Skip to content

Framtidsspaning

april 11, 2013

BD4_5442g

Två parallella utvecklingslinjer jag tycker mig kunna se.

Risken för ett välfärdens A- och B-lag

– Nyligen hade (S) kongress och fattade beslut om sin syn på vinstdrivande verksamheter i välfärden. Man kom fram till idén att låta kommuner ha en vetorätt när konkurrerande välfärdsverksamheter vill etablera sig. Jämför om Coop skulle ha veto på om ICA ville öppna butik i kvarteret. Nu saknar visserligen (S) stöd för dessa idéer så de kommer att förbli en utopi för #framtidspartiet.

Men redan i dag kan vi se via olika jämförelser att kommuner och landsting som är Alliansstyrda har generellt sett bättre tillgänglighet, mer balanserade budgetar och större utbud av vård. Alliansmajoriteter finns framförallt söder om Dalaälven i urbaniserade områden, medan Norrland domineras av (S) och (V). Vad som sker, om än långsamt, är en splittring mellan ett vårdens A och B-lag. En person som gör en annan politisk analys men uppmärksammar samma delning är Magnus Ljungqvist (S) som kallar Alliansens geografiska tyngd för E4-Sverige.

Dra ut linjerna ett par år, och den varning som socialdemokrater ständigt upprepar om att den generella välfärden hotas, verkar tyvärr kunna bli verklighet. Den stora ironin – som dock inte lär uppskattas av de som drabbas – är att banemannen ser ut att vara röda kommuner och landsting som försvarar offentliga förluster och ineffektivitet, genom att säga nej till all sorts konkurrens som kan se till att ett (ofta) vikande skatteunderlag används mer effektivt (sossar är besatta av ”riskkapitalister”, men verkar vara helt blinda inför det faktum att offentlig ineffektivitet tar pengar från vården på ett helt annat sätt: resurserna kan vare sig bli vinster eller kapital för återinvestering).

Bra offentlig service är inte bara ”bra att ha”, det är också en konkurrensfaktor för att attrahera och behålla invånare. För exempel på S-vanstyre se Skellefteå och Boden.

Regionaliseringen av Sverige

– Den andra angränsande och kanske lite mer luddiga iakttagelsen är regionaliseringen av Sverige. Det påstås ju att EU försvagar nationalstaten till fördel för regionerna och det egna samarbetet. Lägg därtill att offentlig service (särskilt vård) blir allt dyrare som den blir mer avancerad, vilket delvis är en orsak till att man för några år sedan utredde det nya offentliga Sveriges administrativa indelning, där slutsatsen var att regionalisera landet. Just nu ligger detta på is.

Men förr eller senare kommer frågan att väckas igen och omsättas i praktiken. Redan i dag finns VG-regionen och Region Skåne. En eventuell Stockholmsregion som övertar uppgifter från länsstyrelsen (staten) och samlar upp allt som landstinget sysslar med kommer att bli en maktblock med upp till 3 miljoner huvuden och en budget på upp till kanske en femtedel av statens egna. Vad blir viktigast, den egna regionen eller Sverige?

I detta ligger också, tror jag, avskaffandet av totalförsvaret. Kom i håg, fram till 1994 var Sverige militärt sett en regional stormakt med bl.a. ett av världens största och mest avancerade flygvapen. Vi kunde sätta upp en armé som mellan tummen och pekfingret var halva av Nord-Koreas. Var och varannan var satt att försvara det gemensamma. Hotet från Ivan skapade  i någon mån en känsla av  att det var vi – Sverige – mot dem.

Ett annat parallellt spår som verkar i denna eventuella splittring av Sverige är vår jämförelsevis mycket höga ungdomsarbetslöshet (25+ % enligt SCB). Det finns ett begrepp som heter stakeholder democracy, i korthet innebär det att man värnar om det gemensamma i en vid mening, kultur, institutioner, offentliga utrymmen när man upplever att man är en del av samhället. Varför brinner bilar i Gottsunda, och 19-åringar vill checka ut från det gemensamma? De har inget investerat i ”vi”.

******

Det enda man vet om framtiden är att man inget vet, och politik är faktiskt att vilja. Med dessa två floskler vill jag säga; inget är hugget i sten och saker går alltid att påverka. Det finns framgångsrika sätt att minska utanförskapet genom arbetsmarknadsreformer vi vet fungerar. Se på Tyskland. Jag vill det – vi vill det – men regerar man inte i ensam majestät och andra inte gör riktigt samma analys kan det vara lite motigt. Lösningen på Norrlands utmaningar torde i alla fall vara fler Alliansmajorieter.

Det existerar också fördelar med regionalisering: mer direkt ansvarsutkrävande, kortare beslutsvägar. Och avmilitariseringen av Sverige är i grunden något gott eftersom den sortens massförsvar inte längre behövs. Allt är alltså inte svart eller vitt – men ovanstående tror jag är två stora framtida utmaningar för oss som land.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s