Skip to content

Årets 10 bästa skivor

december 31, 2013

les-gran-turismo-cover

10. LE$ – Gran Turismo

Jag hörde Houstons LE$ första gången när han var sidekick till Slim Thug i någon grynig video och gav ca noll träffar på en google-sökning. Så här några år senare är det kul att se att det går bra för honom. Gran Turismo är ett sådant där top of the year-släpp som kommer så sent att den riskerar att flyga under radarn på mångas listor. Det skulle vara en skam, för detta är bra. LE$ delar inte bara dollartecknet med Curren$y, det gör samma sorts släpiga och soliga sydstatsrap med ett närmast haveristiskt kärleksförhållande till bilkulturen. LE$ rappar kärleksfullt om E35:s (tekniklingo för en specifik BMW-modell), att åka shotgun, hastighetsgränser och feta stereo-system. Den som fattar titelns referens lär alltså inte bli överaskad. Men på det hela taget är Gran Turismo ändå en pigg överaskning, inte minst eftersom LE$ lösgör sig från Houston-clichéerna att alltid lägga in nedsaktade refränger och prata om hostmedicin. Skivan har mer en aura av  gråimporterad Subaru streetracer en solig dag i Miami, än en stillastående Plymouth Barracuda i ett mörkt hörn av Houstons 3rd Ward. Det är alltså ett bra betyg.

Bästa spår: Stay High

 

zomby-with-love

09. Zomby – With Love

För att vara ärlig kan jag ingenting om det som kallas för jungle och dubstep. Men det är inget hinder för att uppskatta ljusskygga Zomby som är på någon sorts lätt dystopisk, instrumentell och bastung våg.

Bästa spår: Soliloquy

 

joey-fatts-chipper-jones-vol-2-mixtape-0

08. Joey Fatts – Chipper Jones 2

LA-rapparen Joey Fatts är löst associerad med A$AP Mob, men det bör inte hållas emot honom. Om Fatts självskrivna berättelse är sann är han uppvuxen inom Bloods och var hemlös fram till dess att A$AP hittade honom. Svärtan skiner igenom bland annat på iskalla Need More tillsammans med Freddie Gibbs. Som helhet är Chipper Jones 2 lösgjord från alla sorts väst/öst/third coast-sounds, tack vare en bred palett av beats från allt mellan Alchemist till Young Chop. En annan LA-rappare, Kendrick Lamar, utnyttjade en liknande rotlöshet till sin fördel i fjol. Fatts är dock allt annat än thinking mans rap. Men ibland räcker det med femton spår av monotont hotfull samtida rap lagd över några riktigt bra beats.

Bästa spår: Picture Me Rollin’

 

artworks-000039358438-zp3zfx-original

07. Le1f – Fly Zone

Le1f är en stor svart bög, som oftast syns i tights och/eller klänning. I en homofobisk kultur som hip-hop är det en uppförsbacke. Det är kanske en del av förklaringen till Le1fs singulära musikaliska universum. Fly Zone är det senaste i raden av mixtapes av NY-rapparen (innan årets fullängdare Tree House – också bra) som rör sig i gränslandet mellan dansmusik, rap och elektronisk psykadelica. Mixtapet är kliniskt rent på beats och gästverser från andra bekanta artister. Det skulle vara lätt att avskriva Le1f som en sorts post-ironisk Weird Al för 10-talet. Visserligen förhåller sig Le1f till sitt eget utanförskap i texterna, men han driver aldrig med rap som kultur. Och när han väl talar om sin läggning är det med fingerkänsla, som när han flippar en av homofobiska Eminems rader till ”I am whatever you say I am/ Stop worrying about how gay I am”. Han har en djup och raspig basröst inte olik Tyler, The Creator, och jo, han kan rappa med den. Allt bidrar till charmen och den kognitiva dissonans som de flesta lyssnare antagligen upplever. Men genom att vara en av hip-hopens just nu mest apparta rappare i sound, texter och ämnen har Le1f skapat sig ett så kallat crossover appeal. Det finns inget behov av att lösgöra sig från någon gangster-image. Och alla kan ju relatera till att limma på spat.

