Hoppa till innehåll

Nykonservativa potemkinkulisser

mars 23, 2022

Det finns mycket som kan sägas om Ryssland i dessa dagar. Om det finns något gott som kommer ur denna tragedi är det åtminstone att svassandet för Putin och hans påstådda försvar av ”västerländska värderingar” hos Europas högerpopulister har fått ett abrupt slut. 

Som Arvid Ålund påpekar i DN har svenska och europeiska högerpopulister, etnonationalister, identitärer och annat löst folk idoliserat Ryssland i åtminstone ett årtionde. Han sätter huvudet på spiken när han gör liknelsen mellan högerpopulisternas relation till Ryssland i dag och den kommunister i väst hade med Sovjet och Kina på 1970-talet. Det egna landet har blivit dekadent och det andra representerar en dröm om något renare. 

Jimmie Åkesson har en historia av att inte kunna ”välja” mellan folkvalda ledare som franska Macron och amerikanska Biden framför diktatorn Putin. Det beror på kontexten, som han sa några dagar innan invasionen. Och 2018 var beskedet att han inte behöver välja. Vilket han så klart har rätt i, för ingen av dem kommer att bli statsminister i Sverige. Men denna digitala fråga är så genial eftersom den tvingar den som svarar att ta ställning till om hen har demokrati som överideologi eller inte. För Åkesson, då liksom nu, är svaret nej. 

I andra västländer, inte minst Frankrike, har det varit etter värre. Den som vill hoppa ned i detta kaninhål kan öppna boken The Identitarians.

Det finns mycket att packa upp i högerpopulisternas beundran för Putins regim. Lyssnar man till tsaren själv är det kanske inte så svårt att charmas om man kommer från detta läger. Putin säger de rätta sakerna: Kyrkan och familjen framför allt, stopp för bögarna och könsbytarna, Europa är dekadent, svagt och på fallrepet med för stor invandring. Och så vidare. 

Om Putin och hans klan av FSB-män tror på sin egen propaganda är en öppen fråga. Jag gissar på delvis ja. Men i botten ligger också en krass maktanalys. Ju mer lockande väst ser ut, ju sämre ser Ryssland ut. Vi talar om ett land med en BNP i storleken av Italiens, med en medellivslängd för män på 61 år, och ett par tusen kronor i medelinkomst. Ryssland är ett land folk flyttar från, inte till. 

Här finns också sannolikt ett av skälen bakom invasionen av Ukraina. Den ryska civilisationens vagga kan inte tillåtas bli västligt orienterat och demokratiskt. Vanliga ryssar kan bli inspirerade och kräva regimskifte själva. Att döma bara av officiella ryska säkerhetspolitiska dokument är ledningen besatta av tanken på att bli bortkuppade. Diktaturer som är så upptagna av att signalera manlig virilitet och styrka är i själva verket ofta skakiga som korthus. 

Högerpopulisterna i väst har gått på en skicklig propagandakampanj. Men de har också så himla gärna velat gå på den och varit villiga att ha överseende med inskränkningar av ryssars friheter.

Sanningen är nog svårsmält för den som vurmar för etnisk homogenitet. Inte nog med att Ryssland inte är särskilt kristet religiöst eller monogamt. Det är också sannolikt världens mest mångkulturella nation med över 193 etniska grupper. Det finns ett tjugotal så kallade republiker inom den ryska federationen som är etniska stater inom staten. För att göra en svensk liknelse är det som Borlänge skulle vara en somalisk stat eller Södertälje en assyrisk. Och inte nog med det, åtminstone en av dessa republiker, Tjetjenien, är i praktiken en islamsk diktatur. Sa någon kristna värderingar? 

Vad gäller den ryska eliten inom staten och de olika statskontrollerade bolagen (det finns egentligen inget fritt näringsliv i Ryssland över en viss storlek) åker de skytteltrafik till ”Londongrad” och franska rivieran. Medvedev har en vingård i Toscana och Putin och Lavrov har åtminstone var sitt utomäktenskapligt barn. Putins barn lär ha vuxit upp i Monaco. Elitens avkommor går självklart inte heller på ryska universitet utan på de förhatliga ”woke” västerländska dito. 

Högerpopulister säger sig värna om sitt folk. Men inte heller här är Ryssland en inspiration för att uttrycka sig försiktigt. Putins regim är vad som i statsvetenskapliga termer kallas för en kleptokrati. En liten grupp som har satt i system att stjäla resurser från sitt folk för att berika sig själva. Och rika är de. Putin har ett palats vid havet värt 10 miljarder kronor, och enligt uppskattningar 700 (!) bilar. 

Bedömare menar att det är ett missförstånd att se Ryssland som ”infekterat” av korruption. Korruption är systemet. Av allt att döma är denna systematiska korruption en delförklaring till varför invasionen gått åt skogen: rapporter kommer om avsaknaden av allt från fungerande samband till utdaterade ransoner.  

Att högerpopulisterna nu yrvaket tar avstånd från att som luktar Kreml är bra. För att citera Oscar Swartzvad kan väl vara ett större uttryck för dekadens, det vill säga ett moraliskt och andligt förfall, än att ljuga om allt, starta krig mot ett broderfolk och attackera barnsjukhus? 

Ja, säg det. Men det borde inte ha krävts ett anfallskrig för att komma på att Putins samhällsmodell inte är ett föredöme. Fakta om hur illa ställt det är och länge har varit i landet har funnits tillgänglig i många år för den som haft ett intresse av att förhålla sig till verkligheten istället för drömmar om något nykonservativt lyckorike. 

Foodora-liberalismen och meritokratin

januari 24, 2022

Finns det någon överideologi som härskar oavsett land, kontinent och styrelseskick? Om du är vänster gissar du nog på nyliberalismen, och är du höger tänker du marknadsekonomin. Båda är dock fel. Överideologin stavas meritokrati – idén om att en människas sociala och ekonomiska status ska bygga på vad hon åstadkommer med sina egna förmågor.

Från höger till vänster är detta nu mera målet med verksamheten. Högern och vänstern oeniga om hur det som ofta kallas för social rörlighet ska uppnås, men man är rörande överens om dess värde. Från svenska moderater och sossar, till New Labour, Torys, Buschs och Obamas. Meritokratin som ideal är attraktiv och närmast självklar. Det är bara dina egna förmågor som ska sätta gränser för hur långt du når i livet. Inte ditt kön, hudfärg, klass eller något annat. 

Motståndet mot klass- och skråsamhället, meritokratins frö, såddes i senmedeltidens och 1700-talets liberala upplysningsidéer. Men själva ordet meritokrati myntades på 1950-talet av brittiska sociologen Michael Young, i sin The Rise of Meritocracy 1870-2033. Boken är lika delar idéhistorisk exposé som spekulativ fiction. Young målar upp ett Storbritannien år 2033 som helt domineras av meritokratiska ideal. Som socialdemokrat var han inte någon vän av klassamhället, men han fruktade vad han menade var meritokratins baksida. 

I klassamhället kunde den som inte nådde framgång åtminstone skylla på att hon aldrig fick chansen. Dessa religiöst präglade samhällen som byggde på idén om en gudagiven hierarki, hur orättvisa de än var, poängterade att bonden eller arbetaren också var viktiga. Deras roller var bara annorlunda än adelsmannen. Klassamhället var orättvist men tryggt i sitt hyllande av alla som upprätthöll ordningen. I en meritokrati har den som misslyckas däremot bara sig själv att skylla. Young funderade över vad denna stora sortering av människor skapade för syn på medmänniskor, när stora delar av livet handlar om konkurrens. Vad tänker de som lyckas om de som misslyckas, och vice versa? Michael Youngs generation av socialdemokrater avvisade inte tanken på att skapa en jämn spelplan, men de avisade klassresan som ideal.  

Det är i denna tråd Michael Sandel som är professor i filosofi vid Harvard University fortsätter att nysta i med sin The Tyranny of Merit (2021). Sandel formulerar inledningsvis det som kan kallas för den svaga (icke-principiella) kritiken, vilket är att USA som så mytologiserar sin ”american dream” är ett samhälle som präglas av låg social rörlighet. Idén om meritokrati är närmast inskriven i den amerikanska konstitutionen. Men den gamla WASP-gruppen som i hög utsträckning var en arvselit och inte trogna de ideal som USA grundades på har blivit ersatt av en meritokratisk elit där privilegier till största delen ändå går i arv. Även om meritokrati skulle varit ett bra ideal präglas USA inte av det. 

Sandel exemplifierar med hur Ivy League-universiteten har breddat sina rekryteringar. Men de amerikanska högskoleproven korrelerar starkt med föräldrarnas inkomst. Skillnaden mot tidigare är att det nu också finns en liten elit av svarta, judar och latinos som kan kasta pengar på speciallärare åt sina barn. Tidigare visste alla att systemet var riggat för vita, angosaxiska och protestantiska män, men nu tror både den nya eliten och de ”misslyckade” att de förtjänar sina platser. 

Frågar man Sandel är det i dessa förhållanden, den stora amerikanska lögnen om att man är en meritokrati, man hittar orsaken bakom ”the populist uprising”, valet av Trump och radikaliseringen av Republikanerna. Eliterna tittar ned på de fattigare med avsmak för att de inte lyckas klättra, medans de fattiga tittar på eliterna och ser människor som propagerar en lögn. Bitterhet och misstro följer. Trump pratar till skillnad från alla andra tidigare presidenter inte om social rörlighet utan om hur eliter hotar ”vanliga” amerikaner. Det är en intressant tes, men är ingenting som leds i bevis. 

Det är ingen stor bedrift att skriva en bok om att USA inte är ett under av social rörlighet. Men det är inte heller Sandels ärende. Siktet är inställt på meritokratin som ideal. Sandel refererar gillande till Young och hans insikt att meritokratier ersätter en hierarki med en annan. Det minskar inte ojämlikhet utan strukturerar den annorlunda, med nackdelen att människor nu tror att de förtjänar sin nya plats. 

