Skip to content

Återvunnet II

september 11, 2010

The Destruction of Empire, av Thomas Cole

Förra årets längsta och mest infekterade konstdebatt började när utställningen Figurationer, en utställning om realism och romantik i norsk samtidskonst, gick av stapeln i somras. På ena sidan stod ”retrogardet” på Axess magasin som vill höja statusen på figurativ konst. På andra sidan Sydsvenskans Eva Ström som kallar det för måleri med bruna toner, och Kajsa Ekis Ekman, Jessica Kempe et. consortes på DN Kultur.

Axess chefredaktör Johan Lundberg som främsta representant, argumenterar för estetikens och skönhetens värde i konsten – och därmed för romantiken och figurativt måleri i synnerhet. Konst som kräver hantverksskicklighet. Udden är riktad mot modernismen, och en nutida konstsektor som är mer upptagen med politiskt poserande än skönhet (Anna Odell, Nug, hela Konstfack, med flera).

Ström och DN Kultur å sin sida reser ragg för varje tillstymmelse till påstående att konst kan värderas efter någon estetisk måttstock. Dessutom är romantiken oundvikligen sammankopplad med fascismen och nationalism. Romantik och figurativt måleri är därmed inte en fråga om skönhet, utan om politisk estetik.

Kritiken andas en viss schizofreni: Det går rimligen inte att försvara modernismens avantgardes politiserade och samtidigt kritisera att det finns politiska underströmningar som anslöt sig till romantiken och figurativ konst. Ska samma måttstock tillämpas är det antingen fel eller rätt med politiserad konst och estetik, oavsett innehållet. I annat fall reduceras debatten ned till att definiera bort vad man upplever som obehagliga idéströmningar på estetisk grund.

Man gör sig skyldig till den sortens anspråk på estetisk objektivitet som man (felaktigt) anklagar försvararna av Figurationer att vara förkämpar för. När agendan egentligen inte är mer dramatisk än att höja statusen på figurativt måleri och det inneboende värdet i skönhet, oaktat vilka politiska krafter som har vurmat för den eller den konstinriktningen.

Med det sagt, min inställning till konst är enkel: Jag gillar det som är vackert. Skönhet är ett evigt och bestående värde, medan politik är flyktigt och föränderligt. Bra konst behöver inte vara mer än en vacker, skickligt målad tavla. Och den måste kunna värderas enbart på dessa grunder.

Varför denna utläggning? Figurationsdebatten ansluter nämligen direkt till den om Lars Vilks måleri. Som densamme Johan Lundberg skarpsynt påpekar: Helt plötsligt har DN Kultur blivit osunt intresserade av konstens estetiska kvalitéer. Inte direkt kosher. Istället för att oreserverat ställa sig på yttrandefrihetens sida vill man nu ”problematisera” Vilks måleri. Lustigt eftersom samma kultursida tog diametralt motsatt ståndpunkt kring Anna Odell. Ett ”konstverk” som nog enligt de flesta är kvalitativt jämförbart med Vilks taffliga rondellhundar.

Poängen är följande: Den breda vänstern, som DN Kulturs skribenter får betraktas som en del av, har gjort avbön från det positiva som upplysningen förde med sig. Att det finns värden som är bestående och universella, däribland rättigheter.

Som Bo Rothstein skriver:

Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp.

När marxismens ekonomiska teori dog, dog också vänsterns ”hårda” vetenskapliga kärna och dess sista anspråk på objektivitet och universalism. En famlande vänstern omfamnar istället intressegrupper.

När identitetspolitik ersätter universalism bedöms varje fråga ur ett maktperspektiv. Vem är över- och underordnad? Därför skyndar DN Kultur till Anna Odells försvar när udden är riktad mot etablissemanget och psykvården. Vilks udd – enligt Ekman – står mot muslimer. Därför måste yttrandefriheten ”problematiseras”. DN Kultur balanserar med detta på en mycket tunn tråd mellan upplysning och relativism, utan att egentligen ta ställning för något.

Exemplet är tyvärr signifikativt för varför den breda vänstern inte längre är liberalismens bundsförvant som försvarare av yttrandefriheten.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s