Skip to content

Hipsters, förena eder!

september 27, 2017
knark

Gårdagens etta i ”Mitt i Södermalm”

Jag är en ofrivillig åskådare för att inte säga statist i en gestaltning av Sveriges antagligen mest ö-kända ö, Södermalm. Jag passar säkert perfekt in med mitt skägg, rock och sotarmössa.

Visst, många älskar att hata Gotland, men då är det nästan undantagslöst de stockholmare som invaderar varje sommar man ironiserar och beklagar sig över. Södermalmsbor däremot vågar jag påstå ses närmast universellt som navelskådande ängslig medelklass med vänsterlutning, bostadskarriärrister, Fi-röstande, multikultivurmande HBTQ-aktivister. Bilden tycks vara en sorts etniskt ren enklav där alla gillar invandring så länge de själva inte behöver beblanda sig.

För egen del får jag tyvärr erkänna att det var av rent prosaiska skäl jag flyttade från Uppsala till Södermalm och inte alls en del i mitt projekt som god människa. Jag var less på pendling, ville bo nära jobbet och hade inte pengar nog att köpa en lya någon annanstans innanför tullarna. Jag har stannat kvar mest av ren ovilja att ge mig ut i bostadskarusellen igen.

Denna vår lilla ö, 571 hektar, är en perfekt representation och karaktär som passar in i rådande politiska narrativ, där en reell nationalistisk höger – fysiskt kanske bäst gestaltat av någon genrebild av Svensk Småstad – ställs mot en också verklig men politiskt marginaliserad globalistisk och internationalistisk vänster – bildsatt av Södermalm.

Den stilistiskt vackraste generalsågning av Söder (och egentligen hela Stockholm) jag har läst stod Mustafa Can för härom sistens:

I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.

Ouch. Min subjektiva bild är inte direkt att ön är fullt så chick. I princip varje dag kan jag gå förbi och tjinga på ett femtontal alkoholister som sitter ett stenkast från mitt hus på Brännkyrkagatan. Då och då har jag sett heroinister skjuta upp på blanka dagen på samma gata, och om du till äventyrs är sugen på knark så verkar Zinken vara the place to be att döma av gångerna jag har blivit erbjuden att köpa ”grönt”.

Smarta politiker fattar i vilket fall att utnyttja och förstärka den pitoreska/hemska bild Can målar. Som Jimmie Åkesson uttryckte det när han valde att valtala 2014 på Nytorget:

Jag tycker att det är en spännande plats symboliskt, eftersom Nytorget är en symbol för allt som vi inte står för.

Ingen gör tolkningen att SD hatar naturen och barn (Nytorget är en gräsmatta och lekpark för barn). Nej, med få ord säger Åkesson väldigt mycket genom att bekräfta en existerande åskådning hos lyssnarna. Denna bildsättning av Södermalm, som återfinns hos långt fler än Jimmie ”jag vet inte” Åkesson har en klar populistisk slagsida som skaver lite. Givetvis går det att hitta filosofi 15 HP-pluggande 21-årig slentrianvänster som fick bostadsrätten av mamma och pappa. Men de finns på de andra malmarna också. Och i Göteborg, Umeå, Malmö, Uppsala, Lund, Linköping..

Få vet nog att det i den riksdagsvalkrets som Södermalm utgör fick SD ett högre valresultat än vad de fick på Östermalm – den andra delen av Stockholm som dras med sina egna specifika fördomar och nidbilder. I deras fall av old money, knökhöger där farfar var nazist och avkomman i dag röstar främlingsfientligt. Statistiskt sett är det mer sannolikt på söder. I mitt eget lilla paradis, valdistrikt ”Högalid 11 Zinkensdamm N” (precis bredvid svindyra vi-säljer-bara lokalproducerad mat, vid namn Paradiset) noterade SD tvåsiffrigt och högre än någonstans på Östermalm. För övrigt var Moderaterna det största partiet på Söder i senaste riksdagsvalet. Så det är nog läge att begrava föreställningen att vi är så himla vänster.

Inte heller bilden av söder som en etnisk svensk enklav stämmer. Söder har visserligen på marginalen färre utrikesfödda än övriga innerstaden, men fortfarande är i snitt var femte person du träffar på ön född utomlands. Det i sig är högre än snittet i landet som helhet.

Också bilden av Söder som utpräglat medelklassghetto kan nyanseras. Genomsnittsinkomsten på Söder är högre än i landet i stort. Men siffran ska i första hand sättas i relation till övriga Stockholms innerstad, där ön kommer ut som den klart fattigaste stadsdelen. Att Söder relativt sett är den fattigaste stadsdelen reflekteras också i att det är stadsdelen innanför tullarna med överlägset högst andel hyresrätter.

Man kan ironisera och raljera bäst man vill över Södermalm. Det är en rolig fritidssyssla och jag fattar varför man gärna gör det. Men i den mån schablonen av Södermalm alls är sann är den faktiskt mer en bild av Stockholm som helhet – demografiskt, livsstilsmässigt och kulturellt – snarare än en specifik bild av Södermalm.

 

Annonser

Recension: Partiledaren som klev in i kylan

augusti 18, 2017
Juholt i pool

Chillin, relaxin’, acting all cool

Håkan Juholt satt som partiledare för Socialdemokraterna i knappt 10 månader innan han blev borttvingad under förnedrande omständigheter. Vad var det egentligen som hände som gjorde honom till den kortast tjänstgörande partiledaren någonsin?

Detta försöker Daniel Suhonen, vid den tiden informell rådgivare och talskrivare till Juholt, utröna i ”Partiledaren som klev in i kylan” (2014). Ytligt sett så vet vi alla vad som hände. Juholts beryktade lägenhetsaffär (av allt att döma ett ärligt misstag p.g.a. riksdagens oklara regelverk), flipp-floppandet kring Libyen-insatsen, fastighetsskatten och pensionerna. Bland mycket annat.

Suhonen har ett mycket rikt material att gräva i och väver en spännande historia. Utöver intervjuer och samtal med Juholt själv har han uppenbarligen haft tillgång till färska VU-protokoll som är ska vara hemligstämplade i decennier.  Vad han gör med sitt källmaterial är både bitvis imponerande som frustrerande.

Suhonen hymlar inte med att han tillhör vänsterkanten i (S), vilket gör att man kan läsa ”Partiledaren” som den partsinlaga den är. Med det sagt är den litterär i sina kvaliteter, om än något för lång. Suhonen är helt enkelt en bra stilist. Boken innehåller också intressanta redogörelser kring (S) nutidshistoria och de konflikter i ungdomsförbundet på 1990-talet som formade flera av dagens ledande företrädare.