Han påpekar att en NBA-basketspelare som tjänar miljoner har haft tur. Turen i det genetiska lotteriet och turen att födas i ett land och i en tid där sporten är omåttligt populär. Därför kan han inte sägas förtjäna allt gott (pengar) som följer av sina talanger. Och den som inte har samma tur som sportstjärnan förtjänar inte sitt umbärande. Här ansluter sig Sandel till Rawls i synen på moralisk godtycklighet i talanger. Även fast Sandel vare sig delar Rawls eller Hayeks syn på vad som är en rättvis fördelning av resurser noterar han gillande att båda avvisar meriter som en grund för rättvisa. 

Det är en intressant principiell debatt, men samtidigt en diskussion långt ifrån den verkliga världen. Det finns inga nattväktarstater – nej, inte ens USA är en sådan – en förkrossande majoritet av allmänheten i princip oavsett land vill ha någon form av välfärdsstat inklusive drägliga arbetsvillkor, och jag tror inte att ett enda politiskt parti med framgång i västvärlden driver något som kan liknas vid det tillstånd som Sandel argumenterar emot. 

Det är enklare att vara kritisk än att vara konstruktiv, men Sandel försöker åskådliggöra konturerna av sitt drömsamhälle, vilket börjar med att återupprätta ”värdigheten” i arbetslivet för de i manuella arbeten (arbetsrättsvillkor och löner) tillsammans med att ingjuta en dos ödmjukhet hos den högutbildade eliten. Sandels mål är att ersättningen för arbeten som tjänar samhälleliga mål ska höjas, både i pengar men också i uppskattning hos folket. Han ser gillande på så kallad Tobin-skatt på finansiella transaktioner. Det här låter som grunderna till ett socialdemokratiskt program, men Sandel som verkar inom den kommunitära idétraditionen förespråkar också dramatiska sänkningar eller rent av avskaffanden av inkomstskatter. Målet är hela tiden att återupprätta arbetet som en moralisk handling, i ett samhälle som värdesätter samhällsnytta.

I grund och botten framstår det som ett sympatiskt mål. Men frågan måste ställas om inte mål också måste bedömas utifrån sin genomförbarhet. Den kulturella dimensionen av Sandels program, att stroppiga akademiker inte ska se bussförare och byggarbetare som misslyckade går inte riktigt att lagstiftas fram. Här kan man dock notera en parallell mellan svensk och amerikansk högers framgångsrika försök att fånga upp arbetarklassröster. Allianspartiernas arbetslinje var i någon mening ett projekt om uppvärderingen av arbetet, inte minst i en moralisk mening. För varje nudel och varje sötsur så som placeras i en take away-påse tickar resurser in till allt som är vårt, som Fredrik Reinfeldt uttryckte det. I USA fångade istället Trump några år senare på upp de lägre samhällsklassernas oro genom att rikta udden mot eliterna.  

En Tobin-skatt där intäkterna går rätt ned i fickan på sjuksköterskor och lärare når kanske en bit på vägen för att konkret värdera upp vissa arbeten. Med oklara alternativkostnader visserligen. Men ett samhälle utan hierarkier kommer aldrig att existera. Och en hierarki är i praktiken ett tillstånd där saker värderas och ersätts olika. Det här är den filosofiska elefanten i rummet som Sandel aldrig riktigt bemöter. Frågan är inte om vi ska ha en hierarki, utan vilken typ. Ska civilingenjören moraliskt och monetärt ges en större del av kakan än Foodora-budet, eller vice versa?

Det går kanske med omfattande politiska ingrepp kasta om budkillens och civilingenjörens löner. Men ytterst speglar ersättningar till olika yrkesgrupper hur vi som samhälle ser på nyttan av olika arbeten. Få är emot högre löner för sjuksköterskor – i själva verket är nästan alla för – men trots det röstar bara en bråkdel på partier som vill höja skatterna så mycket som krävs för att de ska ersättas högre än en fondmäklare.  

Eftersom den svenska twittrande klassen ligger så kulturellt nära USA har denna sandelska debatt börjat dyka upp även här i Svedala under det kärnfulla begreppet Foodora-liberalismen, inte minst initierat av Johan Wennström på SvD och Ivar Arpi. Att denna diskussion om värdighet i arbetslivet förs till höger i svensk politik är intressant att notera. Jag tycker att Wennström har en poäng i att svensk höger har varit för ointresserade av klassfrågor. Men jag är inte övertygad om att Sandels recept är rätt väg. Oavsett om vi talar reallöneutveckling, arbetsrätt eller arbetsmiljö är Sverige ljusår framför USA. Tack och lov. Faktum är att Sverige av i dag närmast framstår som Sandels idealtillstånd så som han beskriver det i sin bok.  

Och de där Foodora-buden då? Männen som oftast är från Indien, Bangladesh och Pakistan är, åtminstone som jag har förstått det, ofta utbytesstudenter som pluggar tekniska utbildningar på våra universitet och använder gigekonomin som en sidoinkomst. Slutstationen för moppefärden är en civilingenjörsexamen. Så kan också en fungerande meritokrati illustreras. 

Det ofullständigas ofrånkomlighet (eller det mediokras manifest)

juni 22, 2021

Är du helt nöjd med ditt liv? Om svaret är ja är du rätt unik. Gräset är för de flesta oftast grönare på andra sidan. Mänsklighetens känsla av ofullständighet är en evolutionär överlevnadsmekanism och konkurrensfördel. Ju mindre nöjd du är ju större drivkraft och chans har du att nå något bättre, och på så vis ökar också överlevnadschanserna och därmed möjligheterna att få sprida dina gener vidare. Vi fällde en fin mammut i går, men i dag ska få ned en ännu större, ungefär. 

Missnöjet är kort sagt nedärvt. Så tacka dina neandertalarförfäder om du stör dig på din bättre hälft eller ditt jobb. I dag handlar drivkrafterna inte längre om att bo i den bästa grottan, ha en större hord av får eller den bästa betesmarken. I en saklig mening är denna drivkraft i dagens samhälle så klart onödig. I ett modernt samhälle är fenomen som brist på kalorier, överhängande risk för förtid död medelst stenklubba i huvudet, och så vidare icke existerande. Det handlar inte längre om liv och död.

Men dagens moderna människa – som i en genetisk mening är allt annat än – är lika nervöst letande och grubblande över framtiden som sina förfäder. En aldrig upphörande jakt efter det perfekta, ständigt utom räckhåll. Mer pengar, snabbare bil, bättre fru – och en perfekt politik? Jag gissar att någon smart person har skrivit böcker om denna evolutionära detalj och dess påverkan på politiken, även om jag inte har hittat något. Hoppet från det ena till det andra är nog mindre långsökt än vad man kan tro. Samhället och politiken formas av människor, och längtan efter perfektion i politiken har varit det bärande elementet de senaste hundra årens mest dominerande ideologi – socialismen. Jakten på perfektion nådde sin höjdpunkt i det kommunistiska staternas experiment. Målet var ett helt nytt och fulländat samhälle. Det fanns både en start- och en slutpunkt för samhällsförändringen. 

Å ena sidan kan man nog säga att dessa utopiska rörelser kunde bli så potenta tack vare denna nedärvda önskan hos människor efter något bättre, och ytterst fulländning: En permanent och fullständig lösning på det man upplevde som problemen. Utopism är attraktivt, rent instinktivt. Men å andra sidan gick de stick i stäv med den mänsklig naturen. Det perfekta är bara det en stund. Målposterna flyttas hela tiden. 

Också i det samtida Sveriges politiska liv tycker jag att man kan iaktta sådana tendenser. Utan att förringa att det finns betydande jämställdhetsproblem i Sverige som särskilt drabbar kvinnor kan man också glädjas över att Sverige är ett av de länder i världen där kvinnor i dag har allra störst livschanser. Det innebär också att vi lever i ett av det mest jämställda samhällen som någonsin har existerat. I detta land, som trots allt har kommit längre än de flesta andra, grundas ett radikalfeministiskt parti och lyckas ta sig in i EU-parlamentet. En ledare för ett annat parti står på bästa sändningstid och beklagar sig över ”medelålders köttätande och bilkörande män” i samma land som också är ett av världens mest miljövänliga länder. Radikaliteten tycks stå i proportion till framgången, när det logiska – åtminstone för en politiker – snarare borde vara motsatsen. Det verkar ligga i den mänskliga naturen att ju närmre målet man är ju mer frustrerad blir man. 

För det mänskliga samhällets ofullkomlighet stoppar en nämligen från att nå hela vägen. Det är relativt enkelt att till exempel ge kvinnor rösträtt eller förbjuda våldtäkt inom äktenskapet. Men att helt stoppa förekomsten av överfallsvåldtäkter – eller för att ta ett annat aktuellt exempel, gängbrottsligheten – kommer antagligen aldrig kunna göras med annat än att alla män övervakas dygnet runt i alla sammanhang. Räkna på den ekonomiska kostnaden för det eller fundera över vilka principer ett sådant samhälle skulle behöva överge. För att tala ekonomiska: marginalnyttan avtar ju närmre målet man kommer. Att nå nästa procent på vägen till att helt att löst ett problem kan kosta lika mycket som alla tidigare uppnådda framsteg. Det kan tyckas vara en trivial observation, men är i själva verket en benhård lag. I politiken lika verklig som gravitationen. 

Ett annat fenomen gör också perfektionen svår om inte omöjlig att nå. Eftersom det moderna samhället, välfärdsstaten, är så komplex är det omöjligt att helt överblicka konsekvenser av beslut. Dra i en tråd, och något händer. Så fungerar det som kallas komplexa dynamiska system. Varje reform har en alternativkostnad som ofta är omöjlig att förutse. En oförutsedd och oönskad konsekvens av den rikskända hyresregleringen är att allt fler lägenheter används som lägenhetshotell. Ökade säkerhetskrav på flygbolag som höjer biljettpriserna leder till att fler tar bil och därmed dör i trafiken, då bilresande är mindre säkert redan innan de högre kraven på flygsäkerhet. När barnkonventionen blev svensk lag, behjärtansvärt på många sätt, ledde det också till att polisen fick svårare att frihetsberöva unga misstänkta. Listan fortsätter.