Bästa spår: Spa Day

 

juicy_j_stay_trippy

06. Juicy J – Stay Trippy

Stay Trippy är lite för polerad och poppig för sitt eget bästa, men skivan lyckas ändå hålla sig inom ramarna av det framgångsrecept Juicy etablerade på tre föregående mixtapes; de nyaste producenterna, hedonistiskt humoristiskt molly/codeine/marijuana-rap och refränger som är skräddarsydda för 140 tecken. Även recenserad tidigare i höst.

Bästa spår: Bounce It

 

Roc-Marciano-The-Pimpire-Strikes-Back

05. Roc Marciano – The Pimpire Strikes Back

Roc Marciano släppte i fjol allmänt hyllade skivan Reloaded där han frammande bilder av ett mörkt New York över 70-talsdoftande blaxploitation-beats. The Pimpire är mjukare men samplad från samma decennium. Det är ömsom gitarrloopar och hornstötar blandat med en och annan gospelwailande refräng. Inte nyskapande, men en habil grund. Roc Marcianos styrka är dock inte förmågan att välja beats av bland andra Alchemist och Madlib – han har för övrigt producerat drygt halva skivan själv – utan att han verkar rappa utan ansträngning. Tänk Jay Z i flow och självsäkerhet som jämförelsepunkt. Marciano är nog en av få som kan få meningarna som ”your mixtape is done in poor taste” / ”I’m watching horses race” att låta självklara. Det är genomgående löst associationsbaserat textskrivande som tillsammans med lyssnarens fantasi bygger upp en värld av kalvskinsjackor, avsmakning av dyra viner och pimpande från BMW:n. The Pimpire är i den meningen förvillande lik fjolårets Reloaded, vilket också är skälet till varför den finns med på denna lista.

Bästa spår: Doesn’t Last

 

Kevin_Gates_The_Luca_Brasi_Story-front-large

04. Kevin Gates – The Luca Brasi Story

The Luca Brasi Story anspelar på karaktären med samma namn ur Gudfadern-trilogin, en bestialisk hitman som till slut möter en våldsam död. Det kanske leder tanken till att ”The Story” är en produkt av den arketypiska gudfaderndyrkande sydstatsrapparen som inte kan stava till subtil leverans. The Story är en våldsam historia av lojaliteter, svek och hämnd. Men Gates gifter ihop självbiografiska bleka och kalla ämnen med en förmåga att skriva närmast popmässiga melodier och refränger. Ska Gates jämföras med någon annan samtida croonande rappare ligger Drake närmast i stil, tematik och schizofrena förhållande till sin egen persons karaktärsbrister. Skillnaden är att Kevin Gates sitter på mer street wisdom, vilket visas i att han hellre berätta historier än att försöker få till den perfekta punchlinen. The Storys fundament är ett knippe mörka beats, lika delar smattrande bastung trap som eteriskt hemsökta synthslingor, putslustigt kallat för ”goth trap”. Gates raspiga röst fungerar lika bra på drivande bastunga singeln Weight som pianoklinkande Twilight.

Bästa låt: Twilight

 

Rhye-Woman

03. Rhye – Woman 

Rhye är två vita killar från Danmark och Kanada, men de låter precis som svarta brittiska sångerskan Sade, vilket är lite kul. Konceptuellt liksom musikaliskt är Woman antitesen till svårtillgänglig musik. Det är plockande gitarrer, harpa (!), pianoslingor och spröda ekande trummor. Tänk jazzig soul och funk, eller brittisk R&B från 90-talet a la, just det, Sade. Skivan handlar om lyckliga romantiska relationer (that’s a first..) och passar ungefär lika bra som soundtrack i en hiss, i provhytten under rean eller på en roadtrip. Med det sagt är Woman ändå ett tour de force. Det finns skivor jag gillar mer från i år, men faktiskt ingen som håller en så genomgående hög nivå. Woman är dessutom musik som din mamma kan uppskatta lika mycket som din svårt undergroundintresserade indiekompis, vilket måste beskrivas som någon sorts bedrift.