Det genomgående vänsterperspektivet framkommer till en början som ofrivilligt humoristiskt för en läsare med sympatierna till mitten av svensk politik. Göran Greider beskrivs som ”ovanligt trind” i en passage. När Suhonen lyssnar på tal i Almedalen ”är det som att Palmes ande svävar över parken”. Vi får en hyllning till Stockholmsförorten Västertorp som i Suhonens värld förkroppsligar allt bra med folkhemmet. I mina ögon framstår Västertorps brutala modernistiska betonghus som själva sinnebilden av hur man inte ska bygga en stad. Och så fortsätter det.

Mer fascinerande än humoristiskt är den gravallvarliga och sorgsna ton som genomsyrar boken. Detta är som sagt ett verk skrivet av någon som uttryckligen skriver att han ”i 20 år har försökt väcka liv i arbetarrörelsen” (ja, Suhonen tar sig själv på stort allvar). Här målas upp en bild av en partiledare som från början till slut blev motarbetad av högerkrafter i partiet, Sahlinisterna och Stockholmsdistrikten. I de många SMS-konversationer mellan Juholt och Suhonen skriver de om att de ska ”ta tillbaka partiet”. Detta är politik som konflikt, också med partivänner.

Att Juholt blev motarbetad stämmer säkert, det vet Suhonen bättre än mig. Men det sammanhang som han blev vald i spelade nog en roll och det görs ingen analys av. Inför 2010 blev Mona Sahlin intvingad till ett organiserat samarbete med (V) av just vänsterkrafterna i hennes parti. På det följde en följetong av knasiga förslag och publika samarbetssvårigheter. De rödgröna förlorade valet.

Ganska många partigängare drog nog slutsatsen att en vänstersväng inte var vägen framåt. Men så dyker Håkan upp och blev vald hastigt och lustigt. Att mitten-höger-sossar såg honom som en garant för ytterligare fyra år i opposition är faktiskt inte så konstigt. Det är i dessa stycken Suhonen, som nästan kan beskrivas som en arbetarrörelsens historiker, blir mer debattör än författare. De interna motståndarnas analys av samhällskontexten tillmäts ingen vikt. De är röda avfällingar.

I Suhonens värld var Sverige bäst innan 80-talets liberaliseringar. Vänstervågens 60- och 70-tal var dock knappast socialdemokratins storhetstid eller ens representativt för hur (S) som egentligen har varit ett utpräglat pragmatiskt och ideologiskt flexibelt parti har navigerat och samarbetat både höger- och vänsterut. Det själva begrepp och idé som Suhonen vurmar för så, folkhemmet, var ursprungligen en konservativ tanke. Nej, om det är något som utmärker socialdemokratin är det en närmast principlös följsamhet med sin samtid.

Kanske har Suhonen svårt att lösgöra sig från sina egna känslor kring Juholt som frälsare, för bitvis blir boken direkt konspiratorisk. Exempelvis pekades journalisten Adam Svanell ut som medkonspiratör till hans fall, vilket var rent nys. Sådana exempel får läsaren att fundera över hur mycket som är spekulation och indicier respektive fakta.

”Partiledaren”:s ideologiska enögdhet är en black om foten, men det är ändå en läsvärd tell-all-historia som egentligen handlar lika mycket om Suhonens förhoppningar som Juholts person. Den tidigare pendlar mellan hopp och förtvivlan, och det är lätt att dras med trots att man vet hur det slutar. Trots att författaren uppenbarligen betraktar Juholt som en frälsare och kanske rent av en sorts fadersgestalt, vilket man kan psykologisera när Suhonen något år innan förlorade sin far, är han också helt frank kring vad han tycker är partiledarens brister: han vill vara alla till lags och han pratar innan han tänker. Vilket han också skriver i sina SMS till partiledaren som nu alla kan läsa.

Så varför föll egentligen Juholt? Som Suhonen själv är inne på verkade han sakna det sinnelag och omdöme som krävs för uppdraget. Att en riksdagsveteran läcker uppgifter från utrikesnämnden är direkt olämpligt. Kanske fick Juholt 800 svar på sin kontaktannons, eller så tänker han att det är OK att ljuga om en sådan trivial sak.  I samma intervju beskriver han sig själv som ”vansinnigt beslutsför”.

Denna blandning av stora och små grodor var inte undantagen utan regeln. Politiskt var den inslagna vägen om återförstatligande och en retorik om att människor måste få kosta dessutom exempel på en valhänt analys av kontexten. Sverige hade nyligen överlevt den djupaste ekonomiska krisen på 70 år, och S hade tappat sin tidigare trovärdighet i jobb och ekonomi till Moderaterna. Det var där konflikten stod 2011 om vilket parti som egentligen skulle vara statsbärande.

Denna kontext misslyckades Juholt och ekonomisk-politiske talespersonen Waidelich grundligt att avläsa när de gjorde järnvägsunderhåll och marginalfenomenet barnfattigdom, som över huvud taget inte fanns på den allmänna dagordningen, till profilfrågor.

Men allt slutade ändå väl. Det tror jag kanske Håkan själv rent av tycker så här i efterhand. Istället för ansvaret för Sverige fick Juholt ansvaret för ett hotell i Spanien. ”Jag ser mig som en John Cleese i Fawlty Towers” säger Juholt.

Jo, det är lätt att hålla med.

 

 

Våldets historia

juli 29, 2017

maxresdefault.jpg

Min gamla Mac dog i höstas, för många tusenlappar samt åtta veckors leveranstid senare dog den sprillans nya också, ungefär vid årsskiftet. Där om kring gav jag upp på att få till årets bästa låtar/skivor 2016.

I fjol lyssnade jag i vilket fall på Ezale och DJ Fresh’s The Tonight Show, allt som Mozzy gav ut, allt Cardo producerade, Nef The Pharaoh’s Neffy Got Wings, och French Montanas Wave Gods. Överlag ett bra musikår.

Men, jag missade en av de viktigaste skivorna 2016, Ransoms History of Violence.
Det är ett ålderstecken att inte fatta vad kidsen lyssnar på nu för tiden, men jag omfamnar det och är öppen med att mummelrap och adlib-rap som de nya ”talangerna” ägnar sig åt inte riktigt kittlar mina smaklökar. De kallar sig för rappare men kan inte rimma.