Ju högre nivå av komplexitet ett samhälle når ju fler osedda alternativkostnader blir inbyggda i själva systemet, och ju mer avtar marginalnyttan för varje ny reform. För varje problem stiftas en ny lag, en ny regel eller en ny budgetpost. Har man bara en hammare ser alla problem ut som en spik, som ordspråket lyder. Till slut har landet fler lager av byråkrati än träd har årsringar och komplexiteten i sig själv slår över från att ha en liten marginalnytta till att i själva verket bli skadlig. Den sociala ingenjörskonsten är vid det här laget mer whack a mole än något annat, slå ned ett problem och ett annat dyker upp. Den som vill läsa mer om denna boom-bust-cykel av komplexitet kan öppna antropologiklassikern The Collapse of Complex Societies.

Så. Vad är poängen med allt detta? Kanske att slå ett slag för en mer småborgerlig Hobbit-baserad syn på liv och samhälle.  Att försöka värdesätta det som är bra både i privatlivet och i samhället i stort. Att inse att din avundsjuka blick på grannens garageuppfart är mänsklig och inget att skämmas för, men knappast en väg till lycka. Att förstå att politiken aldrig kan fullt ut lösa alla dina egna eller samhällets problem. Ofullständighets ofrånkomlighet är en del av det mänskliga tillståndet. Jag vet, detta är inte ett manifest att bli eld och lågor över. Men det är nog i alla fall ett bättre recept för en tillfredställande tillvaro än att sätta sin tilltro till att något politiskt parti, bara du ger dem din röst, en gång för alla ska lösa dina och alla samhällets problem.  

Recension: 12 Rules for Life

april 10, 2018

Jordan-Peterson

Jordan B. Petersson är en kanadensisk psykolog tillika youtube-stjärna som blev känd efter att ha tagit ställning mot ett lagförslag att människor skulle tvingas genom lag att använda specifika pronomen för transpersoner.

Mannen är kontroversiell på många sätt. Kanske särskilt så i en era präglad av postmodernism, en idéströmning han älskar att hata. Peterson är i mitt tycke inte utan poänger, att dela in människor i grupper och tillskriva dem vissa icke-valda egenskaper kortsluter idén om att människor med olika bakgrund, etnicitet och religion kan resonera sig fram till vad som är godtagbara principer eller vad som är fakta och kunskap. Att betrakta allt ur ett maktperspektiv av under/överordning är en segregerande tankefigur. Det öppnar en Pandoras ask av särrättigheter och skapar antagligen ett klimat där offermentalitet premieras. Köper man denna analys är det lätt att förstå varför den inte längre ekonomistiskt präglade vänstern ibland hittas på samma planhalva som t.ex. Muslimska Brödraskapet vars mål är att skapa en islamistisk stat-i-staten, där rättigheter och skyldigheter avgörs utifrån religionstillhörighet snarare än medborgarskap.

Om detta pratar Jordan ofta och gärna. Men till skillnad från andra med samma åsikter spar inte på krutet: Postmodernism är vägen till det totalitära samhället!

Inte om specifikt detta men mycket relaterat har Peterson skrivit en bok, ”12 Rules for Life”, som putslustigt har kallats för självhjälpsboken för alternativhögern. Jordan rör sig fritt mellan olika fält, så refererar han mer än gärna till tolkningar av religiösa texter, inte som en fråga om tro utan som exempel på vad han argumenterar är nedärvda och kloka levnadsregler och förhållningssätt som har kodifierats i en religiös språkdräkt. 12 Rules är bara utifrån denna bredd – psykologi, filosofi, religionsforskning – ett spännande verk oaktat om man håller med honom eller ej.

Petersons målande språk ger denna självhjälpsbok kvaliteter närmast att likna vid en spänningsroman. Helvetet är alltid nära och det finns drakar och demoner (bildligt talat).

Med utgångspunkt i biologin argumenterar han för hur signalsubstansen serotonins nivåer varierar utifrån bl.a. ens sociala ställning. Peterson påpekar att det är samma signalsubstans i humrar som i människor, och besegrade humrar blir i brist på bättre ord deprimerade och fysiskt underlåtna. Samma fenomen går att iaktta hos människor. Det hela landar ned i det handfasta rådet att sträck på ryggen så lurar du systemet att tro att din sociala status är högre än vad den är. Man skulle kunna kalla det charmigt lättbegripligt eller halvt felaktigt – han har fått kritik från neuroforskare för sin jämförelse.

De tolv reglerna – han är noga med att påtala att de inte är råd – framstår i vilket fall som rätt kloka. Skaffa vänner som vill det bästa för dig, säg sanningen, sträva efter det som är meningsfullt inte det som är lättjefullt, utgå från att det finns de som vet mer än dig, för att nämna några. Sunt förnuft och moral som låter lätt tafatt när de skrivs rakt upp och ned. Men Peterson argumenterar med lidelse i varje kapitel för deras livsavgörande betydelse. Han illustrerar exempelvis vikten av att säga sanningen (eller åtminstone inte ljuga) då lögner, grovt uttryckt, förändrar strukturen i hjärnan.

Hans återkommande biologism är givetvis provocerande för många som menar att människor är oskrivna blad och allt eller det mesta är sociala konstruktioner.

Även om Peterson själv kallar sig för liberal och har knuffats in i alt-right-facket på i huvudsak andra grunder än denna bok finns det ett i brist på bättre ord konservativt stråk här. Vi står på giganters axlar, historien rymmer enorma mängder svårvunna erfarenheter och dyrköpta läxor. Köns- och klasskillnader (hierarkier) är naturliga. Han argumenterar för att se verkligheten som den är (eller som han ser den, om man ska vara korrekt). Vissa mänskliga egenskaper, karaktärsdrag och objektiva förhållanden är nedärvda sedan hundratusentals år och låter sig inte ändras genom att vi beslutar att något ska vara på ett annat sätt.

I ett kapitel om barnuppfostran menar han att målet är att göra barn till välanpassade människor (därför ska de inte tillåtas göra saker som får dig att ogilla dem). De som inte uppfostras till att bli människor andra kommer att tycka om kommer att möta en betydligt mer oförstående och oförlåtande värld utanför familjens trygga famn och således lida mer än nödvändigt.

Det är bland annat mot bakgrund av detta han är så kritisk mot unga världsförbättrare som är helt övertygade om att just de har hittat det perfekta sättet att ordna miljontals andra människors liv när de inte ens begriper sig själva (regel 6: Set your house in perfect order before you criticize the world). Det finns ett tydligt anti-utoptistiskt drag genom hela boken som går hand i hand med hans avståndstagande från postmodernism och socialkonstruktivism.

12 Rules är en självhjälpsbok där författaren inte håller läsaren i handen. Det mänskliga tillståndet är lidande och till sist död, han refererar Hobbes berömda ”life is solitary, poor, nasty, brutish and short”. Här lovas inte en lycklig existens, bara en mindre plågsam. Det är bara genom att skapa strukturer, regler och förhållningsätt som ett kort mänskligt liv kan bli meningsfullt och rikt. Peterson bryr sig inte om att säga det du antagligen vill höra, han säger det han menar att du behöver höra. Denna brutala uppriktighet är för att vara ärlig (regel 8) omtumlande. Det är tough love från första till sista sidan.

Med risk för att skjuta ned vad som skulle kunna tolkas som en oförblommad hyllning till rockstjärneprofessorn finns det ändå saker som skaver. Så är Peterson till exempel starkt influerad av Carl Jung och idén om arketyper. Han redogör gillande för hur manligt representerar ordning och kvinnligt representerar kaos. Men det är inte mer än dunkel mysticism. Om det finns något kön i dag som ”representerar” kaos är det snarare männen och deras högerpopulistiska rörelser som drar fram över västvärlden och internet.

Ett barskt ”ta dig i kragen” behövs säkert höras av många curlade ungar och vuxna. Men att betrakta världen enkom ur linsen av eget ansvar är enögt. För att vara någon som pratar länge och väl om strukturer är han märkligt tyst om ekonomiska strukturer som gör unga till livslånga skuldslavar (i USA via universiteten, i Sverige via bostadsmarknaden) och försenar inträdet i vuxenlivet. Eget ansvar i all ära, men människor existerar också i ett ekonomiskt sammanhang.

Peterson följer sitt eget råd (nummer 10) att man ska uttrycka sig exakt, och är väldigt exakt i hur han tycker att marxism är en utförsbacke till totalitarism. Men hans sluttande plan-argument har uppenbara empiriska svagheter. Det är bara att titta på alla de demokratier som i åratal (Sverige, Tyskland, Frankrike med flera) har styrts av partier grundade på en marxistisk världsbild utan att för den sakens skull ha degenererats till totalitära helveten.

Petersons svartvita världsbild är källan både till det bästa och sämsta med 12 Rules. Han skriver lidelsefullt och medryckande om vikten av sina tolv regler – som torde framstå som rimliga för de flesta – men han är också tvärsäker även när han torgför underliggande åsikter och perspektiv som inte är objektiva sanningar.

Om denna bok innebär att en och annan alternativhöger inser att han inte vet allt, lägger ned ljugandet och skaffar bättre vänner så har den gjort gott. Men jag kan inte hjälpa att se det lite som en förlorad chans om det mest innebär att de bara byter ut Breitbart-bibeln mot Peterson-bibeln. Världen är obegripligt komplex och låter sig inte destilleras ned till några hundra sidor i en bok. Jag saknar helt enkelt en gnutta nyans. 12 Rules är alla gånger läsvärd och intressant, men bör likt allt annat läsas med en kritisk blick. En trettonde livsregel skulle kunna vara ”tänk själv”.

