Skip to content

Skivrecension: RiFF RaFF – Neon Icon

augusti 1, 2014

Riff Raff är en vit grabb från Houstons förorter med corn rows och en stor MTV-loga tatuerad på nacken. Med andra ord helt och hållet en rappare som hade haft noll framgång utan Internet. I tre-fyra års tid har Riff Raff byggt upp en aura av den roliga killen som har fingrarna på samtidens zeitgeist. Han är också en av få rappare som folk seriöst undrar om det är någon sorts konstprojekt. I det rapindustriella komplexet fyller Riff Raff nischen av att vara den clowniga White Trash-killen, ett faktum han själv förhåller sig till på första spåret på Neon Icon där två Frat Bros snackar om att de inte gillar rappare, men Riff Raff är ju bra.

Jag har sett fram emot Neon Icon så länge och mycket att jag till slut sjönk så lågt att jag har frågat Riff Raff på Twitter för det release-datum som ständigt blev uppskjutet – enbart på grund av hypen efter 2012 års mastodonstiskt drogade sommarvibbiga Bird on a Wire som påstods vara första singeln från Neon Icon.

Två är senare är skivan här, och det mesta är sig likt från de ca 10 000 låtar han har postat på YouTube sedan den utannonserades. Riff har ett fritt associationsbaserat rappande som mer bygger på hur ord rimmar än vad de betyder – den mest basala formen av rimmande – på så vis troget idolerna i Houston-baserade skivbolaget Swishahouse (han har antagligen rippat hela stilen från undervärderade rapparen Youngstar). På Neon Icon nämns sannolikt för första gången bi-curious mermaids och Game of Thrones i rader. Någon kallade det för ”dadaist luxury rap”. Med texter som ”I’m the White Gucci Mane With a Spray Tane” är Riff the go to guy för dig som gillar att LOL:a på Internet.

Neon Icon är inte 15 stycken Bird on a Wire, men den spänner över en rätt imponerande bredd och Riff Raff hoppar med relativ bravur mellan dirty south (Tip Toe Wingin in my Jawwdinz), sötsliskig R&B (Maybe You Love Me) till Everlast:esque gitarrplinkande slash boom bap (Cool it Down). Men samma bredd skapar också känslan av en schizofren produkt utan sammanhang. Det understryks av rätt aparta samarbeten med Childish Gambino och Mac Miller. Ingen annan rappare dricker uppenbarligen Riff Raffs cool aid.

Man kan nästan föreställa sig två år av ångestladdade studiosessioner med skivbolagsbossen Diplo och Riff när de försöker sno ihop låtar som blidkar både rapfansen som upptäckte och uppskattade honom ca Larry Bird, och de 1 miljon twitterföljare som lite sådär post-ironiskt gillar den spexiga sköna snubben. Resultatet är precis så konstigt-schizofrent som jag antar att en Riff Raff-skiva ska vara, men det blir vare sig hackat eller malet.

Samma sak som lockar en att lyssna – själva charmen med Riff Raff, hans dadaist rap, bygger också en mur mot lyssnaren. Du lär inte känna honom och han säger ingenting av värde. Alls. Neon Icon uppskattas därför nog ändå bäst som ett konstprojekt än en rapskiva.

Två Siberian Huskys av fem möjliga. 

Bästa låt: Tip Toe Wingin in my Jawwdinz

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s