Ransom, som jag upptäckte av en slump nyligen, kommer som en friskt fläkt som blåser bort alla minnen av skrrrt skrrrt-ljud och pinsamma nödrim. Han checkar i alla boxar: djup basröst, en vass penna som skriver faktiska rhymes som handlar om självupplevda händelser och samhället han lever i, ett angeläget framförande och ett knippe typiska New York:iga boom bap-beats.

A History of Violence är helt enkelt en av de starkaste rapskivorna i fjol. Enkel, men laddad med känslor och budskap. Hade rapindustrin handlat om rå talang hade radion snurrat Ransom istället för Lil’ Yachty.

Denna sorteras med fördel mellan Ghostface Supreme Clientele och Roc Marcianos Reloaded i skivbacken.

Lyssna på: Best Wishes

 

En guide till medioker avkastning

april 12, 2017
Steve Jobs.jpg

En bra investering en gång i tiden

En gång i tiden fanns det ett litet skamfilat datorföretag med usel ekonomi. Jag fick lägga vantarna på en av deras vid den tiden nya laptops och minns hur jag tänkte ”det här är för bra för att inte bli stort”.

Företaget heter Apple. I dag världens högst värderade bolag. Då, år 2000, helt uträknade med en fot i graven. Någon gång räknade jag ut att om jag hade investerat 50 000 kronor (jag inte hade) då, hade jag haft 2 miljoner kronor ett antal år senare. Som 16-åring hade jag dock ingen aning om vad en aktie var för något.

Jag har tänkt på det där då och då, och valde till slut att aktivt försöka engagera mig i att inte bara konsumera mina pengar utan också växa dem. Utan att banka för hårt på min egen trumma har jag märkt att jag åtminstone är normalbegåvad i ekonomiska frågor och jag är intresserad av trender i skärningspunkten mellan politik, samhälle och ekonomi.

Jag gör inga anspråk på att detta utgör något sorts facit på den bästa investeringsfilosofin – rubriken på inlägget avslöjar kanske det – och inte heller tar jag något ansvar för eventuella läsares investeringsbeslut. Med det sagt, nedan är något sorts försök att sätta min investeringsfilosofi på pränt, och kanske också göra en pedagogisk genomgång av några olika överväganden som vi småsparare ställs inför.

Målet för mina investeringar är inte att göra snabba klipp, utan att spara lite extra för pensionen. Jag har en horisont på upp till 30 år. Har du andra mål kan andra strategier passa bättre.

Värdeinvestering framför spekulation
Det finns lika många investeringsfilosofier och sätt att räkna ut uppsidor i en aktie som det finns investerare. En enkel uppdelning är mellan fundamentalanalys och de som ägnar sig åt teknisk analys. De senare försök hitta signaler i allt statistiskt brus för att se om bolag har uppåtgående eller nedåtgående kursrörelser.

Värdeinvesterare tittar istället på bolags fundamentala underliggande faktorer, och sällan eller inte alls på kursrörelser. Dels specifika nyckeltal (P/E, YoC, P/B etc) men också om bolaget producerar något marknaden efterfrågar och som man kan anta kommer fortsätta efterfråga i ännu högre utsträckning i framtiden. Pris och värde är inte samma sak.

Makrotrender
Jag försöker i mina investeringar ligga i linje med stora och långsamma förändringar som påverkar många människor. Människor blir äldre och fetare. Genom Investor äger jag t.ex. det onoterade medicinteknikbolaget Mölnlycke. Av samma skäl kan läkemedelsbolag vara bra investeringar (jag äger dock inga). Automatisering förändrar industriproduktion, och allt fler får el, därför tror jag att Investor-ägda ABB kan vara en bra investering.

Allt fler lyfts ur fattigdom och efterfrågar livets bekvämligheter. Därför tror jag på SCA som producerar hygienartiklar. Det finns samtidigt en trend mot mer byggande i trä och ökad efterfrågan på biomassa. Samma bolag är en stor skogsägare. En svensk trend är mot ökat byggande, varför t.ex. Skanska ser attraktiva ut. Också vissa råvarubolag har framtiden för sig då mycket förnybar energiteknik kräver sällsynta jordartsmetaller.

Vallgravar och inträdeshinder
Eftersom jag i bästa fall vill kunna äga en aktie 30+ år undviker jag chansaktier i föränderliga branscher. Med vallgrav menas att det finns inträdeshinder på en marknad – regulatoriska eller praktiska. Bolag som ligger högt upp i förädlingskedjan eller är kapitalintensiva har konkurrenter, men det är svårt att gå från noll till att ha t.ex. en patentportfölj på magmedicin eller nätverksstandarder på två år. Branscher utan tvära kast är bra branscher.

Begränsat med cykliska aktier
Vissa aktier följer konjunkturcyklerna. Exempelvis gruvbolag som rider på råvarucykeln. När det går bra går det riktigt bra (Atlas Copco som exempel), men när det går dåligt då kan det gå uselt. Visst inslag av råvarukänsliga aktier är inget problem, men jag försöker vikta dem till max omkring 25 % av hela portföljens värde.

Stor riskspridning
Idealt sett äger man ett bolag. Ett riktigt bra bolag. Hade jag köpt Apple för 17 år sedan hade det varit en briljant investering. Men chansen att träffa en sådan är minimal. Därför sprider jag riskerna. Äger du 10 aktier där vardera utgör 10 % av portföljen, och en halveras förlorar du bara 5 % av din totala portfölj. Å andra sidan om samma aktie rusar 50 % ökar ditt totala portföljvärde bara med 5 %. Eftersom jag är riskavert tycker jag 15 aktier är en bra medelväg. Uppsidan är begränsad, men det är också nedsidan. Och jag har inte bråttom.

Av detta skäl äger jag också flera investmentbolag som i sin tur äger andra bolag. Och jag gillar branscher som inte är cykliska. Människor måste alltid köpa mat, och alla behöver någonstans att bo. Dagligvaruhandel och fastigheter är konjunkturokänsliga. ICA, Axfood, Castellum och Wihlborgs är sådana exempel.

Utdelningar
Att jaga utdelningar är extremt populärt. Genom att finansiera bolag genom aktieköp får vi en avkastning i form av en utdelning – pengar rätt in på kontot.

Det finns en kritik mot utdelningsinvesteringar och att denna strategi kan leda till att man graviterar mot mediokra bolag. Ett bolag som kan förränta pengarna genom att inte dela ut en spänn och istället använda pengarna för att utveckla sin verksamhet och därmed öka börsvärdet är strikt taget lika bra, om inte bättre. En hög direktavkastning (i min mening över 6 %) kan vara ett tecken på att man har slut på idéer.