 

 

 

 

 

 

 

Recension: Efter demokratin

mars 6, 2018

Årtiondets kanske mest provocerande bok inom politisk filosofi – ett vanligtvis ganska torrt ämne – är amerikanska statsvetarprofessorn Jason Brennans bok ”Efter Demokratin”. Ursprungstiteln Against Democracy avslöjar mer direkt vad det handlar om. Detta är en bok som argumenterar emot full demokrati som styrelseskick.

Om det finns någon form av överideologi är det just att folkstyre är det enda moraliskt acceptabla. Det är OK att beklaga sig över dess brister, men inte ifrågasätta den. Men just det gör Brennan med stor entusiasm. Nu förespråkar han inte diktatur utan snarare att människor ska behöva kvalificera sig för att få rösta genom att bevisa sin kompetens, vad han kallar för epistokrati.

Han inleder med att plocka isär två påståenden som demokratiförespråkare ofta ställer fram. För det första leder Brennan mer eller mindre i bevis att demokrati inte gör oss till mer upplysta och goda människor, vilket kanske inte är en revolutionerande insikt för den som har ett twitter-konto.

Brennan målar upp tre idealgrupper av väljare. Hobbitarna som inte bryr sig om politik. Huliganerna som är de övertygade partianhängarna som letar efter information som bekräftar deras existerande uppfattningar, och slutligen Vulcanerna (från Star Trek) som betraktar politik kallt rationellt utifrån styrkan i argument. I den bästa av världar är alla Vulcaner, men i praktiken är de flesta grader av Hobbitar och Huliganer – antingen okunniga, eller aktivt okunniga.

Brennans genomgång av politisk psykologisk forskning kring väljarna borde utfärdas med en varingstext. Visserligen utgår hans genomgång bara av forskning på amerikaners kunskap som visar sig vara i princip obefintlig. De flesta vet ingenting alls. Jämförande studier indikerar att svenskar är relativt kunniga kring politik, så denna svidande uppgörelse är glädjande nog mindre relevant för vår del.

Han sticker också hål på argumentet att demokratiskt engagemang är något gott i sig självt. Om man likt Brennan väljer att se demokrati som ett instrumentellt verktyg bär argumentet. På samma sätt som en hammare är bra om den kan slå in en spik är demokratin bra om den leder till bra beslut och att vi förstår varandra bättre. Det blir då en undersökningsbar fråga om det stämmer.

Men den gör inte att vi förstår varandra bättre argumenterar han. De verkligt engagerade i demokratins tjänst tenderar att vara huliganer. Och de fattar sällan objektivt sett bra beslut. Oavsett styrkan i hans argument så långt visar han också på åtminstone en, om inte svaghet, så i alla fall ett faktum med demokrati som inte går att komma runt. Nämligen att en röst i praktiken aldrig avgör ett val.

När vi sätter oss i en bil har vi väldigt starka incitament att sätta oss in i reglerna, annars riskerar vi att dö. Men att min röst skulle avgöra det kommande valet är mindre sannolikt än att vinna på lotto. ”Kostnaden” i form av tid och engagemang för mig att sätta mig in i komplexa saker som statsvetenskap, nationalekonomi och sociologi, det som krävs för att verkligen förstå politik, överstiger kraftigt den förväntade vinsten av att min röst avgör valutgången.

Kort sagt, en röst spelar liten roll. Skadan av att förlora denna individuella rättighet understiger kostnaden av att många oinformerade väljare vars röster tillsammans spelar stor roll påtvingar medborgare en dålig politik.

Han gör också en tydlig distinktion mellan å ena sidan mänskliga rättigheter kontra politiska rättigheter. Alla har rätt att skriva och säga vad de vill, demonstrera och argumentera. Men en politisk rättighet, att inneha reell makt som används för att påverka andras liv kräver kunskap. Brennan frågar retoriskt varför vi kräver att läkare och piloter ska ha genomgått tester och utbildningar för att visa att de kan sina grejer men inte politiker som också i praktiken fattar beslut om liv och död.

Likaså petar han i den gränsdragning som finns kring rösträttsålder. Är du minderårig får du inte rösta för att du ingår i ett kollektiv (unga) som vi har bestämt anses inte vara tillräckligt informerade och erfarna för att ha makt över andra. Men det finns så klart exempel på unga som är långt mycket klokare än äldre. Nu argumenterar han visserligen inte för att kategoriskt utesluta fler grupper från att få rösta – istället borde alla få pröva sina kunskaper innan de ges rätten –  men denna gränsdragning framstår onekligen som en inskränkning i den existerande demokratin som är mer godtycklig än den villkorade rösträtt han själv förespråkar.

Så långt allt gott, Brennan illustrerar ett och annat problem med demokratin. Men i boken skiner en vanlig liberal tankefigur igenom som aldrig riktigt problematiseras. Frihandel är bättre än protektionism i en ekonomisk mening. Det är inte en fråga om tyckande utan om fakta. Himlen är blå, och frihandel ger mest ekonomisk tillväxt. Om man betraktar demokrati rent instrumentellt som Brennan gör är den inte mer än ett verktyg för att förverkliga det som är objektivt sett bäst: frihandel, stark rättsstat och dylikt som statsvetenskap och nationalekonomi visar är viktigt.

Att människor antingen av okunskap eller av aktiv okunskap väljer att rösta för protektionism kan beskrivas som att de röstar kunskapsfientligt. Men det bör nog förstås som att annat är viktigt. I USA finns det till exempel en kulturell komponent i frågan om öppenhet kontra slutenhet, där det förekommer att en ekonomiskt pressad vit medelklass upplever att de trycks undan politiskt och kulturellt av dels kosmopolitiska väst- och östkustbor liksom av nya amerikaner av annan färg.

Är det en fräsch åsikt att tycka att en mur mot Mexiko är bra? Kanske inte. Men det är inte en fråga om kunskap om invandringens nettobidrag till BNP:n, utan om värderingar. När man reducerar politik till instrumentella frågor har liberaler ofta rätt. Men politik är värderingar, och det berör inte Brennan.

Just denna brist återspeglas inte i den kritik mot honom som kommer från de svenska kultursidorna. Gamle FNL-aktivisten Jan Scherman drar en krokig linje mellan dåvarande högerns skepsis mot allmän rösträtt 1918 och Efter Demokratin utan att i ett ord instämma i eller avvisa de problem som Brennan menar finns. Daniel Suhonen hoppar förutsägbart upp på den marxistiska käpphästen och frågar i vems intresse det är att begränsa demokratin, snarare än att fundera över om Brennan har en poäng. Styrkan i argumenten tillmäts ingen vikt.

Utmålandet av gladlynte och intellektuellt hederliga Brennan som ett högerspöke med dold agenda var kanske väntad (ondingarna på Timbro har gett ut boken, duh!). Men om boken ska sättas i sin nationella kontext så är den om något en uppgörelse med Trumps gräsrötter mer än vad den är ett angrepp på svensk vänstern.

Brennans uppgörelse med modern demokrati är bitvis svidande. Men jag är ändå inte övertygad. För det första har demokratins expansion till allt fler grupper under hela 1900-talet skett parallellt med en aldrig tidigare i historien skådad välståndsutveckling. På 1800-talet var stora delar av den i dag rika västvärlden på samma materiella nivå som Somalia och Afghanistan. I Sverige fanns svält och dryga miljonen flydde av ren desperation.

Hade vårt välstånd varit ännu större i dag om vi hade infört epistokrati istället för demokrati? Kanske, kanske inte. Men bevisbördan ligger tungt på den som menar att demokratiska stater inte har levererat tillräckligt imponerande välståndsförbättringar för sina invånare.

För det andra är det långt ifrån klart hur ett epistokratiskt system skulle fungera i praktiken. Att kvalificera demokratin ger enorm makt till de som definierar vad som är relevant kunskap, och denna definition skulle otvetydigt ligga i händerna på staten. För en liberal som är skeptisk till maktkoncentration borde det ge kalla kårar. Brennan skissar med lätt hand på några olika modeller, och erkänner själv att försök att förvanska urvalsprocesser (likt riggning av valdistrikt som förekommer i demokratier) också skulle ske i en epistokrati, men menar att frågan fortfarande är den instrumentella ”skulle en imperfekt epistokrati leda till bättre beslut än en imperfekt demokrati”. Eftersom det inte finns några epistokratiska stater lämnas svaret på den frågan av naturliga skäl obesvarad.

Det är för övrigt lätt att tänka sig att en epistokrati bara leder till ytlig anpassning hos medborgarna. På samma sätt som alla i kommunistiska diktaturer visste vad som var den rätta statligt sanktionerade åsikten och höll sig till den när det spelade roll, men hemma på kammaren sa sitt hjärtas mening kan vi anta att många i ett epistokratiskt system skulle försöka svara ”rätt” på kunskapsprov men sen högaktningsfullt skita i det rätta när de väl står i valbåset eller sitter i parlamentet. Ett ”riktigt” epistokratiskt system skulle antagligen bara fungera utan valhemlighet och en möjlighet att också utesluta de som kvalificerat sig men sen röstat ”fel”.

Om och när en epistokrati passerar den gränsen är det svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan denna formen av rösträtt och den rubber-stamp democracy som finns i diktaturer som Ryssland och Nord-Korea, där de folkvalda inte är mer än ett alibi för den bakomliggande makten.

Efter Demokratin är rekommenderad läsning som erbjuder den kanske skarpaste kritiken mot demokratins brister jag har läst. Detta är en bok som borde ingå i litteraturen på grundkurser i statskunskap för att få studenter att träna sina argument, men jag hoppas inte den ses som en mall för framtiden. Demokrati har brister, men att en graderad demokrati skulle smaka bättre vare sig filosofiskt eller resultatmässigt är inte självklart.

