Skip to content

Varför Decemberöverenskommelsen?

april 2, 2015

stefanblock

I bland när jag tittar på nyheterna och ser statsminister Stefan Löfven tänker jag att jag drömmer. Röstade verkligen svenskarna bort Europas kanske mest framgångsrika regering?

Nu på vårkanten när regeringen gör verkstad av både det man gick till val på och det man mörkade stiger kritiken mot Decemberöverenskommelsen (DÖK) – regeringen kommer att få igenom sin budget.

Med tanke på att jag och många andra gav blod svett och tårar för att få Alliansen återvalda delar jag frustrationen. Men lika mycket som den förväntan kritiken andas är sund på ett känslomässigt plan, är den irrationell, kortsiktig, och bitvis felaktig om vi nagelfar den.

Argast är Svenska Dagbladets ledarsida som påstår att Alliansen kommer att rösta för en röd-grön budget (man kommer att avstå att rösta). Det är en inte obetydlig skillnad i en konstitutionell mening, och något de känner till.

Tyvärr stannar tanken där hos många. Ni kommer inte att rösta på ert eget förslag?! Odemokratiskt! Bryt DÖK! 

Hade Alliansen kunnat fälla regeringen och regera istället? Man hade kunnat valt att inte ingå i överenskommelsen. Man hade kunnat regera genom ett bättre valresultat i det inställda valet 22 mars 2015 (osannolikt), eller om man skrapade ihop en koalition som samlade fler riksdagsmandat än S-V-MP (en reell möjlighet).

Frågorna som borde komma när man har tänkt den sista tanken är till vilket kostnad. För Sveriges demokrati, för Alliansen som koalition, borgerlighetens framtid, för möjligheterna att få igenom sin politik, och med vilka effekter. 

Är du borgerlig och bitter på Alliansen? Jag menar att DÖK:en var det bästa alternativet bland flera dåliga. Det enda rimliga alternativet. Om klarar dig igenom hela inlägget och fortfarande inte håller med, skicka mig ett mail så lovar jag att bjuda på en öl och fortsatt diskussion.

Vad vilja Socialdemokraterna?

Det fanns en tid när borgerliga partiledare ogillade varandra så mycket att de vägrade att vara på bild tillsammans – en situation inte helt olik Socialdemokraternas förhållande till Vänsterpartiet i dag. Sverige har styrts av borgerliga regeringar de senaste åtta åren av en anledning: Man har varit enad. Socialdemokraterna har alltid förstått att hotet mot deras maktinnehav har varit borgerlig enighet. Bevisföremål 1A: Man band sig vid en stor skattereform tillsammans med FP för att till inte obetydlig del jävlas med Moderaterna och spä på föraktet mellan partierna.

Från 2006 har (S) förhållit sig till mitt parti genom att antingen sätta en bild av att vi sviker våra värderingar (samarbete med S), att vi kommer att ramla ur riksdagen (p.g.a. svikna värderingar), eller den Löfvenska modellen, skapa en bild av att (C) nog ändå kan tänka sig att samarbeta med Socialdemokraterna, i syfte att skapa en förväntan hos allmänheten att vi ser det som ett alternativ och på så vis bygga en bild av att (S) har fler alternativa sammarbetspartier än (MP) och (V).

Gemensam nämnare är alla gånger att man vill undergräva en sammansvetsad borgerlighet. För den borgerligt sinnade finns det därför ett intresse av att Alliansen är enig både i regeringsställning och i opposition. Utan enighet – inget regeringsinnehav i dag. Eller i morgon.

Alternativet till Decemberöverenskommelsen – Alliansregering?

Av 349 riksdagsmandat har S-V-MP 159, och Alliansen har 141. Inget regeringsalternativ har absolut majoritet (> 50%). Stefan Löfven kunde utropa sig som vinnare på valnatten eftersom hans alternativ är större än Alliansens och i kraft av att Sverige har negativ parlamentarism kan han (trodde han) få igenom sin budget. Kort sagt bytte Alliansen och S-V-MP plats i storleksordning den 14 september.