Fördelen med att titta på utdelningar som nyckeltal är framförallt börspsykologiska. Jag blir inte orolig om en aktie minskar i värde, tvärtom, då kan jag köpa fler så länge som underliggande fundamentala faktorer inte har ändrats. Det går tvärt emot den gängse börspsykologin där man nervöst tittar på kursen.

Utdelningar är också svåra att manipulera. Antingen delar man ut eller inte, och antingen är utdelningen högre eller lägre än förra året. Jag äger inga bolag som inte delar ut, men skulle kunna göra om jag hittar någon bra. Det finns också, för vissa bolag, ett stigma associerad med att inte dela ut. Det ska mycket till för att ett fastighetsbolag som Hufvudstaden ska bryta en 20-årig trend av ökade utdelningar.

Bra historik spelar roll
Många, särskilt utdelningsinvesterare, tittar på historiska data om utdelningar och försöker extrapolera hur framtiden kan te sig för bolaget. Medveten om att historia inte behöver säga något om framtiden spelar det ändå stor roll i mina investeringsbeslut: Jag köper sällan bolag som inte har åtminstone tio år av stigande utdelningskurvor. Bolag som överlevt finanskrisen har testats.

Svenska börsen är bäst
Det är en överdrift. Men ett antal världsledande globala bolag är svenska och noterade här. Strikt taget finns det ganska få skäl att köpa utanför Stockholmsbörsen. Genom att äga företrädesvis svenska aktier undviker jag valutarisker och all form av källskatt. Dessutom är det lättare att följa och få en känsla för svenska företag än utländska, vilket är en annan tumregel – köp det du känner och förstår.

Lite till ingen kassa
Forskning visar att över tid är det bäst att vara fullinvesterad hela tiden. Jag har därför mindre än 1 procent kassa (likvider). Det kan kännas lite surt när ett bolag två veckor efter lönen ramlar in har dippat och blivit billigare. Men att detaljstudera marknaden varje dag har jag vare sig lust eller tid med. Vilket leder till nästa punkt.

Tid i marknaden
Den enda edge jag tror småsparare egentligen har är tid i marknaden. Över tid går börsen upp med i snitt 7 procent per år. Ju längre tid du är på marknaden ju större är din vinst och ju mindre känns oundvikliga lågkonjunkturer. Eftersom jag investerar i utdelningsbolag har jag också en sorts psykologiskt ”försvar” mot dippar. Lågkonjunktur betyder, i bästa fall, rea på kvalitetsaktier.

Försöker inte tajma marknaden
Att tajma börsrörelser annat i den mest breda definition av ordet är extremt svårt, både av tekniska skäl och utifrån min kunskap. Jag känner mina begränsningar.

För högt värderade bolag
I skrivande stund är börsen mycket högt värderad – P/E över 20-25 är inte ovanligt. Det finns en klyscha om att ”kvalitet inte kan kosta för mycket”. Det kan det visst, om det går att få högre avkastning i mindre kvalitativa bolag. Problemet i dag är att räntefonder, sparkonton och obligationer ger usel avkastning. Därför flödar billiga krediter till aktiemarknaden och blåser upp kurser. Priserna i dag reflekterar enligt mig sällan det egentliga värdena.

Jag köper trots det i vått och torrt mina utvalda aktier. Det är aktier i bolag som visserligen har höga värderingar, men vars underliggande fundamentala faktorer visar grönt. Med en horisont på över 10 år räknar jag med att kurserna kommer sjunka, vilket jämnar ut mitt genomsnittliga anskaffningsvärde (GAV) till mer rimliga nivåer.

***

I punktform skulle mina övergripande riktlinjer för hur jag förhåller mig till aktier kunna sammanfattas med:

  • Köper bolag som rider på större trender (åldrande, medicin, miljö, osv)
  • Köper bolag verksamma i konjunkturokänsliga branscher (fastigheter, dagligvaruhandel, hygien)
  • Köper (helst) mogna bolag med stark branschställning
  • Köper (helst) bolag som delar ut pengar
  • Köper (helst) bolag som har stigande utdelningstrend i över 10 år
  • Köper (helst) svensknoterade bolag för att slippa valutarisker och källskatt
  • Favoriserar investmentbolag för ökad riskspridning och substansrabatter
  • Alla utdelningar återinvesteras
  • En direktavkastning mellan 2 – 6 procent
  • Målet är att äga ca 15 aktier (och aldrig färre/fler än 12/18)
  • Jag är fullinvesterad hela tiden
  • Köper bolag jag tror på 10+ år framåt
  • Köper aktier regelbundet för att sänka GAV
  • Viktar inte cykliska aktier över 25 % av totalt portföljvärde

 

Det finns så klart andra sätt att se på investeringar än det jag skissar på här. Men jag kan rekommendera att ta ett aktivt intresse i investeringar. Du kommer garanterat att lära dig mycket om ekonomi (både privatekonomi och rent generellt), du kommer bli bättre på att förstå förändringar i samhället, och med tålamod så kommer du med mycket stor sannolikhet öka din ekonomiska rikedom.

När Granskning Sverige ringde

mars 10, 2017
Fabian Fjälling

Hej Fabian!

I fjol ringde en man som kallade sig Johan mig när jag stod och lagade mat – vi snackade en hel timme. Trevlig i tonen och resonerande, men med mycket obehagliga åsikter. Hans ledande frågor handlade framförallt om det inte var utrotning av svenska folket när vi blandades ut med invandrare. Jag förklarade att nej, definitionsmässigt är det inte utrotning när människor förökar sig. Snarare motsatsen.

Vem ”Johan” egentligen är vet vi inte. Men hans kollega ”Erik” som ägnar sig åt samma sak har visat sig heta Fabian Fjälling och är en nu mera en rikskänd 48-åring efter att han avslöjade sig själv av misstag. Fabian ringer upp förmenta makthavare och spelar in dem ovetande, klipper sedan för att etablera en bild av dessa intervjuoffer som svarslösa, lögnaktiga och hycklande och lägger ut på nätet.

Allt är en del av ett större narrativ för att minska tilltron till politiken och medierna.

Mitt klipp finns här att lyssna till här på ”Granskning Sverige”. En timme nedklippt till ca 5 minuter där åtminstone ett av mina svar inte är med för att försöka få det att framstå som att jag är pressad och inte kan svara. Givetvis tar inte heller ”Johan” med sina frågor om folkutrotning i nedklippningen. Anständighetens gräns har inte riktigt förskjutits så långt än.