Att skydda minoriteter och individer från godtyckliga och auktoritära beslut ingår dock i själva definitionen av ett acceptabelt styrelseskick. Att en majoritet röstar för att ta alla dina pengar och slå ihjäl dig är inte demokratiskt, det är auktoritärt. Det finns en politisk-filosofisk avgränsning kring vad som är legitimt att rösta om i en demokrati. I så måtto har Brennan en allmängiltig poäng som han inte är den första att göra: makten behöver kontrollmekanismer.

En mer rimlig slutsats än att ge oss ut på okänd terräng med ett ny-gammalt styrelseskick är snarare en revansch för gammal hederlig maktdelning. Ett första steg skulle med fördel vara att införa en konstitutionsdomstol.

Framtiden var annorlunda förr

januari 23, 2018

Star Trek Discovery Klingons

Star Treks nya och mer rasistiska antagonister

Ett av mina första populärkulturella minnen var när jag i tioårsåldern fastnade för Star Trek The Next Generation på linjär tjock-TV. Någonstans däromkring blev jag förtjust i science-fiction.

Sci-fi har ett skamfilat rykte som pulp-underhållning (efter pulp – den billigaste pappersmassan). Men det är en missförstådd genre. Jag skyller på Star Wars som i praktiken är riddare i rymden och en kamp mellan ondska och godhet. Visserligen underhållande, men grunt. Riktigt bra sci-fi är istället en blank duk för att kommentera samtiden. Genom att lösgöra sig från den verkliga världen kan skaparen hantera materia med en helt annan frihet. Så är t.ex. boken The Forever War en analogi till Vietnamkriget och Starship Troopers – ej att förväxla med filmen – en kommentar kring moral och rättigheter.

Det är i denna senare tradition långköraren Star Trek har verkat, en TV-serie som t.ex. var först med att visa en kyss mellan en svart kvinna och en vit man. Det förekommer visserligen lite pang-pang i rymden, men Starfleet – Federationens flotta – är upptäcktsresande, inte soldater. Federationen i sig är en mångkulturell och mångrasig frivillig sammanslutning av världar byggd kring handel, till skillnad från sina militaristiskt-auktoritära motståndare. Trots Federationens storlek slår Starfleet, som aldrig skjuter först, ur underläge eftersom de egentligen inte vill slåss. Ständigt återkommande är också the prime directive, lagen som förbjuder dem från att lägga sig i andra mindre avancerade civilisationers utveckling. En sorts kodifierad anti-kolonialism.

Medan Star Wars snurrar in sig i metafysiska djupdykningar i magiska krafter (och på så vis är mer fantasy i rymden än vad det är sci-fi) är Star Trek en spegel och pågående kommentar över sin samtid. Över tusentals avsnitt och dussintals filmer har man behandlat allt mellan rasism, utilitarism, individen kontra kollektivet, propaganda, själens existens, till artificiell intelligens och jämställdhet. Star Trek har aldrig väjt för de svåra frågorna men har ändå alltså präglats av en ljus optimism och nyfikenhet.

Denna optimistiska grundton slås an i allt ifrån det rent visuella till musiken och karaktärsutvecklingen. Skeppen är strömlinjeformade, ljusa och närmast mysiga – motståndarnas är oftast mörka, kantiga och olycksbådande. I introduktionsvinjetterna spelas pampigt upplyftande klassisk musik med en voice over som inleds Space: the final frontier.. En av seriens mest kända karaktärer, Captain Picard, när en karriär som amatörarkeolog och citerar Shakespeare på kommandobryggan, Commander Data spelar schack, och The Doc från serien Voyager sjunger opera på sin fritid.

Leker man populärkulturell antropolog blir Star Treks nyfikenhet på sin samtid närmast övertydlig. I de tidiga filmerna på 1970-talet försvinner Spock iväg på en spirituell resa iklädd utsvängda byxor. När kalla kriget tog slut kommenterade Star Trek det genom att Federationen och The Klingon Empire till slut slöt fred efter decennier av kallt krig.

Medan jag visserligen gillar Star Trek går det inte att sticka under stol med att serien som består av sex separata serier (Star Trek, The Next Generation, Deep Space Nine, Voyager, Enterprise och Discovery) efter 50 år på TV ibland har gått på tomgång. Jag tittar men överraskas inte.

Med start från serierna på 1990-talet, DS9 och Voyager, har en hårdare ton gradvis tagit plats. Den förstnämnda serien utspelar sig på en med Star Trek-mått mätt (vilket inte säger så mycket), smutsig och kaotisk rymdstation. Serien utvecklas så småningom till en existentiell kamp mellan Federationen och ett för deras del av galaxen främmande imperium. Men i god Trek-anda finns det gott om gråskalor. The Dominion agerar visserligen ont, men gör det utifrån rädsla istället för illvilja.

I Voyager, min personliga favoritserie, är katt- och råtta-leken mellan besättningen och det biomekaniska och kollektiva medvetandet The Borg den återkommande konflikten över säsongerna (tänk mekaniska zombies). The Borg är en av få motståndare som helt saknar försonande drag.

Likt många andra populärkulturella fenomen utvecklar Star Trek en särskild skara fans som bevakar seriens konventioner som hökar. Efter 50 år är serien ett intrikat nät av allt ifrån olika personkopplingar, rasspecifika egenskaper, språk, till design på rymdskeppen. Igenkänningen är en del av charmen men ibland blir det som en tvångströja.

Discovery (2017 – ) kastar sig huvudstupa ut i något nytt. Fanfavoriterna Klingons – att likna närmast vid rymdens godmodiga men aggressiva vikingar – har genomgått en omdesign och ser nu direkt utomjordiska ut. Med sin typiska fingerspitzengefühl används denna nygamla ras också som en kommentar över samtiden. De är nu mera våldsamt nationalistiska och rasistiska med slagordet Klingons first.

Discovery bryter också med det klassiska formatet av ”veckans planet”-avsnitt där besättningen träffar på ännu en ny och underlig kultur. Istället hänger serien som nu är på sluttampen av sin första säsong upp sig dramaturgiskt på en säsongslång konflikt med just the Klingons.

Denna nyordning är verkligen till det bättre och erbjuder aldrig tidigare existerande möjligheter att utveckla de centrala karaktärerna. Discovery bryter också mot konventionen att huvudpersonen är kaptenen. Här är istället Lieutenant Burnham i fokus. Om det är något skaparna har träffat rätt i är det karaktärerna och castingen. I jämförelse med Jason Isaacs komplicerade Captain Lorca framstår många andra karaktärer i tidigare serier som rätt platta.

Underlättad av sin längre dramaturgiska båge håller Discovery också tittaren på halster. Varje avsnitt är en cliff hanger. För första gången ser jag en Star Trek-serie där jag blir överraskad av snabba vändningar som kastar ut ens föreställningar. Allt är inte alltid som man tror. Nyordningen reflekteras inte bara i det dramaturgiska utan också i det visuella. Kameran är tajtare fokuserad på karaktärernas ansikten och efter 10+ år sedan kommersiella misslyckandet Enterprise har det hänt en del med datorgenererade effekter. Serien är Star Trek som snyggast. Den är också den dyraste som har gjorts.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Medan The Next Generation (1987-94) så här i efterhand felade lite väl mycket på den godmodiga och mysiga sidan präglas Discovery av en klart mörkare ton. Det syns i den helt dominerande konflikten mot Klingons, de mer moraliskt ambivalenta karaktärerna, men också i färgskalorna. Rymden är nattsvart och de tidigare så mysiga skeppen (Enterprise D hade heltäckningsmattor!) är kyligt metalliska. Detta är inte en serie man tittar på för att bli glad i januarimörkret.

Lustigt nog hade en annan sci-fi-serie premiär ungefär samtidigt som Discovery, The Orville, skapad av Seth MacFarlane. Den är en närmast skamlös hommage till det ”gamla” Star Trek, på gränsen till stämning för upphovsrättsbrott. Jag har under vintern följt båda serierna och kan konstatera att gladlynta The Orville är mer Star Trek än Star Trek.

Men det är egentligen inte så mycket att klaga över. På sätt och vis kan vi nördar både få äta kakan och ha den kvar genom dessa två serier. Samtiden är mörk och det är också Discovery. Men serien har andats in nytt kommersiellt och kreativt liv i en värld som låg i respirator. I den meningen ser framtiden för Star Trek väldigt ljus ut.

 

Det går bra nu

januari 7, 2018
tags:

Jag har fuskat på aktiemarknaden i några år, först bara med fonder, men sedan 2016 med enskilda innehav. Eftersom 2017 som nu är över är det första helåret för mig på marknaden med en ”riktig” portfölj tänkte jag teckna ned några tankar om drygt hälften av innehaven och redovisa hur de har gått. Syftet är inte minst för min egen del att kunna gå tillbaka och se längre fram hur jag tänkte då och nu.

Först kan jag konstatera att portföljen slår det index jag jämför mig med, SIX Portfolio Return Index (genomsnittlig utveckling på Stockholmsbörsen plus utdelningar) med drygt en halv procentenhet. Även om jag egentligen inte bryr mig mycket om det är det kul. Anledningarna kan man ju spekulera kring. En välvillig tolkning är att jag är rätt bra på att se trender och förstå hur ekonomin och branscher utvecklas – det vill jag ju tro i alla fall – en annan tolkning är att det är ganska svårt att misslyckas i en tjurmarknad oavsett innehav.

