Skip to content

Årets 5 bästa skivor

december 31, 2014

slvstr_su_sincerelyyours_cover

05. Iamsu! – Sincerely Yours

2014 har varit Ratchet-musikens år, och rapparen Iamsu tillsammans med sitt Bay Area-gäng HBK har varit genrens fanbärare, för att inte säga upphovsmän. Genren är egentligen hip-hop, men med vissa Bay Area-typiska drag: minimalistiskt fingerknäppande, djupa basgångar och enkla synthslingor som bärande element. HBK står för Heartbreak Gang, vilket kanske ger en fingervisning om att detta inte är musik som är direkt svår att lyssna på, även om en ovan lyssnare kanske skulle sätta fantan i halsen av hur så trevlig musik kan vara så sexistisk. Iamsu har inte heller några ambitioner att vara något annat än lättillgänglig. Sincerely Yours innehåller inte några djupare insikter om livet. Istället är det en skiva som mer fokuserar på att det är nice att röka gräs med sin tjej, att Iamsu är glad över att det går bra nu, och att han har schyssta polare. Sincerely Yours är inget som kvalificerar sig till någon förstaplats, men den är en given inkörsport till tyngre grejer, och en av årets trevligaste förfest-skivor.

Bästa spår: No Secret



 

yg-my-krazy-life-deluxe

04. YG – My Krazy Life

YG:s My Krazy Life är allmänt vedertaget årets skiva i rap-pressen. Och den är i princip i sin helhet producerad av DJ Mustard, killen som då och då anklagas för att ha kapat Ratchet-soundet av HBK och Bay Area-grabbarna. Efter ett mångårigt samarbete har duon på MKL tillsammans skapat ett eget litet musikaliskt universum som lika mycket erkänner sitt tacksamhetsskuld till G-funk och tidig LA-rap, samtidigt som de bygger något nytt och väldigt nu. YG inspireras av Dre, NWA, Tha Dogg Pound och Snoop Dogg, men till skillnad från The Game som en gång i tiden skulle återuppliva den svårt sargade västkust-gangstarappen kopierar han inte sina idoler rakt av. Hans känslokalla leverans över drygt ett dussin spår, som kan lyssnas på som ”a day in the life of”, står för sig själv. MKL är gangster-rap rakt upp och ned, men med en flair för storytelling som tar lyssnaren på en resa genom Compton sett ur ögonen på en Blood. Om man vill kan man se skivan som low brow-kumpanen till Kendrick Lamars Good Kid Mad City, som för övrigt gör ett inhopp på skivan. På bromance-spår som My Nigga är det poppigt, på Left Right är det, ja, ratchet. Men trots gästspel från utomsocknes som Drake, Jeezy och Meek Mill späds aldrig YG:s och Mustards vision om ett SoCal-sountrack för en gangbanger ut. Ratchet är genren de jour, och YG är dess obestridda kung.

Bästa spår: My Nigga (ft. Rich Homie Quan & Jeezy)



 

freddie-gibbs-madlib-pinata

03. Freddie Gibbs & Madlib – Piñata

Freddie Gibbs är ungefär som mellanvästerns Roc Marciano, en underskattad lyricist med medelmåttig kommersiell framgång. Gibbs är lite av din favorit-rappares rappare, att döma av gästspel från Raekwon, Scarface, Z-Ro och andra legender på olika släpp. Gangsta Gibbs har gjort solid gangster-rap utan några popmusikaliska ambitioner hela sin karriär, till skillnad från f.d. kumpanen Young Jeezy (som dissas på spåret ”Real”). Samtidigt har det aldrig funnits en röd tråd i Gibbs musik, annat än att han är just jävligt real, kommer från ett kallt rövhål ute på vischan och jobbar hårt. Killen kan rappa över alla sorters beats, och har gjort precis det. Det är aldrig dåligt, men aldrig direkt årets bästa musik-minnesvärt. Enter Piñata, som trycker på alla rätta knappar. Gibbs och Madlib återuppväcker det gamla konceptet en rappare – en producent, och gör det sällsynt – och oväntat – bra. Gibbs raspiga, vagt 2 Pac-aktiga röst gifter sig perfekt med Madlibs gamla rökiga soul-beats. Kanske har Freddie fått en ny inspiration, eller så ger Madlibs lugn det nödvändiga utrymmet för Gibbs berättande. I vilket fall uppfattas hans sedellärande no bullshit-historier mer här än någon gång tidigare. Pinata ramas in av en helt annan vibe än någon tidigare Gibbs-skiva, med sina hyllningar till nya hemstaden LA (”Lakers”) och avgjort somriga vibbar. Det låter som om Freddie Gibbs för första gången verkligen har hittat hem.

Bästa spår: Deeper



 

4 PANEL CD DIGIPAK

02. The Jacka – What Happened to The World

The Jacka från Oakland-gruppen Mob Figaz är den där sortens regionala superstjärna det finns gott om i USA:s subkategorier av rap. En inte allt för långt dragen jämförelse är New Orleans Kevin Gates fast med 10 års erfarenhet till. Det här är hip-hop för sorgsna thugs som står på hörnet i regnet. Melancholic mob music som någon på internet beskrev det som. What Happened är 21 spår av en luttrad veteran som croonar fram melodiösa bars över beyonce-samplingar, vad som påminner om Sade och ambient (”What Are We”). Det är i någon mening poppigt, inom sin genre. Jacka har ett gediget öra för refränger (”The Presidents Face”), men textförfattandet är blytung. Om YG ovan på listan är den ivrige nybörjaren som hedonistiskt vältrar sig i sina egna berättelser om kvinnor och knark, är Jacka killen som kan titta tillbaka på de åren med ett mått av vishet och reflektion. Skivan är en öppen bekännelse av Jackas lust efter allt det materialistiska i hip-hop och hans försök att förena det med hans önskan på att bli en bättre människa, i form av sin mångåriga tro. Denna konfliktfylda existens är nog roten till vad som gör What Happened till en så trevlig bekantskap. What Happened lyssnar man snarare på som en varning för än som en hyllning till.

Bästa spår: Love



 

41f440f9

01. The War on Drugs – Lost in the Dream

Blanda lika delar Bruce Springsteen ca 1985, Dire Straits och new wave så får du The War on Drugs. Eller vad hatare kallar för ”Beer Commercial Rock”, vilket är en till ytan rättvis beskrivning. Samtidigt missar epitetet alla de toner som denna fina lilla syntes träffar. The War on Drugs står oblygt på många giganters axlar, men det är också därför de når så högt. Lost in the Dream är i första hand en analog och organisk skiva, tung av reverb och nästan shoegaze:ig i vissa partier. Att vara förlorad i drömmen är en träffande beskrivning av skivans ambitioner. Det är Americana-rock, men inte fullt så bredbent. Lost in the Dream spelar lika mycket med tomrummen mellan noterna, som med dem. Plötsliga tempo- och ackordändringar kastar lyssnaren mellan melankoli och hoppfullhet. Detta är mörk musik om uppbrott och ensamhet, men skrivet av någon som äntligen kan se ljuset vid horisonten. Tillsammans med de mer poppiga new wave-inslagen, skapar det en inbjudande, ömsint och tröstande atmosfär. Lost in the Dream är som skriven för långa road trips där man lämnar alla bekymmer bakom sig, på väg mot en ljusare framtid.

Bästa spår: An Ocean In Between The Waves

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s