Skip to content

En halvdag i verkligheten

december 8, 2011

Som sjukvårdspolitiker blir det mycket diagram, staplar och texter, men ganska lite handfast vårdverklighet. Jag ändrade på det för egen del i måndags när jag hamnade på akuten i Stockholm med akuta bröstsmärtor. Inom loppet av femton minuter gick jag från A-OK till att sitta i en taxi och tänka ”jag kommer att dö”.

Hur är vårdverkligheten då? Fascinerande är nog ordet. Efter en timme på akuten fick jag träffa en allmänläkare. Jag beskrev symptomen, skarpa och dova bröstsmärtor och extrem matthet, i korta drag. Han klämde och kände, och tog ett EKG på mitt hjärta, eftersom sjukvårdsupplysningen misstänkte att det kunde vara myokardit (hjärtmuskelinflammation, som är potentiellt dödligt).

EKG visade att det ”inte var hjärtat”. Fick rådet att poppa några voltaren och fortsätta som vanligt med livet. Jag haltade ut, fortfarande lika matt och med samma smärta som jag kom in med. Efter en kväll av google-fu upptäcker jag att EKG som så kallad screeningmetod för myokardit har under 50 procents träffsäkerhet. Jag nämnde detta för en kollega som är läkare, som påtalade att nej, myokardit upptäcker man bäst med en annan metod.

Nu börjar den bisarra biten. Eftersom jag för min egen sinnesro och hälsas skull vill veta att jag inte har en potentiellt dödlig inflammation i mitt hjärta vill jag komma till vården igen och ta provet som visar om jag har det eller inte.

Jag ringer sjukvårdsupplysningen, knappar in personnummer och blir kopplad till en sjuksyrra. Hon inleder samtalet med ”du ringer från Stockholm, men du bor i Uppsala?”. Jag svarar, ”ja, jag bor i Uppsala men arbetar i Stockholm.. jag blev kopplad till dig”. Jag beskriver symptomen och hela biten ovan, och avslutar med ”ska jag gå till vårdcentralen?”.

Nej serru, det ska jag inte. Eftersom jag bor i Uppsala – det är där jag sover oftast – annars är jag mest i Stockholm, är ordningen att jag inte kan boka ett besök på en vårdcentral i Stockholm. Blir jag akut sjuk får jag vård. Men boka ett läkarbesök för en så kallad ”utredning” går inte. Jag får därför rådet att åka in till akuten igen för att de kan göra denna ”utredning”.

Det låter ju väldigt avancerat – jag ska utredas. Jag ser framför mig ett helt läkarteam med massa avancerade instrument. Vad består utredningen i då? Utredningen är ett stick i fingret som en sjuksyrra gör, blodet analyseras av en labtekniker. Svaret får man tillbaka på under en halvtimme.

Det första man lär sig som sjukvårdspolitiker är att det är ett problem att folk åker till akuten med icke-akuta hälsoproblem. Du ska uppsöka primärvården först är ett evigt mantra i sjukvårdspolitiken. Styrsystem och incitamentssystem krystas fram, analyseras och förfinas år efter år för att undvika att någon idiot åker in till akuten för att få ett litet stick i fingret.

Jag säger ”men jag är ju inte akut sjuk, jag vill inte åka till akuten”. Innan vi lägger på konstaterar sjuksystern i luren lakoniskt att det är vad som står till buds: Akuten. Alternativet är givetvis att jag söker vård hemma i Uppsala. Då kommer det andra problemet istället: Väntetiden på min vårdcentral, Kungsängen, var senast jag försökte komma till vården sex veckor.

Ledsen, Landstinget i Uppsala län och Stockholms läns landsting. Men jag tänker inte vänta i sex veckor. Därför kommer jag på lördag åka till Akademiska sjukhuset, gå in på akuten – känna mig som en idiot – och be om mitt stick i fingret.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s