Skip to content

Sagt om centern (del 1 av ?)

september 25, 2012

Eftersom jag sitter och jobbar med politik dagarna i ända har jag fått lite insyn kring Centerpartiets inre liv, identitet och kultur. Mot bakgrund av detta och ett intresse för politik då och nu är det alltid underhållande att läsa analyser av vad Centerpartiet är och bör vara. Det finns många som tycker mycket. Allt mellan Claes Lönegård till Eva Franchell skulle man kunna säga, men mer Eva än Claes.

Missförstånden, feltolkningarna och det selektiva användandet av fakta och historiska uppgifter sträcker sig från regelrätta sakfel det tar fem minuter att kolla upp, till mer lekmannamässiga strategiska råd kring hur Centerpartiet bör agera. Ibland väldigt välvilliga råd som också är insiktsfulla – men mycket ofta rena svador från socialdemokrater eller andra till vänster om mitten.

Låt oss ta några exempel ur den senare kategorin:

”Högervridningen under Maud”

Riksdagsvalet 1998 gick riktigt dåligt. Partiet fick 5 % och tappade nio mandat, vilket är det sämsta resultatet i C:s historia. Här hade man sanerat Sveriges ekonomi och så gick det helt åt skogen i valet. Det var en verklig chock för många. Man startade då ett internt arbete med en så kallad ”djuplyssning” som engagerade drygt tiotusen medlemmar som skulle vaska fram varför och vadet med Centerpartiets roll och politiska innehåll. Detta mynnade ut i 2001 års idéprogram och valet av Maud Olofsson.

Denna stora gruppövning leddes av bland andra min före detta chef Andreas Carlgren och Henrik Sjöholm, som själv beskriver processen här. I detta – alltså tre år innan Mauds ordförandeskap – gjordes viktiga omprövningar av centrala politikområden så som skatter och ekonomi. Men inte ens detta är den egentliga startpunkten för denna förmenta högervridning. Centerpartiet hade ett på mitten av nittiotalet starkt och spänstigt studentförbund både i numerärer och i intellekt. De var en enveten intern opposition som var trötta på samarbetet med socialdemokraterna, och skulle nog betecknat sig själva som liberaler eller borgerliga.

Jag har bland annat fått återberättat för mig hur förbundets dåvarande ordförande stod och skällde ut dåvarande partiordförande Olof Johansson på förbundsstämman i Uppsala kring 95-96. Varje år var det samma sak. Johansson dökt pliktskyldigast upp (all heder åt honom) och fick sig en svada om nja-politiken, bron ni-vet-vart och trampandet i mitten. En handfull av de personer som var aktiva i förbundets ledning har senare haft centrala roller i partiledningen och i departementen.

Så togs Centerpartiet en gång togs över av ett gäng glada studentförbundare? Nja, däremot satte de ord på den interna kritik som fanns mot samarbeten, en politisk profil urvattnad av svåra kompromisser och luddiga ideologiska betäckningar. Om man vill förstå omorienteringen från ”icke-socialistiskt” till ”socialliberal” behöver man förstå att alla partier existerar i en kontext, och att partier är mycket trögrörliga skapelser. Centerpartiets projekt på 90-talet var att leda landet i regeringsställning och därefter sanera ekonomin tillsammans med (S). 1998 kom bokslutet: opposition och opionionskris. Djuplyssningen lade grunden för nästa projekt.

Så har det skett en högervridning under Maud Olofsson? Jag skulle säga både ja och nej. Hon har helt klart vårdat de borgerliga rötterna hon själv inte har planterat. Men en endimensionell skala (höger-vänster) fångar på sin höjd ekonomiska aspekter. Politiken som bara stimulerar på efterfrågesidan hade nått vägs ände 2006. Andra dimensioner är frihetlig-auktoritär och centralistisk-decentralistisk, på dessa två skalor skulle jag säga att partiet inte har rört sig mycket åt något håll.

Just nu pågår ett arbete med att ta fram ett nytt idéprogram. Det ska bli spännande att se vad arbetet landar i. Antagligen kommer de sakpolitiska resultaten av detta program först bli synliga om fem – tio år. Så om socialdemokratiska tyckare på 2020-talet gråter krokodiltårar om att vi är för konservativa (för att ta ett hypotetiskt exempel) under Annie eller en eventuell efterträdare på 20-talet, då bör de blicka bakåt tio-femton år tillbaka för att förstå varför. På samma sätt som dagens tyckare borde göra samma sak.