H&M
Köpte H&M likt det mesta annat för att jag har en tro på bolaget, plus att de har en stark utdelningstrend, 41 år utan en sänkning är inte illa pinkat. Strax efter första inköpen började analytikerna skriva ned bolaget. Jag började köpa in mig på 300+ och nu handlas bolaget till ca 170 kr. jag sitter still i båten för jag räknar kallt med att mycket under 150 bör det inte sjunka, och under tiden tickar utdelningarna in. Den dagen en utdelningssänkning eventuellt kommer ska jag på allvar överväga min framtid som ägare. Bolagets enorma ovilja att kommunicera med marknaden är också en källa till irritation, men en som kanske får sitt slut nu när de har börjat med kapitalmarknadsdagar.
Resultat: -32,97%

Tele2
Köpte lite på en chansning utifrån den ”fundamentala” analysen av om inte bolaget så i alla fall branschen att behovet av bandbredd ökar konstant. Teleoperatörer är dessutom rätt kapitalsnåla och har därför ofta hög direktavkastning. När jag klev på ryktades det om en utdelningssänkning vilket pressade ned kursen. Under tiden ökade jag kraftigt samtidigt som kursen, trots ryktet, har krupit uppåt. När VD sen började flagga för eventuell extrautdelning tog det riktig fart. Som helhet min enskilt bästa investering sett till kursutveckling.
Resultat: +25,46%

SCA
Köpte bolaget dels för att skogsinnehavet sannolikt är kraftigt undervärderat, megatrenden av biobränslen och kretslopp/återvinning spelar ett bolag som SCA i händerna, samt att hygiendelen skulle knoppas av till ett enskilt bolag vilket skulle gynna SCA:s kurs. Visserligen är skog som bransch cyklisk men bolaget är extremt pålitligt sett som utdelningsaktie. Handlas sannolikt nu mera till mycket låg direktavkastning och är därför glad att jag ökade kraftigt och tidigt.
Resultat: +25%

Intrum
Köpte utöver den pålitliga utdelningenshöjningen, lärde jag mig senare, utifrån den felaktiga analysen att inkassobolag går bra också i lågkonjunktur. Intrum har inte rosat marknaden. Deras fusion med sin konkurrent Lindorff skulle gå som smort påstods det, men visade sig kosta miljarder och EU tvingade dem att avyttra en rad lönsamma verksamheter – vilket givetvis skedde efter jag hade gått in rätt hårt och systematiskt. När kursen störtdök försökte jag öka på ytterligare men hade inte likvider nog för att handla ned mitt GAV. Också en lärdom. Trots kursrallyt är mitt resultat blygsamt.
Resultat: +2,61%

Swedish Match
Bolaget tenderar att vara en ganska trygg hamn i oroliga tider eftersom intäkterna är stabila (och därmed också utdelningarna). Jag är själv snusare och gillar produkterna. Jag gillar också deras återköpsprogram av aktier. Som lök på laxen innebär EU:s DDR-aktiga tobaksdirektiv som nu träder i kraft med exponeringsförbud för tobak eventuellt något positivt för SM då deras ”brand awareness” är så mycket större än mindre tillverkare. Att SM trots sin smala nisch ändå gått så pass bra är för mig både oroväckande som glädjande eftersom jag tror det säger något om riskvilligheten just nu.
Resultat: +7,86%

Bahnhof
Internetleverantören Bahnhof är mitt enda innehav som inte har profilen av stort, tråkigt och företrädesvis pålitlig utdelare. Snarare är detta fortfarande något av en (eventuell) tillväxtaktie. Jag började läsa in mig på bolaget förra våren efter att ”skägget” Hernhag gjorde sin analys. Bortsett från att deras VD inte direkt är en vän av övervakningsstaten, vilket nästan i sig självt är ett skäl att köpa några aktier i ren solidaritet, talar trenden av växande behov av bandbredd och lagring till deras fördel. De har genomfört sina stora investeringar och kan under 2018 förhoppningsvis börja skörda rejält.
Resultat: +9,40%

Wihlborgs Fastigheter
Wihlborgs är fokuserade mot regionen Skåne/Malmö/Köpenhamn och har en trevlig vana av att varje år höja utdelningarna. Det finns gott om fastighetsbolag men Wilhborgs lockade mig med sitt fokus på Köpenhamn, något som nästan alla andra svensknoterade alternativ saknar. Långt efter jag köpte gjorde Dagens Industri i princip samma analys som mig. Kursen har klättrat långsamt men säkert uppåt.
Resultat: +10,87

 
Planen för alla ovanstående innehav, utom möjligtvis H&M beroende på hur de utvecklas, är att behålla och öka om inget fundamentalt ändras och så länge det går att få en direktavkastning på minst 3 – 3.5%.

Money for nothing – tankar om medborgarlön

november 22, 2017

der spiegel

Det Spiegels etta 1978 respektive 2016

Ska alla medborgare garanteras en inkomst? Frågan om medborgarlön,  basinkomst eller negativ inkomstskatt som det ibland kallas dyker upp gång på gång genom historien. När vi skriver 2017 är det en fråga som visar sig ha ganska ovanliga bundsförvanter.

Socialister gillar tanken. De ser det som ett sätt att få större del av företagsvinsterna. Men också liberaler är positiva eftersom det ökar frihetsgraderna särskilt för fattigare som slipper en påträngande välfärdsstat, samtidigt som det i teorin minskar byråkrati och godtycke. Liberaler brukar också framhålla att dagens socialförsäkringar är orättvisa eftersom de inte behandlar alla lika (ju högre inkomst i arbete, ju högre ersättning i arbetslöshet).

I praktiken finns det en medborgarlön i Sverige, staten garanterar sannolikt att du inte svälter ihjäl, men processen att komma till denna garanterade – och extremt låga – inkomst är integritetskränkande och förutsätter att du saknar alla materiella resurser som ett rimligt gott liv förutsätter att få om några vill hamna där. Och det är själva poängen. Välfärdsstaten förutsätter att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt.

Ser man ur ett historiskt perspektiv så är den i dag dominerande överideologin ”arbetslinjen” dock märklig. Om man börjar hos de gamla grekerna var idealet att arbeta så lite som möjligt, något som var uppnåeligt tack vare att de höll sig med slavar. Det är egentligen först i samband med industrialiseringen och demokratiseringen som sysselsättningsfrågor alls blev en fråga för politiken. Om man lyfter blicken är det också lätt att se arbetslinjen som ett kallt och instrumentellt ideal. Målet är att så många ska betala in (totalt sett) så mycket skatt som möjligt. Borde inte politiken istället ägna sig åt att fundera över vad som utgör ett gott liv? På denna retoriska fråga går det lätt att invända att arbetslöshet definitivt inte är ett gott liv och därför mer än väl motiverat att politikerna lägger sin tid på att fundera på hur man kan öka sysselsättningen.

Det blir en diskussion som dansar runt det som i sista ledet är förutsättningen för välfärdsstatens existens: om andelen nettoskattebetalare inte är mycket större än andelen nettobidragstagare går ekvationen inte ihop. Frågan är om den går att lösa ut med robotar, appar och digitalisering som den nya tidens slavar som en gång för alla kan befria oss från arbetet? Låt mig återkomma om det strax.

Frågan om vad ska människor arbeta med i framtiden är inte ny. Redan på 1700-talet fruktade många automatisering. När ”spinning jenny” lanserades förstörde en mobb av arga arbetare uppfinnarens hus. Det finns oräkneliga exempel på liknande protester genom hela industrialiseringen. På 1800-talet skapades välfärdsstaten av Bismarck av fruktan för att arbetarna skulle attraheras av kommunismen utifrån ren materiell desperation. Själva målet med kommunismen är för övrigt att befria oss från arbete.

Som jag ser det är frågan om medborgarlön tredelad. För det första måste man fråga sig om det är teoretiskt och ideologiskt rätt. För det andra måste man fråga sig om det är praktiskt möjligt. Och sist, är det motiverat i dag eller kommer det att bli det i morgon.

Är det ideologiskt rätt och motiverat?
Samtidigt som vissa liberaler är varma anhängare är andra, ofta libertarianer, starka motståndare. Människor har inte rätt till andras pengar är argumentet. Det kan man tycka, men det är inte en kritik mot en basinkomst utan en invändning mot alla positiva rättigheter. De flesta andra från höger till vänster menar att någon form av ekonomiskt skyddsnät är motiverat. Positiva rättigheter går att motivera på flera grunder. Dels som en fråga om anständighet. Men man kan också motivera det, om man är lagd åt det hållet, utifrån den konservativa fruktan att vänsterradikala krafter skulle bli dominerande om inte arbetarna garanteras vissa rättigheter, eller för den delen Rawls ”okunnighetsslöja”. Om du inte hade en aning om din egen materiella status hade du sannolikt förespråkat någon form av offentlig välfärd. Någon sorts positiva rättigheter är en politisk-filosofisk minsta gemensam nämnare i de flesta samhällen.

Så, medborgarlön är knappast fel om man gillar idén om en välfärdsstat. En lösning som skulle ersätta de integritetskränkande bidragen där mottagare konstant prövas och ifrågasätts. Frihetsgraderna skulle bli större för många och incitamenten skulle, paradoxalt nog, öka för att komma ur sin fattigdom. Det ideologiska och teoretiska stödet för medborgarlön i någon form är i min mening stort.

Är det praktiskt möjligt?
Det skulle egentligen vara en smal sak att slå ihop den flora av bidrag och ersättningar som finns till en ”medborgarlön” som villkorslöst betalas ut till alla medborgare. I Finland pågår just nu ett begränsat experiment för långtidsarbetslösa där 5300 SEK betalas ut skattefritt per månad som ersätter andra tidigare behovsprövade bidrag. Det är ungefär på denna nivå en basinkomst lär kunna hamna för alla. Men som Andreas Bergh påpekar i sin essä om medborgarlön gör förespråkarna ofta misstaget att prata om 20 000 eller mera som ska betalas ut månadsvis till alla, jobb eller ej.

Symptomatiskt ger sällan förespråkarna direkt några svar på frågan hur ska det finansieras? Att välfärdsstaten kräver massiva intäkter går inte komma runt. I arbetskritikern tillika socialisten Roland Paulsens tegelsten ”Arbetssamhället” görs en intressant exposé över hur arbete som praktik och teori har förändrats genom århundraden. Han har många poänger, men trots ett nyskrivet kapitel om ”lösningar” presenteras inga sådana annat än att medborgarlön vore bra.