Varför skriver jag detta? Kanske googlar någon på Granskning Sverige och jag lyckas bredda bilden av dem något som sanningssägare i PK-Sverige.

Jag kom att tänka på detta samtal när jag ramlade över konspirationssajten Newsvoice som klär upp sig som en nyhetstidning på nätet, där man bland annat kan lära sig att HIV kan botas med god kost, det finns ingen global uppvärmning, vacciner är farliga och cancer kan botas med vatten.

Newsvoice som egentligen är en person vid namn Torbjörn Sassersson har nämligen analyserat medias attack mot Granskning Sverige. Sassersson skriver bland annat:

Metoden har uppenbart förargat den svenska journalistkåren. En anledning är att svenska journalister och politiker inte kunnat svara speciellt bra på frågorna som ställts. GS har ofta med övertydlighet visat det med sina samtal.

När jag läste detta kände jag mig manad att kommentera inlägget. Så jag redogjorde för samtalet om ”utrotning av det svenska folket” och förklarade att de inte följer de pressetiska reglerna, klipper sina inlägg medvetet för att etablera en rasistisk agenda. Det är snarare där skon klämmer (och nyhetsvärdet finns!). Inlägget är signerat Oscar och finns om du scrollar ned. Sassersson svarar med att han:

naturligtvis [är] emot extremism, nazism och förintelse etc, men jag hittar inget i GS inspelningar som handlar om att GS förordar rasutrotning, att kulturblandning innebär utrotning eller att de gillar nazism eller rasbiologi.

Jag tar och utvecklar det jag redogjorde för högre upp i detalj om hur lite av vårt samtal som faktiskt läggs ut, och noterar om han inte ser det rasistiska för att inte säga nazistiska i tankefiguren att utrotning sker genom att det föds barn, då kan jag nog inte övertyga honom. Detta inlägg väljer Sassersson däremot att inte släppa igenom.

Till detta ska tilläggas att så vitt jag kan bedöma var det inte Fabian Fjälling som ringde upp mig, vilket jag felaktigt skrev i min kommentar på Newsvoice. Men ”Johan” och Fabian Fjälling tycks ha ungefär samma åsikter.

Fjälling säger sig sympatisera med Svenskarnas Parti, han beklagar sig över judarnas onskefulla inflytande och förintelsen är en lögn.

Detta är en lång inledning för att komma till själva frågan jag själv funderar på.

Om man menar att förintelsen är en lögn, HIV kan botas med att äta bättre, kanelbullens dag är en konspiration och människan är en slavras åt utomjordingar, bara för att ta några exempel har man det kämpigt i samhällsdebatten och kanske också i socialt umgänge. 99 av 100 personer som Fjälling eller Sassersson skulle möta på stan skulle nog betrakta vad de säger som komplett galenskap.

Samtidigt är detta entreprenöriella herrar, de driver relativt inflytelserika sajter och båda är välartikulerade. Fabian har ett jobb, hus och fru vid sidan av sitt sidoknäck som nättroll.

Jag tror att de flesta människor har en självbild som bygger på en övertygelse om att de är rationella, förnuftiga och mottagliga för fakta och argument. Ingen går runt och tänker jag är övertygad om något som egentligen är fel.

Hur förenar man en sådan självbild med åsikter som man själv upplever motarbetas, bespottas och förlöjligas nästan vart man än vänder sig? Jag tror det enkla svaret är att då skapar man av mental självbevarelsedrift en konspiratorisk verklighetsbild: Mina åsikter förlöjligas, undantrycks och föraktas inte för att de är absurda utan för att man inte får säga sanningen i det här jävla landet.

Således är det rimligt att Fabian ringer politiker och journalister under pseudonym, bandar dem ovetandes och klipper i sina ljudfiler. Journalister är en del av ”eliten” som undertrycker sanningen. Men när journalister ber Fjälling om intervjuer – med mer öppna kort än han själv – sker det för att de vill ”tysta honom”, det är ”fake news”, och Fabian har inte sovit bra på flera dygn. Frugan är också under isen p.g.a. att han själv har lyckats koppla ihop sitt eget namn med sina åsikter och Expressen har mage att be om en intervju.

Möjligtvis är det någonstans här man också kan hitta svaret kring varför konspirationsmiljön på nätet samlar människor med internt icke-koherenta åsikter. Om sanningen om förintelsen inte får uttryckas är avståndet tydligen kort till att också tycka att Ryssland är under attack av väst – trots att någon som beklagar sig över ”judarnas onskefulla inflytande” rimligen borde vara avigt inställd mot den stat som krossade fascismen. Det finns inte heller någon uppenbar koppling mellan att vara ett fan av den ryska diktatorn Putin och mena att HIV kan botas med bra mat, ändå upplåter Sassersson glatt plats på sin sajt åt båda åsikterna. Om en sanning förtrycks är det tydligen lätt att dra samma slutsats om andra ”sanningar”.

Vart vill jag komma med allt detta? Möjligtvis illustrera den tragiska utvecklingen sedan  ”you” – med anspelning på användargenererat innehåll – blev Times person of the year för blott elva år sedan. Nu sitter vi här år 2017 med trollfabriker och självutnämnda wallraffare som istället för att haverera i Ring P1 som på en gamla goda tiden startar podcasts och YouTube-kanaler.

Tyvärr tror jag att denna utveckling bara kommer att fortsätta. Alla människor (ja, också du och jag) har så kallad confirmation bias, man föredrar och dras till information som bekräftar invanda föreställningar. Faktakoll och källkritik har antagligen aldrig varit viktigare än i dag.

 

 

 

 

”Under skatter vi dignar ned”

mars 5, 2017
Ett bättre Sverige för alla.jpg

Socialdemokraternas slogan 2014

Nyligen twittrade jag med en socialdemokratisk ”kollega” som frågade – ledande – ”du måste hata socialdemokraterna” efter att jag skrivit något syrligt om Partiets dagsform.

Det fick mig att fundera lite, dels över min egen samtalston, men också vad jag egentligen känner för sossarna.

Det finns politiska rörelser jag har svårt för och vars politik jag ogillar, men jag hatar ingen. Jag är visserligen skeptiskt inställd till politisk makt per se, men jag imponeras av de flesta som brinner för något och arbetar ofta under svåra omständigheter för att förverkliga sina ideal. Det gäller även sossar.

