Skip to content

Årets 15 bästa skivor (5 – 1)

december 25, 2011

5. Frank Ocean – Nostalgia, ULTRA.

På låten ”there will be tears” sjunger Frank Ocean ”my friend said it wasn’t so bad/ You can’t miss what you ain’t had/ well, I can – I’m sad”. Ocean tillhör, vad ska vi kalla dem för, Tumblr-R&B-artister? Jag gjorde högre upp i listan jämförelsen mellan ny och gammal R&B – de självgoda VS de neurotiskt självanalyserande. Men gränsen inom R&B kan också dras mellan de som rör sig inom genrens ramar, och de som lyfter blicken över genrens estetiska och musikaliska klichéer. Till skillnad från generationskollegan Drake som delar mycket samma tematik i sångtexter, men har stjärnproducenter och de senaste beatsen bakom sig, är Frank Ocean mer blandband. Han stjäl obehindrat från MGMT, Stanley Kubrick-filmer, Coldplay, och The Eagles ”Hotel California”. Från introt med det samplade kassettbandsljuden som kickar igång, till slutet när bandet plockas ut är det en uppvisning i en lek med en genres gränser. Nostalgia, ULTRA:s styrka och sound är egentligen svår att beskriva, men den och det ligger någonstans där, i förmågan att ompröva gamla sanningar. Nostalgia, ULTRA är årets näst bästa R&B-skiva.

Lyssna på: Strawberry Swing

 

4. A$AP Rocky – LiveLoveA$AP

Hypade A$AP Rocky är inte rappens räddare – jag tror inte rap behöver räddas – och om tre månader kommer hans Rick Owens / Raf Simmons-grej säkert kännas daterad. Men här och nu är LiveLoveA$AP bland det bästa som går att lyssna på. Mest för Rockys förmåga att plocka det bästa från olika musikaliska strömmingarna, från cloud rap till dirty south. LiveLoveA$AP är årets (ganska) berättigade hype.

Lyssna på: Peso

 

3. Alexis Weak – Till Minne Av

Från 2007 års house:iga Välkommen till Gullmarsplan till årets Till Minne Av har Alexis inte utvecklats nämnvärt som rappare. Det är varning för julklappsrim ibland. Att Weak ändå lyckas göra en så bra skiva är ett styrkebesked. Mellan nödrimmen finns det rader som träffar rätt i magen, och han har samma osvikliga känsla då som nu för att välja egensinniga men bra beats – eller snarare melodier och arrangemang. Temperaturen på skivan matchar årstiden när den droppade, någon gång under kalla februari. Mellan beatsen flyter det in och ut elektroniska staccaton, pipande och svepande synthararrangemang och warpade andrastämmor. Stämningen är mer Jonathan Johansson än Ison & Fille. Alexis styrka är inte främst som rappare, snarare hans förmåga som musiker att röra sig i det – åtminstone i Sverige – egenhändigt skapade gränslandet mellan pop, house och hip-hop. Det kanske kan kallas för post-hip-hop? Till Minne Av är årets mest intressanta, och bästa, svenska skiva.

Lyssna på: Till Minne Av

 

2. Juicy J & Lex Luger – Rubba Band Business 2

När Rubba Band Business 1 släpptes fundera jag över hur en rappare från Three 6 Mafia som brukade glida runt i en Megadeath-tisha och ler maniskt skulle kunna ta sig ann den hårdaste gangstarappen. Juicy J framstår mer som skön än vad han gör gangsta. Det är lite rap-farfar över honom. Och visst, första intrycket är att detta är en billig kopia av Gucci Mane och Brick Squad (RIP Slim Dunkin). Men Juicy J:s malström av aggressiva ad-libs över Lex Lugers faux-billiga produktion av synthar och djupa bastrummor nöter ned allt motstånd. Efter 77 minuter är även jag övertygad om att Juicy J festar hårdare, har fler bitches, mer blow, straps och kush än någon annan. Juicy är gangstarappens fanbärare 2011 och Rubba Band Business 2 är årets överraskning.

Lyssna på: Erryday

 

1. The Weeknd – House of Balloons 

Det tröttsamma med R&B är att det ibland är som att lyssna på ett svart pojkband. Inoljade killar med tvättbrädor som gör någon gruppdans i en video. Jag behöver inte ens se showen för att veta hur det ska se ut. Det är underhållande nästan enbart som komik. Den skärpa – den svärta – som kan finnas i R&B blir det därför sällan mycket av. Enter: The Weeknd och House of Ballons, första skivan/mixtapet i en triologi som avslutades i veckan med släppet av Echoes of Silence. Det är R&B, men ändå inte. Det låter som om Robert Smith aldrig hade plockat upp gitarren och hade satsat på trummaskinerna istället. Eller som om Burial hade träffat en hjärtkrossad R&B-sångare på en Tumblr-blogg med art-porn. The Weeknd är hypnotiskt, knarkat, sexualiserat, nedstämt och lite skrämmande. House of Balloons är även årets skiva.

Lyssna på: The Knowing

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s