En skiss på eventuella lösningar
Om vi bortser från utopiska och av verkligheten helt utdömda försök till kommunism och rör oss inom marknadsekonomins ramar kan jag se två förändringar som måste komma till stånd om en ”riktig” medborgarlön någonsin ska kunna införas.

För det första måste robotisering, automatisering och digitalisering kunna  – allt annat lika – ersätta alla de arbetande människors beskattningsbara produktivitet som i dag upprätthåller välfärdsstaten. Om vi pratar om att alla svenskar, jobb eller inte, ska få medellönen för den som har 9-årig grundskola i bagaget krävs en avsevärt höjd produktivitet. Eftersom produktiviteten tenderar att öka över tid är det mest en tidsfråga. Men med högre produktivitet kommer också högre förväntningar. Att upprätthålla 2017 års genomsnittliga ekonomiska standard för alla säg år 2117 kan visa sig vara en smal sak rent ekonomiskt. Men frågan är om någon då skulle vilja leva på vår nivå.

För det andra måste antingen ägarförhållandena, skattebaserna och/eller statens storlek förändras. Eftersom vi får anta att en viss andel av de som får medborgarlön väljer att sluta arbeta, gå ned i arbetstid eller arbeta med mindre produktiva saker (jobba ideellt etcetera) måste statens intäktsbortfall kompenseras genom skatt på annan verksamhet, om man inte bantar statens utgifter rejält förstås. Det sista alternativet är knappast realistiskt i Sverige.

I realiteten är den andra skattebasen man kan laborera med företagen. Teoretiskt möjligt, men i praktiken väldigt svårt när kapital är rörligt. Det blir som KIT uttryckte det, ett internationellt spelteoretiskt problem när det finns ett ”race to the bottom” för kapitalskatter. En del röster höjs nu för en ”robotskatt” som ska belasta de företag som genom automatisering ersätter människor. Kanske genomförbart, men kräver  internationella överenskommelser.

Eftersom vi har uteslutit väpnad kommunistisk revolution och libertariansk statlig bantningskur finns få alternativ kvar. Den springande punkten är att om förmögenheterna inte ska bli ännu mer snedfördelade när VD ersätter civilekonomen med en artificiell intelligens måste fler få ta del av kapitalvinsterna från företagen utan att skatten höjs. Men hur ska det göras i en värld där kapital är, bör, och sannolikt fortsatt kommer att vara rörligt?

En lösning kan vara att göra oss alla till kapitalägare. Man kan tänka sig rent teoretiskt att staten understödjer utvecklingen genom att gradvis trappar ned kapitalskatterna individen betalar på ägarskap samtidigt som inkomstskatterna höjs för att hålla statens intäkter konstanta under en övergångsperiod.

På så sätt hjälper staten utfasning av ”mänskligt arbete” och höjer produktiviteten i näringslivet. Steg för steg går människor från att arbeta åt företag till att äga samma allt mer automatiserade företag. Överskottet från denna våldsamt stora produktivitetsökning förespråkarna för medborgarlön tror ska ske och ser fram emot (eller fruktar) används för att bibehålla nuvarande levnadsstandard. Det går att föreställa sig att både socialister och liberaler skulle kunna välkomna en sådan modell.

Tankar om en medelväg
Det är lätt att glömma att medborgarlön i olika blygsamma former finns redan i vissa delar av världen. Nyligen sände SVT en intressant om än skönmålande dokumentär som gör nedslag i bl.a. Alaska där delstaten fonderar medel från oljeutvinningen som betalas som utdelning till alla medborgare en gång per år. Summan låg på drygt 2000 USD år 2015 (16 000 SEK). Att bygga upp motsvarande modell för hela USA var för övrigt en idé som Hillary Clinton lekte med inför sin presidentkandidatur. Mer mainstream än vad man kan tro alltså.

Sverige har inte olja, men mycket annat. Bland annat stora och lönsamma statliga bolag. I år räknar staten med 11 miljarder i utdelningar från våra företag. Att skicka vidare utdelningarna till alla medborgare skulle ge över 11 000 i fickan per år till var och en. Ett sådant beslut krävs inte mer än ett klubbslag i riksdagen.

Att utöver det införa en råvaruskatt där vinsterna skiftas vidare till oss medborgare skulle bli en dubbelbeskattning (företag betalar redan bolagskatt), men det går att leka med tanken att eftersom vårt land tillhör oss alla är det moraliskt rätt att skifta vidare alla, visserligen icke-fiskala, intäkter från miljöskatter enligt principen smutsar du ned vår allmänning är det människor som drabbas du ska ersätta, inte staten. En enkel och visserligen inte helt korrekt överslagsräkning visar att om dessa intäkter skiftades över skulle det ge ytterligare 74 000 kronor per år och medborgare. 85 lakan ”gratis” till var och en varje år motsvarar 7000 kronor per månad. Det skulle bli världens mest generösa medborgarlön i absoluta tal.

En alternativ men ungefär lika generös modell har piratpartisten Christian Engström skissat på där han bl.a. föreslår att studiestödet och arbetsförmedlingen ska finansiera en medborgarlön.

Men är medborgarlön motiverat?
Historien talar ganska entydigt emot att medborgarlön skulle behövas för att undvika framväxten av ett trasproletariat (vilket är en annan fråga än om reformen skulle vara bra). Vid vartenda teknologiskifte har det varnats för massarbetslöshet, men varje gång har det löst sig också för de som blev av med jobben. Innan väckarklockan fanns det väckare, innan kylskåpet iskarlar och innan elen lykttändare. Listan är lång på utdöda yrkestitlar få saknar och än mindre minns.

Men att det brukar bli på ett visst sätt betyder inte att historien upprepar sig. Den i dag pågående utslagningen av arbeten, också sådana med högt kunskapsinnehåll, är så vitt jag kan bedöma den mest genomgripande som har skett rent kvalitativt.

Trots det så tror jag ändå inte att medborgarlön i sin ”riktiga” form av en hög inkomst åt alla är eller kommer att bli nödvändig. De som oroar sig så fasligt tenderar bara att se ena delen av utslagningen. Ja, ny teknologi slår ut jobb och vissa nya, oftast färre, skapas i kölvattnet. Alla dessa appar behöver ju programmeras..

Men detta är bara en sida av utvecklingen. Den nya teknologin ökar produktiviteten vilket leder till större vinster, vilket möjliggör expansion, vilket i sin tur skapar efterfrågan på nya jobb. Högre produktivitet tenderar också att innebära sänkta priser, vilket i sin tur innebär att människor köper mer eller köper annat när deras konsumtionsutrymme ökar. När vi köper annat tenderar det att vara sådant som (ännu) kräver en mänsklig hand.

Vad pessimisterna inte heller tar hänsyn till är att skalbarheten i den ”nya” ekonomin åtminstone i dagsläget tycks vara låg. Om tesen om ny teknik slår ut jobb stämmer gör den det för att den är mer produktiv. Men produktivitetstillväxten i större delen av västvärlden ligger faktiskt kring noll.

Det går så klart att raljera över om framtidens jobb verkligen är att städa varandras hem istället för att jobba med Riktig Tillverkning. Just denna föreställning har en djup klangbotten i Sverige och skymtar ibland fram i den politiska debatten. Minns att Socialdemokraterna gick till val 2014 på att ”återindustrialisera” (sic!) Sverige. Att producera något viktigt som rent fysiskt går att ta på är på är en del av den nationella identiteten. I Sverige tillverkar vi bilar och bryter malm, vi städar inte varandras toaletter.

Det är väldigt svårt att förutse framtiden men mycket lätt att se de jobb som försvinner framför ens ögon. Men så har det alltid varit. Der Spiegel varnade 1978 för att robotarna tar jobben – och de gjorde samma sak 2016. Ironiskt nog i det land i Europa som antagligen har haft störst nytta av automatiseringen av sin tillverkningsindustri och som i dag är det ekonomiskt mest välmående landet i unionen. Om 38 år kommer de kanske varna för robotarna ännu en gång. Det mänskliga tillståndet verkar helt enkelt vara att oroa sig för framtiden. Tur nog oftast i onödan.

 

Hipsters, förena eder!

september 27, 2017

knark

Gårdagens etta i ”Mitt i Södermalm”

Jag är en ofrivillig åskådare för att inte säga statist i en gestaltning av Sveriges antagligen mest ö-kända ö, Södermalm. Jag passar säkert perfekt in med mitt skägg, rock och sotarmössa.

Visst, många älskar att hata Gotland, men då är det nästan undantagslöst de stockholmare som invaderar varje sommar man ironiserar och beklagar sig över. Södermalmsbor däremot vågar jag påstå ses närmast universellt som navelskådande ängslig medelklass med vänsterlutning, bostadskarriärrister, Fi-röstande, multikultivurmande HBTQ-aktivister. Bilden tycks vara en sorts etniskt ren enklav där alla gillar invandring så länge de själva inte behöver beblanda sig.

För egen del får jag tyvärr erkänna att det var av rent prosaiska skäl jag flyttade från Uppsala till Södermalm och inte alls en del i mitt projekt som god människa. Jag var less på pendling, ville bo nära jobbet och hade inte pengar nog att köpa en lya någon annanstans innanför tullarna. Jag har stannat kvar mest av ren ovilja att ge mig ut i bostadskarusellen igen.

Denna vår lilla ö, 571 hektar, är en perfekt representation och karaktär som passar in i rådande politiska narrativ, där en reell nationalistisk höger – fysiskt kanske bäst gestaltat av någon genrebild av Svensk Småstad – ställs mot en också verklig men politiskt marginaliserad globalistisk och internationalistisk vänster – bildsatt av Södermalm.

Den stilistiskt vackraste generalsågning av Söder (och egentligen hela Stockholm) jag har läst stod Mustafa Can för härom sistens:

I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.