Löfven behöver bara inte ha ett aktivt motstånd som är större än hans egen koalition. Så långt allt klart. Tills SD valde att rösta på Alliansens budget. Samma budget man menar är dålig för Sverige

Vilka teoretiska möjligheter uppstår i detta läge Löfven att kunna lotsa sin budget genom riksdagen? Om endera (C) eller (FP) hade röstat för S-V-MP-budgeten hade Löfvens alternativ blivit den största minoriteten, eftersom:

  • M-FP-KD + SD = 168 mandat.
  • S-V-MP + C = 181 mandat.

Detta alternativ som aldrig var aktuellt hade också inneburit slutet för Alliansen och borgerlig enighet. Säg välkommen till dina nya socialdemokratiska overlords. De kommer lämna Rosenbad tidigast 2040. 

Tittar man åt andra hållet och ställer samma fråga går det att se åtminstone tre alternativ i teorin som skulle ha gjort det möjligt för någon sorts borgerlig återkomst:

  • Alliansen i regering + parlamentariskt stöd av Socialdemokraterna.
  • Alliansen i regering + parlamentariskt stöd av Miljöpartiet.
  • Alliansen i regering + parlamentariskt stöd av Sverigedemokraterna.

De två första kan avskrivas som rent teoretiska. Socialdemokraternas självbild tål inte att vara stödparti åt borgerligheten. Och Miljöpartiet som har sagt att ”Alliansen är problemet” skulle aldrig agera stödparti.

Den springande punkten oavsett vilket alternativ vi leker med är en som kritiken mot DÖK förbiser. Alliansen i regering, men som saknar mandat nog att lotsa en budget genom riksdagen utan stöd av ett femte icke-borgerligt parti skulle regera på nåder av detta vågmästarparti i en utsträckning man inte riktigt kan föreställa sig.

Ett erbjudande du inte kan motstå – Alliansen med SD?

SD bjöd ut sitt stöd till högstbjudande. Bland annat till till Stefan Löfven. Vad kritiker förbiser märkligt nog är att SD är likgiltiga för om Sverige styrs av borgare eller socialister. Man är inte Alliansens förlorade syskon. En relation med ett parti som bara bryr sig om en sak, och vars stöd du tvunget måste ha skulle inte vara en förhandling utan en ensidig kapitulation för deras politik. Ett parti som inte bryr sig kan inte heller förlora. Lena Andersson fångar detta resonemang:

Relationen är för asymmetrisk för att förhandling ska kunna kallas förhandling. I en verklig förhandling kompromissar båda. Men SD behöver inte kompromissa. I utbyte mot den obefintliga kostnaden att ge motparten stöd i frågor som är dem likgiltiga kan de önska sig vad de vill i sin enda viktiga fråga. Det ligger alltså i denna förhandlings inre logik att om de andra partierna börjar förhandla med SD för att få igenom egna förslag blir de kvar på knä tills SD fått allt de vill ha.

En del av den kritik som riktas mot DÖK framstår ofta bara som halvt uttalad. Man vill se Alliansen fast med en sverigedemokratisk migrationspolitik. Men man klär kritiken i en skrud av demokrativurm och fruktan för vänstervridning. Men också denna kritik missar en avgörande praktisk invändning mot det egna resonemanget: Ingen garanti skulle existera för att Alliansen hade fått igenom mer än en budget. Vid varje budgetprocess hade (SD) gett samma erbjudande till S (tillsammans samlar (S) och (SD) nämligen 162 riksdagsmandat).

Kritiken mot DÖK:en är däremot helt och hållet rimlig om man vill se ett chicken race mot vem som snabbast kan genomföra Sverigedemokraternas hjärtefrågor. Det brukar sverigedemokrater vilja. Men borgerliga ledarsidor?

Vrider Decemberöverenskommelsen politiken åt (v)änster?

Som vi har gått igenom existerade aldrig alternativet att regera Allians + Socialdemokraterna eller Allians + Miljöpartiet. Stefan Löfven var innan som efter valet medveten om att Alliansen var ett samlat alternativ, antingen i regering eller i opposition. När han på valdagen sa ”svenska folket krävde en förändring, svenska folket får en förändring” gjordes det medvetet om att de enda två tänkbara koalitionsparters var (MP) och (V). Politiken vreds åt vänster på valdagen, inte genom DÖK.

