Skip to content

Den liberala EU-skepsisen förklarad

mars 28, 2011

En person jag kände en gång i tiden brukade då och då berätta en putslustig anekdot om liberaler och konservativa. Antagligen uppkom historien en blöt kväll på Heimdal. Den gick ungefär såhär: Liberalen säger ”jag vill ha en värld med fri sex och polyamorösa relationer eftersom jag tror på människan!”. Den konservativa svarar ”jag vill ha starka sociala normer och kontroll, eftersom jag känner mig själv”.

Jag kom och tänka på den nyligen när jag funderade på liberalers förhållande till statsmakten. Det är kanske inte helt analogt, men på sätt och vis kan anekdoten sägas vara illustrativ för liberalers förhållande till staten. Vi vill ha starka normer och kontroll rörande statens omfång och möjligheter, eftersom vi känner staten och vet vad den kan göra om den inte är kontrollerad.

Om man ska klä detta i en akademisk/filosofisk språkskrud ligger Judith Shklar närmast till hands med sin liberalism of fear:

For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites.

Detta är en antiutopisk, realistisk – pessimistisk – idéströmning som vilar på den fundamentala insikten att all makt korrumperar och missbrukas. Därför ska makten hållas nära och i stark kontroll.*

Det tydligaste utflödet för denna maktskepsis i en svensk kulturell kontext är mytbildningen kring Odalmannen, den självägande bonden: Han som äger sina egna verktyg för brödfödan, marken han går på, och som helst bara vill bli lämnade ifred från överheten. Andra uttolkare av denna ande är Vilhelm Moberg, till exempel i Utvandrarna. Något mer samtida och direkt politiskt relaterat är Herbert Tingstens svavelosande ledarstick i Dagens Nyheter mot den expansiva socialdemokratiska staten kring 50-talet – på den tiden då sidans ledord inte var ”facepalm” (looking at you Hanne Kjöller).

Partipolitiskt red inte minst Centerpartiet på denna idémässiga våg under 60- och 70-talet upp till rekordhöga opinionssiffror, med honörsord som decentralism och kritik mot den allt mer expanderande staten.

Denna utläggning är nödvändig för att förstå att Centerpartiets idétradition delvis är annorlunda än Moderaterna och Folkpartiet. Tingsten var visserligen tidvis socialdemokrat och folkpartist, men Centerpartiet får nog betraktas som det främsta partiet som uttolkade maktskepsisen. Både Moderaterna och Folkpartiet har sett EU som ett normaliseringsprojekt för Sverige – ett sätt att göra den perifera randstaten Sverige och ”världens största småstad” Stockholm till en del av ”Europa”. Centerpartiets traditionella ingång har varit den motsatta, en skepsis mot centralisering och överflyttning av makt. Det illustreras i att vi med nöd och näppe var för EU-inträdet 1994 och var emot EMU-anslutning 2003.

Centerpartiet har efter en rad taktiska manövrar rört sig i retorik mer mot den allmänborgerliga hållningen till EU som M och FP länge har hållit. Den logiska slutpunkten (ändstationen?) var 2009 års EP-valrörelse där vår slogan var ”Europas Förenta Krafter”, en lovligt luddigt och stormaktsdoftande paroll. Valet gick mer eller mindre åt skogen.

Min egen EU-skepsis (jag vill inte att vi går ur unionen, nota bene) kan sammanfattas i en mening: det finns fler mer eller mindre rasistiska och fascistiska ledamöter i Europaparlamentet än vad Sverige har ledamöter, oavsett partigrupp. Hur kan någon vilja ge en sådan församling mer makt? Lägg därtill att det liberala blocket sitter inklämt mellan ett socialistiskt och ett konservativt block som kan söka uppgörelser sinsemellan över huvudet på liberalerna.

Nåväl. Om man som jag tycker att Centerpartiet har släppt på den sunda – och liberala – EU-skepsisen är det inget mot Folkpartiet, där allt som har epitetet Europa tycks likställas med frihet, framsteg och liberalism. För att citera ett brottstycke från en lakonisk folkpartiet-hangaround, Aron Lund:

den där klassiska liberala kärnfrågan – att EU bör upprätta en överstatlig hemlig polis som kan gripa orosstörare i hela Europa.

Detta blev en lång utläggning för att komma till själva poängen. Min vän och före detta kollega Henrik Dahlsson var för ett par år sedan redaktör för en skrift som heter Vägval för Europa. I den finns det ett kapitel skrivet av Sveriges ledande liberala debattör par excellence, Johan Norberg, som heter En liberal Europavision bortom EU-centralismen.

Fler liberaler borde läsa den texten.

*Parentetisk kan tilläggas att få verkar vara bekanta med Shklar i Sverige, efter fem år på statsvetenskapliga i Uppsala har jag ännu inte fått läsa henne. Det var först när jag snubblade över en göteborgsstatsvetares blogg jag har börjat läsa hennes böcker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s