Skip to content

LiveLoveASAP

december 16, 2011

 

I’d be that pretty motherfucker, Harlems what I’m reppin

Är ASAP Rocky, NY-rapparen som dricker purple och bär Raf Simmons New York-rappens räddare? Efter att ha snurrat tejpet i fråga några gånger har jag gett elva av sexton låtar fyra stjärnor i iTunes. Det är snyggt, fashion, väldigt nu, har snygga beats och en habil rap där Rocky får skina själv på majoriteten av spåren. Clams Casino atmosfäriska och känslosamma beats, som är så starka att de skulle passa som instrumentell musik (Demons, Leaf) är lämplig ljudbakgrund åt vilken duglig rappare som helst.

Rockys korta hype ride påminner nästan om de gamla goda dagarna. En 3 miljonersdeal innan ett första mixtape hör inte till vanligheterna på 10-talet. Those white corporate niggas, som han skulle säga, ser uppenbarligen potential. Det räcker att se Peso-videon för att förstå varför. Det är sjukt snyggt. Skivbolagsdealen framstår som än mer logisk när tejpet hämtar lika delar inspiration från Kanye-aktig fashion shout outs (Purple Swag), Drake-esque croonande refränger (Kissin’ Pink) som gammal sydstatsrap (Trilla) och det nya heta, cloud rap (Leaf). Det finns något för alla smaker.

Men jag kommer ändå på mig själv med att hela tiden stänga av ASAP och sätta på Juicy J:s bombastiskt episka Rubba Band Business II istället. Jag vet att jag kommer lyssna på ASAP i någon månad innan jag hittar något nytt. Det headnodas till Raf Simmons och Maison Martin Margiella till höger och vänster. Väldigt hösten 2011.

Hypen inför releasen av LiveLoveA$AP pratade om att detta skulle vara ASAP:s ögonblick att bevisa vad han gick för. På sätt och vis lyckas det. Peso kan vara årets hip-hop-låt, och Rocky kan så klart rappa. Clams Casino, DJ Burn One med flera har satt i hop snygga beats (även om åtminstone tre stycken är återvunna från andra mixtapes).

Problemet med LiveLoveA$AP är att tejpet tyvärr är lika mycket ”nu” som det är anonymt. Bortsett från några riktiga pärlor och de high fashion shout-outs som markerar 2011 skulle detta kunna varit producerat när som helst efter 2004 i vilken stad som helst. Hela sydstatsemulerandet är gulligt. Men för någon som reppar Harlem är det mest ett fattigdomsbevis med purple och ”R.I.P. to screw”-tematiken. Vill jag höra sydstat sätter jag på Z-Ro.

Kort sagt, det är mycket yta men mycket lite eget uttryck. Vilket inte nödvändigtvis är ett problem – alla får känna sig som en pretty motherfucker åtminstone ett tag.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s