”Ni var bättre förr (när ni samarbetade med oss)”

Jag tror att det finns en period i modern tid som (S) har gillat (C), och det var när Centerpartiet samarbetade med sossarna och utgjorde parlamentariskt underlag för budgetsaneringen 1995-98. I övrigt under efterkrigstiden har dessa två partier utgjort politiska motpoler. Thorbjörn Fälldin bildade tre borgerliga regeringar som förvägrade (S) inflytade 1976 – 82. ”Det kändes som en statskupp” sa Marita Ulvskog. Socialdemokraters ilska och i bland nästan hatiska fascination över att vi är borgerliga ligger i att (S) långa inflytande i svensk politik bygger på hoppande majoriteter, där man har kunnat spela ut partierna mot varandra i riksdagen för att få igenom sin politik. Nu i dagarna är den längsta period (S) har suttit i opposition sedan allmäna rösträttens införande. Frustrerad much? Det är därför före detta socialdemokratiska tjänstemän i Rosenbad, numera betalda tyckare, skriver ledare om att det var bättre förr. Så klart de tycker det.

”Vi känner inte igen partiet”

En rolig grej med framtidsbygget – det nya idéprogrammet – är att hundra år av partiprogram ligger utlagda på partiets hemsida. Det är intressant läsning. Några få citat:

Största möjliga sparsamhet bör iakttagas med allmänna medel.
Skattebördan måste fördelas så att de minst bärkraftiga befolkningslagren icke för hårt pressas.
Näringslivet bör bygga på enskild äganderätt och fri företagsamhet.
En genomgripande decentralisering framstår som nödvändig för att hindra en för den folkliga självstyrelsen ödesdiger maktkoncentration. 

Gissa när ovanstående skrevs? För si så där 70 år sedan. Vän av ordning kan nu invända med en handfull citat som visar på vänsterorienterade positioner. Och så skulle jag kunna kontra med mer eller mindre rasbiologiskt betingade skrivelser från 1933 (som då är ”höger”, enligt vänster-höger-paradigmet). Min poäng är följande: Det finns ett par röda trådar som går igen under hundra år, de stavas egenmakt och decentralism. De är inte politiska positioner. De är perspektiv eller utgångspunkter analoga med socialistiska övertygelser om motsättningen mellan kapital och arbete. Utifrån dessa har Centerpartiet landat i olika förslag och samarbeten genom åren. Härom veckan föreslog (S) att vi skulle bromsa (..) Sverige ur en lågkonjuktur, en position som är ett eko av misslyckad klassisk ”liberal” ekonomisk politik från 1930-talet. Jag känner inte igen partiet.

”Stureplanscentern styr hela klabbet”

Stureplanscentern valde en gång i tiden sitt namn för att reta sossar som för övrigt också har en avdelning på Stureplan. Oj, vad det har fungerat bra. Stureplanscentern är en avdelning – en organisationsform som faktiskt inte formellt existerar längre – bland av några hundra i Sverige. De ägnar sig åt att lyssna på intressanta personer i trevlig miljö. Bland annat har sossar som Jan Nygren kommit förbi. Upprörande, jag vet. Annie Lööf är för övrigt inte medlem, men vi får tacka för all gratis marknadsföring som har gjort detta nätverk till Sveriges antagligen mest kända lokala politiska sammanslutning.

Den som inte känner till det förflutna kommer inte att kunna behärska framtiden

Visst, det ojas och gnälls kring att (S) kanske någon gång kommer att acceptera den radikala idén att företag inte kan existera utan vinst. Men ingen anklagar egentligen Socialdemokratin för att ha sålt ut sitt ursprung när de inte längre föreslår 1970-talets lösningar på 2010-talets problem.

Arbetarrörelsen har en sak som centerrörelsen saknar – en systematisk förståelse för sitt ursprung som man har tecknad ned under åren och gjort tillgänglig för kommande generationer. Vi saknar motsvarigheten till arbetarrörelsens arkiv eller Bommersvik. Den som inte känner till det förflutna kommer inte att kunna behärska framtiden. Tror jag.

Men det finns ju undantag. Håkan Larsson uträttar ett riktigt folkbildningsarbete med sitt bloggande om de agrara partiernas historia, han har också skrivit ”Frihetskämpen från Tullus”, boken om bondeståndets talman och frihandelsvännen Nils Larsson. En essätidsskrift som heter ”Med frihet följer ära” sammanställer ett gäng smarta människors nedslag i Centerpartiets historia, bland skribenterna hittar vi två stabschefer i Rosenbad och åtminstone en person som skällde ut Olof Johansson när det begav sig.

Tankesmedjan Fores, tidigare delfinansierad av (C), har också skrivit en spännande text om landsbygdsliberalismen. Det är en text som tecknar en annan bild än antiideologiska och subventionsglada bönder som vissa ibland vill malla oss till. Kanske borde jag göra en folkbildningsgärning och skicka över hela bunten böcker till Eva, Daniel och Karin?

Jag tror på idén om en skarp opposition.

Annonser
One Comment leave one →
  1. sylvia samuelsson permalink
    oktober 13, 2012 6:51 e m

    Tack för denna skrivning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s