Men efter mer än tio år av fältstudier är min analys av socialdemokrater att släktet präglas av en säregen blandning av att vägra erkänna målkonflikter och att man nästan alltid sätter ideologi och önsketänkande framför vetenskap och fakta i de fall de krockar.

Låt oss ta ett konkret exempel som det sällan talas om men som påverkar så mycket: Skatterna. 

Socialdemokrater älskar skatter. Att en stat tar in skatter är definitionsmässigt en förutsättning för dess verksamhet. Och ju mer omfattande man vill att staten ska vara ju mer skatter behöver man ta in. Gott så. Jag förstår resonemanget, även om jag inte håller med om målet.

Om jag hade varit socialdemokrat hade jag dock haft problem med mitt eget parti. Nyligen presenterades en granskning som visade att i 273 av Sveriges 290 kommuner ökar antalet rika hushåll, och i 264 ökar antalet fattiga hushåll. Klyftan mellan de som står utan jobb och de som är innanför ökar samtidigt. Den sociala rörligheten är låg till de inkomstmässiga toppskikten. Och så vidare. Orsaken till allt detta står att finna i hur skatterna är utformade.

Så håll hårt i Das Kapital, för här kommer ett axplock av de mest underliga skattepolitiska föreställningarna, målkonflikterna och kontraproduktiva åsikterna som borde uppröra socialdemokrater som pratar om rättvisa, klyftor och klassresor.

Ränteavdraget ökar förmögenhetsskillnaderna
I dagens lågräntemiljö gör många människor miljonklipp på lägenhetsaffärer. Samtidigt subventionerar staten skuldsättning genom ränteavdraget – ju större lån, ju större avdrag. Det här går att se som en statlig subvention av urbanisering: boenden är dyrast i storstäderna, vilket innebär större subventioner och högre vinster. Den spekulationsdrivna hus- och lägenhetsbubblan drivs mycket av riksbankens penningpolitik (pengar är billigt).

Men kombinera det med ett ineffektivt utnyttjande av befintligt bostadsbestånd tack vare reavinstskatten och ett planekonomiskt bruksvärdessystem som inte prissätter hyresrätter efter utbud-efterfrågan får vi en kraftfull ojämlikhetscocktail där pengar dras till en direkt improduktiv del av ekonomin (din bostadsrätt producerar ingenting). Den rätt tragiska effekten är att i takt med att bankerna höjer nivån på handpenning och amortering som krävs stängs fler mindre kapitalstarka grupper ute från bostadsrättsfesten och de enorma värdestegringar som sker i framförallt storstäderna.

Minusräntan erbjuder en historisk chans att avskaffa avdraget lugnt och försiktigt, i sig något vilken regering som helst borde vilja eftersom ju högre räntan blir – vilket är en tidsfråga – ju större blir kostnaden för staten. Detta vägrar finansministern att göra, med hänvisning till att Alliansen inte gjorde det när räntan var högre. Här har vi en situation – som utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv –  borde uppfattas som milt sagt icke-önskvärd och regeringen gör faktiskt ingenting.

Gärna social rörlighet – men inte för mycket
Sverige har en relativt hög social rörlighet. Det uppskattas både av liberaler och sossar. Men det är en rörlighet med en stoppkloss någonstans i mitten på skalan. Det är ganska lätt att gå från låga inkomster till medelinkomster. Detta är välbelagt. Men en klassresa till det inkomstmässiga toppskiktet är svår genom lönearbete.

Varför? Därför att politikerna föredrar att höja skatterna på inkomster framför fastigheter, miljöförstöring och kapital. Skatt förvrider definitionsmässigt incitamenten att ägna sig åt en given ekonomisk aktivitet, varför det är utomordentligt viktigt att beskatta rätt saker. Det man bör undvika i det längsta är att beskatta produktiv verksamhet. Det låter banalt, men på samma sätt som folk super mindre om spriten blir dyrare jobbar människor mindre om inkomstskatterna höjs. Från ett principiellt socialdemokratiskt perspektiv finns här uppenbara problem. Minns Internationalens vers ”under skatter vi dignar ned..”.

När Löfven och Andersson håller sina brandtal om rättvisa med hänvisning till att det är ett stopp på Alliansens ”ofinansierade skattesänkningar” (notera: statens intäkter ökade under Alliansen och statsskulden minskade) blir jag något lakonisk. Dessa skattehöjningar bidrar i sig till, för att tala socialdemokratiska, färre klassresor. De som redan är rika har inte inkomster från tjänst, som det heter. Deras rikedom kommer framförallt av kapital och fastigheter. Den socialdemokratiska retoriken framstår som ett spel för galleriet byggd på en antagligen korrekt bedömning att väljarna inte förstår att äpplen inte är päron.

Frågan är om Löfven & Co medvetet för sina gräsrötter bakom ljuset, eller om de själva inte förstår hur tunn deras retorik är.

Gagna kapitalisterna och de rika
Anledningen varför man beskattar inkomster så högt, Sverige har i dag världens högsta marginalskatter, hänger ihop med en krass ekonomisk verklighet att arbetskraft inte är lika rörlig som kapital. Man kan helt enkelt, relativt sett, klämma ur mer skatt ur Bosse på bruket än banken som kan rycka upp bopålarna och dra till Caymanöarna.

Med respekt för en verklighet politiker måste förhålla sig till kan jag ändå, med min socialdemokratiska hatt på, tycka att denna fråga borde diskuteras i Rörelsen – finns det något vi kan göra? Vi socialdemokrater beskattar vanliga arbetares inkomster högst i världen, är det rimligt? De enda som på sistone har pratat om detta är LO. Rätta mig om jag har fel. De tycker att regeringen borde genomföra en skatteväxling där skatten höjs på kapital och sänks på inkomster. Det är det mest ideologiskt förankrade S-utspelet jag har hört på år och dagar.

När frågan uppmärksammades av SVT nyligen nickar Magdalena Andersson med och problematiserar de höga skatteuttagen på lönearbete. Men inte ett spår av denna skarpt laddade ideologiska fråga som går till själva kärnan av socialdemokratisk ideologi går egentligen att hitta i de propositioner regeringen lägger. Den så kallade bankskatt regeringen ville införa har man nu lagt i runda arkivet.

Andra skatter som Socialdemokraterna inte rör eller ens pratar om är den rena kapitalbeskattningen på aktieinnehav, bolagskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller arvsskatten. Den senare avskaffades faktiskt av dem själva år 2005. Retoriken och politiken går helt enkelt inte ihop.

