Skip to content

Årets 15 bästa skivor (15 – 11)

december 20, 2011

15. The-Dream/Terius Nash – 1977 

The-Dream är ett produktionsmonster med hits som Rihannas Umbrella under bältet. Han är också en av få kvarvarande stora R&B-artister i den äldre skolan. Någon skrev i en recension av 1977 att det finns två typer av R&B, dels 10-talets Drake / Frank Ocean-typer: inåtvänt, specifikt, självupplevt, självanalyserande och vagt neurotiskt. Å andra sidan har vi R. Kelly, Trey Songz och killarna som glatt sjunger om sex, kärlek, bilarna och smyckena. Men i en väldigt generell mening.  Insert din favorittjej, typ. The-Dream har med 1977 blivit mer Drake än R. Kelly. Rent tematiskt kretsar mycket kring hans skilsmässa (en djup brunn att ösa ur som Spiritualized lär oss). Skivan är precis lika välpolerad som tidigare släpp, och med den genomgående självdokumentära tematiken gifts det bästa från båda sidorna av R&B:s musikaliska klyfta samman.

Lyssna på: Long Gone

 

14. Don Trip & Starlito – Stepbrothers

Den som trodde att soundbites från en dum-kul komedi om två styvbröder inte skulle passa för att bygga ett mixtape kring trodde fel.  Stepbrothers anspelar lika mycket på filmen med Will Ferrell och John C. Reilly som den gör på de båda sluddrigt stöddiga sydstatsrapparna Don Trip och Starlito. De verkar helt enkelt ha jävligt kul ihop. Det är lika lekfullt och hårt som det är bra.

Lyssna på: Hot Potato

 

13. Main Attrakionz – Blackberry Ku$h

Pitchfork kallar dem för ”lo-fi bedroom rappers”. Typ så. Vad som på pappret låter som en skitnödig kombination av några väldigt ”nu”-paketerade killar i Mishka från gatan som rappar över inderockarens Julian Wass beats blir i själva verket något ganska unikt njutbart. Det är lekfullt avspänt och experimentellt. Cloud rap kallas det för, och är bland det mest intressanta i hip-hop sedan dirty souths kreativa explosion i mitten av 00-talet.

Lyssna på: I’m Back

 

12. Wolves in the Throne Room – Celestial Lineage

Metal översvämmas av dåligt producerat skräp, och det säger jag som någon som började lyssna på Metallica som fyraåring. Särskilt inom Black Metal ses det som en ära att göra musiken så obevekligt kakafonisk att den nästan är olyssningsbar. Men så finns det band som lyckas lyfta sig över det där men ändå hålla kvar essensen, den där stämningen – kopplingen till svärtan, det primala, råa – som inte riktigt går att beskriva. Emperor lyckades på ”Anthems to the Wellkin at Dusk”, och nu senast Wolves som trycker på de rätta knapparna. Att kalla det för Black Metal i en traditionell mening är egentligen missvisande, de delar inte estetik med pandamålade norrmän, men de fångar ändå.. det. Tänk mer naturmystik, mer drone och mindre corpse paint. Wolves lyckas med konststycket att balansera på en smal egg mellan kaos och det symfoniskt storslagna över en mycket mörk avgrund.

Lyssna på: Thuja Magus Imperium

 

11. Smoke DZA – The Hustlers Catalog

Smoke DZA:s fullängdare som också droppade i år heter Rolling Stoned. Finns det någon andlig arvtagare till Cypress Hills hypnotiska gräsglorifierande är det Harlems Smoke DZA. Lika nedrökt som Wiz Khalifa, lite mer svårtillgängligt, med med betydligt mera kylig stil.

Lyssna på: Loaded

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s