Skip to content

All Hail The King

september 4, 2012

”I’m not in the drug business, I’m in the making money business” 

Breaking Bad avslutar snart första halvan av sin femte och sista säsong. Låt mig gå rätt till det väsentliga: Detta är en av de bästa drama-serierna producerade på 00-talet.

Allting börjar med Walther Whites cancerbesked. Han är en lågavlönad för att inte säga fattig high school-lärare i kemi, med en fru, lätt handikappad son och ett till barn på väg. Dessutom är han nu döende i långt gången lungcancer. Till råga på allt helt i onödan, åtminstone pengabiten i varje fall. Hans stora misstag var nämligen att han sålde sina andelar i kompisgänget  bolag för några tusen dollar under college-åren – nu värderat till två-komma-någonting miljarder dollar. Han vet, för han kollar aktiekursen en gång i veckan.

Så vad gör man för att säkra mat på bordet åt familjen på längre sikt när man har fått sin dödsdom och egentligen bara kan en enda sak? Man ger sig på vinst och förlust in i New Mexicos lukrativa metaamfetaminbransch tillsammans med en gammal elev, Jesse, som redan har en lågbudget-operation på gång. ”Blue Sky”, Walts egna recept är däremot 99.1 procent rent, som inget annat.

Allt detta kanske påminner om småroliga och mysiga ”Weeds”, långköraren om morsan med gröna de gröna fingrarna som började sälja gräs för att sätta mat på bordet? Det är det inte.

Under följande fem säsonger får man följa Walt och Jesses staplande steg allt djupare ned i kaninhålet som är New Mexicos droghandel. Från dråpligt mörk situationskomik i form av ett slitet mobilt labb i en husvagn och panikartat dödande i självförsvar, till underjordiskt labb och avancerat schackspelande med andra människors liv. Utan att avslöja allt kan man säga att Walt går från en fumlig antihjälteroll till.. något annat. Det sker långsamt, obevekligen och med en obönhörlig logik. Till en början sympatiserar man med Walt för man vill honom väl.

Men man slutar aldrig sympatisera. Även efter att det där till synes kroniska hälsoproblemet gick över, och metaamfetaminet fortsätter att flöda. Man sympatiserar med honom när han trotsigt försöker komma ur sin roll som meth-kock åt den lågmälda men bestialiska drogbossen Gus. Ja, man sympatiserar med honom även när han tar Gus plats – ögonblicket när man förstår att Gus, mannen som dödar sin närmaste medarbetare utan en min, antagligen inte var så olik Walt en gång.

Breaking Bad är en studie i det mänskliga psyket och förmågan att rationalisera även de mest hemska beslut. Hur mycket är egentligen en vänskap värd? Ett liv? Och hur värderar man sin egen revanschlusta när den ställs mot sin egen familjs säkerhet? Den lågmälda tragiken når någon sorts kulmen när Walt inser att han visserligen är ohotad kung på marknaden, men med sina beslut som har lett honom dit verkar han också ha offrat det som en gång gjorde allt värt det. Medlet har blivit målet. Kan han vända tillbaka? Det återstår att se.

Breaking bad är också de små gesternas serie. Bryan Cranston (Walt) uttrycker väldigt mycket med väldigt lite. De tre Emmys han har vunnit på raken för bästa lead actor är inte oförtjänta. Genomgående är serien castad med ett mått av fingertoppskänsla. Från Aaron Pauls plågade men inners inne godhjärtade Jesse Pinkman (en godtrohet Walt utnyttjar till fullo), över Bod Odenkrik, som Walt och Jesses korrumperade och galghumoristiska advokat, till Jonathan Banks mycket fåordiga och skrämmande ”cleaner” (läs: yrkesmördare).

Det finns visserligen många serier med bra skådespelare i passande roller. Gangsterdramat The Wire till exempel. Men vad Breaking Bad lyckas med är att få alla små beståndsdelar som gör något bra att faktiskt passa ihop. Fotot utnyttjar New Mexicos röda öken och mörka himmel till fullo, och klippningen skapar sömlösa övergångar. Till exempel när Walt lutar sig framåt i soffan under kameran hos sin svåger – den agent som ovetande har jagat Walt i flera år – och reser sig upp med sin karaktäristiska gula hazmat-dräkt i det hus där Walt och Jesse kokar sin produkt.

Symbolik och långa så kallade story arcs är återkommande de jure. I ett infall av högmod i ett avsnitt köper Walt en Tag Heur Monaco (bra smak), i slutet av avsnittet stannar lilla visaren på 52. Walt firade nyligen sin 50-årsdag. Säsong fyra, en av de bättre, inleds med en snabb sekvens mot en blomma på familjen Whites bakgård – den kom att spela en avgörande roll för säsongsavslutningen tio eller så avsnitt senare.

Det kanske bestående intrycket, rent hantverksmässigt, är känslan av att Vince Gilligan (producenten som också skapade X-files) inte hittar på som det kommer. Snarare är intrycket att allt spelas precis så som det ska. Denna obönhörlighet skiner igenom. Ofta inleds avsnittet med en till synes slumpmässig scen helt ryckt ur alla sammanhang, men ljuset går upp i sista bildrutan. Samma sak sett över säsonger, som med blomman ovan. Den förebådande känslan av att det inte kommer sluta väl hänger som en filt över alltihop. Men – det är nästan omöjligt att gissa sig till vad som komma skall. Det gör Breaking Bad till en serie som är mycket svår att sluta att titta på.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s