Bästa spår: Open

 

36ead284

02. Action Bronson – Blue Chips 2

Timmar av underhållning finns på tuben med matlagningsprogrammet ”Action in the Kitchen” och olika restaurangbesök. Faktum är att Bronsolini i grunden är en kock som halkade in på rap-banan. Enligt han själv gör han ”classic contemporary rap” – en samtida boom bap från New York. Bronson brukar jämföras med Ghostface Killah, men uppehåller sig nästan uteslutande kring mat, kvinnor och droger. Skillnaden mellan Action och samtida konkurrenter är att han kan rappa cirklar runt de flesta. Att han är en kraftigt överviktig judisk kille med tomteskägg och kanske har världen mest avslappnade förhållande till sin egen person bidrar till hans likeability. Blue Chips 2 är till största delen en lång mashup av olika YouTube-samplade spår som producentduon Party Supplies har mixat ihop. 80-talshits från bland andra Phil Collins och Peter Gabriel avlöser varandra i minutlånga klipp. Om du kan föreställa dig någon rappa om oralsex över Another Day in Paradise-melodin fattar du ungefär vad skivan går ut på. Bronson har en hög och forcerad röst med tung Queens-dialekt. Föredrar man sin musik politisk korrekt finns det mer harmlösa rappare. Personligen tycker jag att skivans enda brist är att det är för många samplingar på för kort tid. Men i sammanhanget är det en marginell invändning. Blue Chips 2 är lika rolig som den är ett distinkt uttryck av en av rappens, nej, musikens, just nu mest intressanta artister.

 Bästa spår: Contemporary Man

 

drake-nothing-was-the-same-artwork-2

01. Drake – Nothing Was The Same

Rap handlar om att vara äkta, vilket gör det lätt att vilja hata på Aubrey Graham. Den före detta barnskådisen som rappade om att han startade från botten visade sig vara lite av en sanning med modifikation (smärtsamt tydligt i denna Cribs-video). Det har skrivits spaltmeter om Drakes konfliktfyllda relationer till kvinnor, sin egen framgång och hans väldigt ”äkta” revanschism, om än riktad mot gamla skolkamrater. Till sist mäts dock en artists värde i hur bra musik hen producerar. Nothing Was The Same spänner över allt mellan Hold On We’re Going Home, en av årets bästa poplåtar, till revanschanthems som Worst Behaviour där Drake skriker gång på gång motherfuckers never loved us. Precis när publiken börjar bli gammal nog att minnas Wu-Tang och Notorious B.I.G. med nostalgi samplar ständige sidekicken/producenten Noah ”40” Shebib C.R.E.A.M. och Mo Money Mo Problems. En symbolisk headnod ges också till Houstons allstar-hit S.W.A.N.G.

Varenda beat låter svindyrt och varje spår skulle i princip kunna fungera som en singel. Med det sagt finns det ändå något som skaver med NWTS: bristen på ambition och strävan. Den mest ärliga rap Drake har skrivit i hela sitt liv är på avslutningsspåret, ”Got everything / I can not complain”. På första mixtapet rappade han om att han ville bli berömd, nu rappar han om att han är berömd. Det hela är lite av rappens skrovmål på donken. Det är inte spännande, men du blir väldigt mätt. Att Drake kniper ettan är inte tack vare någon nyskapande artistisk vision, utan trots bristen på. Det går helt enkelt inte att förneka att Drake är världens just nu största, och bästa, popstjärna.  

Bästa låt: Worst Behaviour

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s