Det batteri av olika förslag som regeringen nu rullar ut är visserligen Vänsterpartiet glada för. Men om man läser de två regeringspartiernas valmanifest och partiprogram ser man att de genomför i all väsentlighet sin egen politik. Vänsterpartiet stödjer förslagen eftersom de också är ett vänsterparti.

Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?

Den kanske mest instinktiva och känslomässiga kritiken mot DÖK är att Alliansen inte kommer att trycka på ja-knappen för sin egen budget. Jag förstår att det låter knasigt. Men om man känner till hur det svenska parlamentariska demokratin är uppbyggd och har utvecklats speglar denna lösning mer än något annat systemet ovana vid att hantera ett parti som inte följer praxis i riksdagen.

I en budgetomröstning används kontraproposition, det minsta alternativet ställs mot det näst minsta, som ställs mot det näst-näst minsta. Det vill säga:

  • SD:s budget ställs mot Alliansen. Alliansens har större stöd.
  • Alliansens budget ställs mot vänstersidans. Vänstersidans har större stöd.

Antagandet som systemet vilar på är det enda demokratiskt anständiga, voteringen i kammaren ska bekräfta och klubba avslutet på en process där olika partier har kunnat kompromissa fram ett förslag som samlar störst stöd. Man stödjer sin egen politik, och ingår man i en koalition stödjer man den i kraft av att man har fått genomslag för delar av sin politik där. Varför skulle någon rösta ja till ett förslag man egentligen är emot?

Pudelns kärna i DÖK, vars handling ser så underlig ut, är att genom att avstå från att rösta på sin egen eventuella Alliansgemensamma budget återställs den praxis som systemet med kontraproposition speglar: Det största alternativet slår ut de mindre. DÖK återställer alltså en ordning som var ur spel i några veckor i december, men som annars har varit intakt sedan decennier. Den hårda kärnan i DÖK är inte mer dramatisk än så – även om det ser konstigt ut. 

Kritiken mot DÖK kommer också från ett annat och mer uttalat sverigedemokratiskt håll: Det är odemokratiskt att sex partier stänger ute ett sjunde från inflytande. Men inget parti har en automatisk rätt till inflytande. Politiskt genomslag får man genom att bygga allianser med likasinnade och kompromisser. SD har inga likasinnade, och de har inget att kompromissa om.

Så, vems fel är allt egentligen?

I ett ord: väljarnas.

I varje valdebatt gjorde Alliansen tydligt att en röst på något av de fyra borgerliga partierna är en röst för en ny borgerlig regering. Skulle vi förlora går vi i gemensam opposition. En röst på något annat än oss är en röst på någon annan regering, oklart vilken. Nu blev det precis som man varnade för. Löften sviks på löpande band, folk blir överraskade och arga. En del av kritiken mot DÖK speglar en borgerlig frustration över att väljarna röstade ”fel”. Men det är detta som är demokrati. Väljarna gör aldrig fel, de får bara de politiker och den regering de förtjänar.

I ett annat ord: Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna har skickligt odlat en bild av Stefan Löfven som en näringslivsman som gillar tillväxt och företagande. Och hans ”utsträckta händer” till (C) och (FP) skedde i fruktan av att behöva sammarbeta med (V). Det behövs nog en borgerlig reality check – i alla tider har (S) varit politiska motståndare i synen på egenmakt, frihet, öppenhet, skatter, företagande. Plötsligt är socialdemokraternas partiledare en mysig mittenfarbror? Läs valmanifestet, läs partiprogrammet.

Det är inte borgerlighetens ansvar att göra vänstern lite mindre dålig. Det är dess ansvar att visa på det politiska alternativet. Stefan Löfvens politik är inte dålig tack vare något Alliansparti. Hans politik är dålig för att han tycker så.

Nej, Sverige hade inte behövs styras av vänstern. Man hade kunnat styrts av S-MP + (C) eller (FP). Då hade Alliansen dött och Socialdemokraterna hade återigen blivit solen som de andra partierna roterar runt i decennier framåt. Alliansen hade kunnat styra med (SD). Då hade borgerligheten blivit något annat. Och man hade kunnat regera i ett halvår.

Därför är Decemberöverenskommelsen det bästa alternativet.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s