Ouch. Min subjektiva bild är inte direkt att ön är fullt så chick. I princip varje dag kan jag gå förbi och tjinga på ett femtontal alkoholister som sitter ett stenkast från mitt hus på Brännkyrkagatan. Då och då har jag sett heroinister skjuta upp på blanka dagen på samma gata, och om du till äventyrs är sugen på knark så verkar Zinken vara the place to be att döma av gångerna jag har blivit erbjuden att köpa ”grönt”.

Smarta politiker fattar i vilket fall att utnyttja och förstärka den pitoreska/hemska bild Can målar. Som Jimmie Åkesson uttryckte det när han valde att valtala 2014 på Nytorget:

Jag tycker att det är en spännande plats symboliskt, eftersom Nytorget är en symbol för allt som vi inte står för.

Ingen gör tolkningen att SD hatar naturen och barn (Nytorget är en gräsmatta och lekpark för barn). Nej, med få ord säger Åkesson väldigt mycket genom att bekräfta en existerande åskådning hos lyssnarna. Denna bildsättning av Södermalm, som återfinns hos långt fler än Jimmie ”jag vet inte” Åkesson har en klar populistisk slagsida som skaver lite. Givetvis går det att hitta filosofi 15 HP-pluggande 21-årig slentrianvänster som fick bostadsrätten av mamma och pappa. Men de finns på de andra malmarna också. Och i Göteborg, Umeå, Malmö, Uppsala, Lund, Linköping..

Få vet nog att det i den riksdagsvalkrets som Södermalm utgör fick SD ett högre valresultat än vad de fick på Östermalm – den andra delen av Stockholm som dras med sina egna specifika fördomar och nidbilder. I deras fall av old money, knökhöger där farfar var nazist och avkomman i dag röstar främlingsfientligt. Statistiskt sett är det mer sannolikt på söder. I mitt eget lilla paradis, valdistrikt ”Högalid 11 Zinkensdamm N” (precis bredvid svindyra vi-säljer-bara lokalproducerad mat, vid namn Paradiset) noterade SD tvåsiffrigt och högre än någonstans på Östermalm. För övrigt var Moderaterna det största partiet på Söder i senaste riksdagsvalet. Så det är nog läge att begrava föreställningen att vi är så himla vänster.

Inte heller bilden av söder som en etnisk svensk enklav stämmer. Söder har visserligen på marginalen färre utrikesfödda än övriga innerstaden, men fortfarande är i snitt var femte person du träffar på ön född utomlands. Det i sig är högre än snittet i landet som helhet.

Också bilden av Söder som utpräglat medelklassghetto kan nyanseras. Genomsnittsinkomsten på Söder är högre än i landet i stort. Men siffran ska i första hand sättas i relation till övriga Stockholms innerstad, där ön kommer ut som den klart fattigaste stadsdelen. Att Söder relativt sett är den fattigaste stadsdelen reflekteras också i att det är stadsdelen innanför tullarna med överlägset högst andel hyresrätter.

Man kan ironisera och raljera bäst man vill över Södermalm. Det är en rolig fritidssyssla och jag fattar varför man gärna gör det. Men i den mån schablonen av Södermalm alls är sann är den faktiskt mer en bild av Stockholm som helhet – demografiskt, livsstilsmässigt och kulturellt – snarare än en specifik bild av Södermalm.

 

Recension: Partiledaren som klev in i kylan

augusti 18, 2017

Juholt i pool

Chillin, relaxin’, acting all cool

Håkan Juholt satt som partiledare för Socialdemokraterna i knappt 10 månader innan han blev borttvingad under förnedrande omständigheter. Vad var det egentligen som hände som gjorde honom till den kortast tjänstgörande partiledaren någonsin?

Detta försöker Daniel Suhonen, vid den tiden informell rådgivare och talskrivare till Juholt, utröna i ”Partiledaren som klev in i kylan” (2014). Ytligt sett så vet vi alla vad som hände. Juholts beryktade lägenhetsaffär (av allt att döma ett ärligt misstag p.g.a. riksdagens oklara regelverk), flipp-floppandet kring Libyen-insatsen, fastighetsskatten och pensionerna. Bland mycket annat.

Suhonen har ett mycket rikt material att gräva i och väver en spännande historia. Utöver intervjuer och samtal med Juholt själv har han uppenbarligen haft tillgång till färska VU-protokoll som är ska vara hemligstämplade i decennier.  Vad han gör med sitt källmaterial är både bitvis imponerande som frustrerande.

Suhonen hymlar inte med att han tillhör vänsterkanten i (S), vilket gör att man kan läsa ”Partiledaren” som den partsinlaga den är. Med det sagt är den litterär i sina kvaliteter, om än något för lång. Suhonen är helt enkelt en bra stilist. Boken innehåller också intressanta redogörelser kring (S) nutidshistoria och de konflikter i ungdomsförbundet på 1990-talet som formade flera av dagens ledande företrädare.

Det genomgående vänsterperspektivet framkommer till en början som ofrivilligt humoristiskt för en läsare med sympatierna till mitten av svensk politik. Göran Greider beskrivs som ”ovanligt trind” i en passage. När Suhonen lyssnar på tal i Almedalen ”är det som att Palmes ande svävar över parken”. Vi får en hyllning till Stockholmsförorten Västertorp som i Suhonens värld förkroppsligar allt bra med folkhemmet. I mina ögon framstår Västertorps brutala modernistiska betonghus som själva sinnebilden av hur man inte ska bygga en stad. Och så fortsätter det.

Mer fascinerande än humoristiskt är den gravallvarliga och sorgsna ton som genomsyrar boken. Detta är som sagt ett verk skrivet av någon som uttryckligen skriver att han ”i 20 år har försökt väcka liv i arbetarrörelsen” (ja, Suhonen tar sig själv på stort allvar). Här målas upp en bild av en partiledare som från början till slut blev motarbetad av högerkrafter i partiet, Sahlinisterna och Stockholmsdistrikten. I de många SMS-konversationer mellan Juholt och Suhonen skriver de om att de ska ”ta tillbaka partiet”. Detta är politik som konflikt, också med partivänner.

Att Juholt blev motarbetad stämmer säkert, det vet Suhonen bättre än mig. Men det sammanhang som han blev vald i spelade nog en roll och det görs ingen analys av. Inför 2010 blev Mona Sahlin intvingad till ett organiserat samarbete med (V) av just vänsterkrafterna i hennes parti. På det följde en följetong av knasiga förslag och publika samarbetssvårigheter. De rödgröna förlorade valet.

Ganska många partigängare drog nog slutsatsen att en vänstersväng inte var vägen framåt. Men så dyker Håkan upp och blev vald hastigt och lustigt. Att mitten-höger-sossar såg honom som en garant för ytterligare fyra år i opposition är faktiskt inte så konstigt. Det är i dessa stycken Suhonen, som nästan kan beskrivas som en arbetarrörelsens historiker, blir mer debattör än författare. De interna motståndarnas analys av samhällskontexten tillmäts ingen vikt. De är röda avfällingar.

I Suhonens värld var Sverige bäst innan 80-talets liberaliseringar. Vänstervågens 60- och 70-tal var dock knappast socialdemokratins storhetstid eller ens representativt för hur (S) som egentligen har varit ett utpräglat pragmatiskt och ideologiskt flexibelt parti har navigerat och samarbetat både höger- och vänsterut. Det själva begrepp och idé som Suhonen vurmar för så, folkhemmet, var ursprungligen en konservativ tanke. Nej, om det är något som utmärker socialdemokratin är det en närmast principlös följsamhet med sin samtid.

Kanske har Suhonen svårt att lösgöra sig från sina egna känslor kring Juholt som frälsare, för bitvis blir boken direkt konspiratorisk. Exempelvis pekades journalisten Adam Svanell ut som medkonspiratör till hans fall, vilket var rent nys. Sådana exempel får läsaren att fundera över hur mycket som är spekulation och indicier respektive fakta.

”Partiledaren”:s ideologiska enögdhet är en black om foten, men det är ändå en läsvärd tell-all-historia som egentligen handlar lika mycket om Suhonens förhoppningar som Juholts person. Den tidigare pendlar mellan hopp och förtvivlan, och det är lätt att dras med trots att man vet hur det slutar. Trots att författaren uppenbarligen betraktar Juholt som en frälsare och kanske rent av en sorts fadersgestalt, vilket man kan psykologisera när Suhonen något år innan förlorade sin far, är han också helt frank kring vad han tycker är partiledarens brister: han vill vara alla till lags och han pratar innan han tänker. Vilket han också skriver i sina SMS till partiledaren som nu alla kan läsa.

Så varför föll egentligen Juholt? Som Suhonen själv är inne på verkade han sakna det sinnelag och omdöme som krävs för uppdraget. Att en riksdagsveteran läcker uppgifter från utrikesnämnden är direkt olämpligt. Kanske fick Juholt 800 svar på sin kontaktannons, eller så tänker han att det är OK att ljuga om en sådan trivial sak.  I samma intervju beskriver han sig själv som ”vansinnigt beslutsför”.

Denna blandning av stora och små grodor var inte undantagen utan regeln. Politiskt var den inslagna vägen om återförstatligande och en retorik om att människor måste få kosta dessutom exempel på en valhänt analys av kontexten. Sverige hade nyligen överlevt den djupaste ekonomiska krisen på 70 år, och S hade tappat sin tidigare trovärdighet i jobb och ekonomi till Moderaterna. Det var där konflikten stod 2011 om vilket parti som egentligen skulle vara statsbärande.

Denna kontext misslyckades Juholt och ekonomisk-politiske talespersonen Waidelich grundligt att avläsa när de gjorde järnvägsunderhåll och marginalfenomenet barnfattigdom, som över huvud taget inte fanns på den allmänna dagordningen, till profilfrågor.

Men allt slutade ändå väl. Det tror jag kanske Håkan själv rent av tycker så här i efterhand. Istället för ansvaret för Sverige fick Juholt ansvaret för ett hotell i Spanien. ”Jag ser mig som en John Cleese i Fawlty Towers” säger Juholt.

Jo, det är lätt att hålla med.