköterskor och få erfarenhet som ett led i denna garanti. Facken – Löfvens egna LO – invände att vården inte är en arbetsmarknadsregulator och man har redan ett och annat att stå i för att klara av sina jobb redan i dag.

90-dagarsgarantin är inte införd efter ~7 månader vid makten. Senaste budet är att de 32 000 platserna blir 11 000. År 2017. Ett halvt löfte om att se över Sveriges minst förtroendegivande myndighet, Arbetsförmedlingen, blev en nedläggning av den utredning Alliansen tillsatte. Löftet att inte röra inkomstskatterna blev en skattehöjning för medelinkomsttagare. Äldre skulle få lägre ”pensionärsskatt” (en socialdemokratisk eufemism för att pensionärer har ”fått högre skatt” när de som jobbar har fått lägre) blev istället en höjd löneskatt hos de över 64 år.

ROT halverades, kapitalbeskattningen höjdes, arbetsgivaravgifterna för unga höjdes, och nu pratar man om en bankskatt som kommer innebära högre kostnader för slutkunden, dig och mig. Alla allvarliga förslag när Sveriges ekonomi i dagsläget bärs upp av hushållens konsumtion. I den höstbudget som fälldes men som innehållsmässigt återkom konstaterar regeringen på torr byråkratsvenska att skatteförslagen som lämnas och aviseras dämpar sysselsättning och BNP något. Löfven kanske glömde att ställa sin jobbfråga till Magdalena när han anställda henne?

Kort sagt, antingen lägger regeringen fram förslag som på olika sätt för Sverige bort från deras egna mål. Eller försenar man de förslag som ska föra Sverige närmre – vilket kanske ändå är Löfvens lycka då ingen erfarenhet tyder på att en 90-dagarsgaranti faktiskt fungerar.

På rak arm kan jag bara komma på ett konkret löfte som Socialdemokraterna har lyckats infria, och det är att ta bort den bortre parentesen i sjukförsäkringen. Också det ett eko av Göran Perssons tid när LO-utredaren Jan Edling 2005 fick kicken och censurerades för att han påpekade att försäkringen användes som en a-kassa.

Går det att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020?

I teorin, om det går betydligt sämre för andra. Men om det går dåligt för dem gör det det för oss också. Att vi kan minska arbetslösheten är säkert, kanske till EU:s lägsta om alla gör allt rätt och Sverige har en hel del tur, läs: hamnar i en global högkonjunktur som på något otroligt sätt sveper med Sverige men inte kontinentalländerna. OECD som granskar ekonomi och arbetsmarknad hos i-länderna besökte nyligen Sverige och lade fram sina rekommendationer för att minska arbetslösheten:

  • Sänk Sveriges höga ingångslöner för att öka viljan att anställa människor med relativt sett låg produktivitet (de med lite erfarenhet, invandrare som inte kan språket, långtidsarbetslösa etc)
  • Modernisera lagen om anställningsskydd och premiera kompetens framför anställningsår.

Svenskt Näringsliv konstaterar att för att klå EU-ettan Österrike (i dag ersatt av Tyskland) krävs mellan tummen och pekfingret att det skapas 500 000 nya jobb fram till 2020. Deras rekommendationer:

  • Försämra inte jobbskatteavdraget som Konjunkturinstitutet bedömer ha skapat 90 000 jobb. Fortsätt sänka världens högsta marginalskatter på tjänsteinkomster/jobb.
  • Bryt upp Arbetsförmedlingens monopol på att förmedla jobb.
  • Sänk kapitalbeskattningen för att stimulera investeringar i produktiv verksamhet och företag.

Till dessa råd säger Magdalena Andersson:

Den här regeringen satsar på att göra otrygga jobb mer trygga, inte att göra trygga jobb mer otrygga.

Att Anderssons danska systerparti har genomfört precis det hon avvisar spelar ingen roll. Istället ska Sverige investeras ur lågkonjunkturen genom, just det, traineejobb. År 2017.

Som lök på laxen kom nyligen regeringens egna myndighet, Finanspolitiska rådet, med sin årliga granskning där de konstaterar att regeringens politik kommer att leda till minst 27 000 fler arbetslösa. Rådets ordförande konstaterar i en kommentar:

Antingen måste de göra saker de definitivt inte vill, som att acceptera en större låglönesektor eller stärka incitamenten att jobba genom att sänka a-kassan. Eller så gör de saker de sagt att de inte ska tillåta, att sänka sysselsättningen och ta bort folk från arbetsmarknaden. Jag tror det är de enda chanserna man har.

Istället för att ta rapporten på allvar avfärdar Löfven sin egen expertmyndighet på ett något bryskt sätt:

Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här går inte att nå, jag tror inte på det.

Lars Calmfors, professorn i nationalekonomi, härsknar därefter till och skriver en återhållsamt ilsken krönika i DN där han sågar både arbetslöshetsmålet, ”Arbetslöshet är ju ett problem i sig, inte en tävling mot andra, som Eurovision Song Contest” och kallar regeringens ekonomiska politik för ”ett analytiskt sammelsurium”.

Löfvens draksådd

Det skulle vara en fjäder i hatten för Löfven om han genom något politiskt mirakel lyckas göra Sverige till EU:s riktiga jobbmotor. Men realistiskt kan vi, likt allt fler kommentatorer och också socialdemokrater som börjar knorra, nog konstatera att loppet är kört. Man spände i stundens ingivelse bågen väl högt, och det är det man kommer att bli utvärderad utifrån.

Man avisar de råd som skulle dra åt rätt håll, man försenar sina egna reformer som man tror skulle bidra. Vilket paradoxalt nog kan vara positivt då de på olika sätt är ineffektiva eller skadliga. Lagom till 2018 kommer nog Löfven och hans kampanjteam ångra sin då fem år gamla idé. Den egna politiken kommer att vara otillräcklig, och även om man lyckas minska arbetslösheten är Sveriges ekonomi ofelbart ihopkopplad med övriga kontinentens.

2018 kommer nog däremot ett gäng vara rätt glada över Löfvens ambitioner, och det är Alliansen. Om Löfven spelar cyniskt – vilket jag inte tror – och förtidspensionerar bort arbetslöshet kommer det att bli en repris av 2006 års konfliktlinje. Om han harvar vidare med industrikanslers och traineejobb kommer han att misslyckas. Och om han skyller på att det går för bra för övriga länder kommer han att upptäcka att väljarna har lite sympati för bortförklaringar.

För en gångs skull är jag beredd att ge Aftonbladet rätt, Socialdemokraterna går mot en svidande valförlust.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s