Sänkt skatt ger faktiskt högre skatteintäkter
Ett enkelt tankeexperiment: Hur mycket skatteintäkter blir det om skatten är noll procent? Noll procent. Hur mycket skatteintäkter blir det om skatten är hundra procent? Också noll procent, människor går inte till jobbet av välvilja mot sin arbetsgivare.

Någonstans på skalan mellan 0 och 100 finns alltså en punkt som är optimal om man vill maximera skatteuttaget, en sorts smärtgräns där lönearbetare börjar prioritera fritid framför arbete då marginalvinsten blir för låg. Detta är vad som kallas för Lafferkurvan, en klockformad kurva med en topp någonstans på skalan. Och Socialdemokrater vill ju maximera statens intäkter.

Mycket talar i dag för att Sveriges skatteuttag ligger till höger om lafferkurvans topp. Staten skulle alltså få in mer skatt i kronor och ören om man sänkte skatten, ja rent av avskaffade den statliga inkomstskatten som gäller på inkomster över ca 37 kr/månaden. Gör Socialdemokraterna detta? Nej. I stället är man mäkta stolta över att fler i dag betalar statlig inkomstskatt och de riktigt rika får punga ut med några hundralappar extra i inkomstskatt varje månad. Det är som att sätta ett plåster på en skottskada.

Hur skulle en socialdemokratisk skattepolitik se ut?
Det finns en man vid namn Erik Åsbrink som har skissat på detta. Han var socialdemokratisk finansminister på 90-talet. Han drar upp ett par rimliga principer: Skattesystemet ska vara enkelt, det ska främja arbete och tillväxt, det ska vara finansierat och det ska inte leda till ökade inkomstskillnader.

Åsbrinks modell är närmast en motsats till regeringen Löfvens skattepolitik. Åsbrink vill:

  • Avskaffa den statliga inkomstskatten och på så vis harmonisera beskattningen av inkomst och kapital (regeringen ökar skillnaden genom att höja inkomstskatten)
  • Ta bort de krångliga 3:12-reglerna för fåmansbolag vilket ger mindre företag högre skatt än stora företag (regeringen vill ytterligare försvåra att ta ut inkomst som kapital med lägre skattesats)
  • Ett kraftigt höjt grundavdrag vilket ger låginkomsttagare en skattesänkning (regeringen har höjt inkomstskatten också för låginkomsttagare)
  • Återinförd fastighetsskatten (regeringen har inga som helst sådana planer)
  • Återinförd gåvo- och förmögenhetsskatt (igen, inga planer på detta från regeringen)

Åsbrink skissar också på en intressant skatteväxling där ett avskaffat ränteavdrag finansierar en sänkt bolagsskatt, så bördan minskas på produktiv verksamhet. Smart.

***

När socialdemokrater talar sig varma för klassresor tror jag att de menar det. Jag tror att det stämmer att mycket stora förmögenhets- och inkomstskillnader i ett land inte är bra för sammanhållningen (särskilt när de kommer genom spekulation eller annat icke-produktiv verksamhet).

Men sossarnas retorik och brösttoner matchas inte av deras politik. Jag är liberal, och av den anledningen gillar jag också klassresor – jag har själv gjort en. Jag tycker slit och engagemang ska löna sig, den som är driven ska kunna jobba sig ”rik” genom hederligt arbete, och skatt ska tas ut på sådant som är minst skadligt för en ekonomi.

Mitt problem med Socialdemokraterna är paradoxalt nog att de är för lite socialdemokrater. Jag skriver visserligen inte under på allt i Åsbrinks modell, särskilt arvsskatten. Men ett socialdemokratiskt parti som hade gått till val på Åsbrinks skattepolitik hade varit en formidabel sparringpartner för borgerligheten, istället för i dag ett parti som helt enkelt står för politik som är skadlig.

Sant och falskt om ”Resten av Sverige”

oktober 3, 2016

Jag ska erkänna att när jag i våras hörde talas om Po Tidholms kommande landsbygdsdokumentär i tre delar fick jag lite hicka. Po har ägnat större delen av sina skriverier om landsbygden med att måla en mörk bild av kolonialism, resurstjuveri och avfolkning. Jag bänkade mig därför i helgen för att se om mina fördomar skulle uppfyllas.

Po ventilerar sin favorittes om Norrland som en koloni för sörlänningar. En tanke som är en direkt utlöpare av marxistisk teori, där centrum lever av att suga ut periferin. Att Norrland skulle vara koloniserat stämmer i så måtto att ”svensken” rörde sig norrut under hundratals år och trängde bort samerna. Men om vi ska beskriva dagens Norrland som koloniserat då behöver vi göra detsamma med Bohuslän och Skåne, som till skillnad från Norrland i stort faktiskt har tillhört Norge och Danmark. Få skulle nog beskriva Ystad som den svenska kolonialismens södra utpost.

Trots detta något krystade teoretiska raster som präglar de två första avsnitten av serien tar Tidholm upp mycket som är tankeväckande. Det är svårt att inte hålla med om ”landsbygden” som politiskt subjekt alltid sätts i relation till vad den kan förse staden med – energi, råvaror, mat. Det visar på en utgångspunkt som är allt annat än jämlik. Likaså att staden har blivit synonym med modernitet medan landsbygden associeras med eftersatthet, nedmontering och reaktionära strömningar.

De motbilder som landsbygdsbor försöker etablera är mångt och mycket speglingar av det storstadsborna efterfrågar: mysiga bönder med ullkoftor och skägg som sävligt vallar får i motljus. Den som har besökt en bondgård vet att det sällan ser ut så.

Men med detta i bakhuvudet kan man fråga sig vilken bild Tidholm själv bidrar till att etablera – lösningarna sägs visserligen presenteras i det tredje och avslutande avsnittet så jag ska inte säga för mycket. Delar av landsbygden har problem med avfolkning. Men lika lite som staden är en homogen enhet är landsbygden det. Det går bra för min stadsdel, Södermalm, men mindre bra för Rinkeby. Det går bra för Åre, Järvsö och Krokom, men det går uselt för Laxå, halvbra för Storuman och dåligt för Bräcke.

På totalen har inte landsbygdsbefolkningen minskat med mer än en tredjedel av en procentenhet sedan 80-talet. Mer rättvisande är därför att tala om en glesbygd som har problem snarare än en landsbygd.  Städerna växer, men det är på grund av barnafödande och invandring snarare än inflyttning. De största befolkningsströmmarna på landsbygden är i själva verket från glesare landsbygd till tätortsnära landsbygd.

Den tanke som Tidholm verkar vilja att tittaren ska ha i bakhuvudet är varför kan inte bara landsbygden få vara, måste man ständigt betraktas och värderas i relation till staden eller vad den kan förse tillfälliga gäster med? Det är lätt att sympatisera, inte minst som bohusläning. Även om vi inte har formellt återgått i norsk ägo känns det som att norska är det dominerande språket ibland. ”Badjävlarna” behövs, men de uppskattas inte nödvändigtvis.

Men sådan är verkligheten för alla platser. Deras ekonomiska värde är per definition summan av vad man kan förse andra människor med. Trots att staden i en kulturell mening helt dominerar det offentliga samtalet är Stockholms värde i en strikt ekonomisk mening de jobb och de ekonomiska värden som man kan skapa.

När statsvetaren Katarina Barrling intervjuas av Tidholm och säger att marknadsekonomin förutsätter att vissa platser dör ut har hon en poäng, trots att den är drastiskt uttryckt. Företag och orter som inte kan producera ekonomiska värden tynar bort. De delar av landsbygden som det faktiskt går bra för förstår att utnyttja sina komparativa fördelar – natur som lockar, billiga lokaler, billig arbetskraft, unika kulturvärden, platsspecifika upplevelser.

Skulle värde mätas på något annat sätt pratar vi om ett helt annat förhållningssätt till ekonomiskt värde där det ligger nära till hands att statens klumpiga hand istället gödslar ut bidrag för att kunna konservera gamla ekonomiska strukturer som hade slagits ut i en marknadsekonomi. Det om något tror jag skulle cementera bilden av landsbygden som tärande.

Jag vet inte vilka lösningar Tidholm själv föredrar, men detta synsätt tycks skymta när han går runt i sitt gamla Arbrå och lakoniskt tittar på nedlagda butiker. Samtidigt som e-handeln fundamentalt har demokratiserat möjligheten till handel på ett aldrig tidigare skådat sätt. Utbudet av böcker, kläder, elektronik och så vidare är lika stort där som här.

Tidholm berör också översiktligt landsbygdens politiska historia och gör ett nedslag hos Centerpartiet och hur man har förhållit sig till att antalet stadsbor ökar och landsbygdsbor minskar (vilket i sig inte är helt sant). Här skiner Tidholms egna teser igenom när man beskriver Centerpartiets ”nya profilfrågor” som månggifte och slopad arvsrätt, när han själv vet att något sådant har inte partiet antagit.

Likaså får den gamla favoriten Stureplanscentern en framträdande roll i Tidholms historieskrivning som tycks starta 2006. Jag har tidigare skrivit att det var fel när det påstods då, och det är lika fel i dag. Den förnyelse C påbörjade startade för 18 år sedan och är långt mer mångfacetterad och djup än påhittet att en handfull stockholmare skulle ha ”styrt om” Centerpartiets riktning.

Kan landsbygden räddas? Behöver den räddas? Och hur gör man det i sådana fall?

Det finns antagligen orter som kommer att dö ut av avfolkning. Idén att alla orter alltid i alla tider växer och frodas har aldrig varit sann. Modernitet är inte en linjär utveckling.

Just nu går det bäst för städerna. Antagligen i kraft av att de kontaktytor som finns mellan människor är exponentiellt många fler än i glesbygden. Multiplicera varje invånare med varje annan invånare och det finns närmast överskådliga mängder möten och möjligheter. I denna smältdeg av perspektiv, erfarenheter och kunskaper finns stora utvecklingsmöjligheter i en post-industriell ekonomi.

Det finns därför de som framhåller att så länge landsbygden får bredband och bra vägar kommer man kunna växa. En sorts konstgjord centralitet kommer att knyta in landsbygden i de nätverk som finns i städerna. Men vägarna går åt båda håll. Landsbygden ”levde” som mest när kommunikationerna var som sämst. Men ingen skulle nog förespråka eller tro att något skulle bli bättre att vi bryter upp E4:an norrut och klipper bredbandet.

Det verkligt grundläggande hotet mot landsbygden tror jag är den paternalistiska skansifiering som finns och som säkert blir större i takt med att delar av landsbygden – eller snarare glesbygden – avfolkas. Ju värre det ser ut ju mer kommer vissa politiska krafter vilja konservera det som var i går.

Det mest flagranta exemplet på detta synsätt är strandskyddslagstiftningen som gör det nästan omöjligt att bygga vid vattnet, vilket gör det nära nog omöjligt för vissa orter att utnyttja en av sina komparativa fördelar, trots att Sverige har motsvarande fyra varv runt jorden av strand. Ironin i att själva riksdagshuset inte hade kunnat ha byggts om den lagstiftning majoriteten av våra riksdagsledamöter förespråkar hade funnits på 1800-talet verkar gå förlorad på dem.

Andra möjligheter på landsbygden hindras också av dålig lagstiftning. Sverige har en konstlat låg andel enkla jobb på grund av höga anställningskostnader. Samtidigt finns det jobb som helt enkelt inte kan automatiseras och som därför inte blir gjorda om de är för dyra. Turismnäringen är en sådan bransch som i dag sysselsätter fler än fordonsbranschen (!) och där många av landsbygdens unika naturupplevelser erbjuder tillväxtmöjligheter som hindras i dag.

Det värdeskapande som sker kan också synliggöras och komma fler lokalboende till del genom att regionalisera skattebaser. Det finns ett helt batteri av mer eller mindre kreativa skattereformer, kostnadsminskningar, regelförändringar och ja, ett och annat stödsystem, som skulle underlätta för både landsbygd och glesbygd.

Landsbygden är dock inte homogen på det sätt som Tidholm, förhoppningsvis oavsiktligt, beskriver. Det finns inget alexanderhugg som löser allas problem. Urbanisering är också en del av en global megatrend som kanske inte går – och kanske inte heller bör – stoppas. Det politiken har möjlighet att göra är att ge bästa tänkbara förutsättningar för människor att kunna bo vart de vill.

Ges människor de rätta förutsättningarna kommer en viss andel av befolkningen alltid bygga sina liv på landsbygden, tror jag. Men de kommer kanske inte bo på orten där centralmakten vill, jobba med det politiker och dokumentärfilmare skulle föredra, eller leva precis på det sätt som någon kan föreställa sig i dag. I grund och botten är det positivt.