Skip to content

Recension: 12 Rules for Life

april 10, 2018

Jordan-Peterson

Jordan B. Petersson är en kanadensisk psykolog tillika youtube-stjärna som blev känd efter att ha tagit ställning mot ett lagförslag att människor skulle tvingas genom lag att använda specifika pronomen för transpersoner.

Mannen är kontroversiell på många sätt. Kanske särskilt så i en era präglad av postmodernism, en idéströmning han älskar att hata. Peterson är i mitt tycke inte utan poänger, att dela in människor i grupper och tillskriva dem vissa icke-valda egenskaper kortsluter idén om att människor med olika bakgrund, etnicitet och religion kan resonera sig fram till vad som är godtagbara principer eller vad som är fakta och kunskap. Att betrakta allt ur ett maktperspektiv av under/överordning är en segregerande tankefigur. Det öppnar en Pandoras ask av särrättigheter och skapar antagligen ett klimat där offermentalitet premieras. Köper man denna analys är det lätt att förstå varför den inte längre ekonomistiskt präglade vänstern ibland hittas på samma planhalva som t.ex. Muslimska Brödraskapet vars mål är att skapa en islamistisk stat-i-staten, där rättigheter och skyldigheter avgörs utifrån religionstillhörighet snarare än medborgarskap.

Om detta pratar Jordan ofta och gärna. Men till skillnad från andra med samma åsikter spar inte på krutet: Postmodernism är vägen till det totalitära samhället!

Inte om specifikt detta men mycket relaterat har Peterson skrivit en bok, ”12 Rules for Life”, som putslustigt har kallats för självhjälpsboken för alternativhögern. Jordan rör sig fritt mellan olika fält, så refererar han mer än gärna till tolkningar av religiösa texter, inte som en fråga om tro utan som exempel på vad han argumenterar är nedärvda och kloka levnadsregler och förhållningssätt som har kodifierats i en religiös språkdräkt. 12 Rules är bara utifrån denna bredd – psykologi, filosofi, religionsforskning – ett spännande verk oaktat om man håller med honom eller ej.

Petersons målande språk ger denna självhjälpsbok kvaliteter närmast att likna vid en spänningsroman. Helvetet är alltid nära och det finns drakar och demoner (bildligt talat).

Med utgångspunkt i biologin argumenterar han för hur signalsubstansen serotonins nivåer varierar utifrån bl.a. ens sociala ställning. Peterson påpekar att det är samma signalsubstans i humrar som i människor, och besegrade humrar blir i brist på bättre ord deprimerade och fysiskt underlåtna. Samma fenomen går att iaktta hos människor. Det hela landar ned i det handfasta rådet att sträck på ryggen så lurar du systemet att tro att din sociala status är högre än vad den är. Man skulle kunna kalla det charmigt lättbegripligt eller halvt felaktigt – han har fått kritik från neuroforskare för sin jämförelse.

De tolv reglerna – han är noga med att påtala att de inte är råd – framstår i vilket fall som rätt kloka. Skaffa vänner som vill det bästa för dig, säg sanningen, sträva efter det som är meningsfullt inte det som är lättjefullt, utgå från att det finns de som vet mer än dig, för att nämna några. Sunt förnuft och moral som låter lätt tafatt när de skrivs rakt upp och ned. Men Peterson argumenterar med lidelse i varje kapitel för deras livsavgörande betydelse. Han illustrerar exempelvis vikten av att säga sanningen (eller åtminstone inte ljuga) då lögner, grovt uttryckt, förändrar strukturen i hjärnan.

Hans återkommande biologism är givetvis provocerande för många som menar att människor är oskrivna blad och allt eller det mesta är sociala konstruktioner.

Även om Peterson själv kallar sig för liberal och har knuffats in i alt-right-facket på i huvudsak andra grunder än denna bok finns det ett i brist på bättre ord konservativt stråk här. Vi står på giganters axlar, historien rymmer enorma mängder svårvunna erfarenheter och dyrköpta läxor. Köns- och klasskillnader (hierarkier) är naturliga. Han argumenterar för att se verkligheten som den är (eller som han ser den, om man ska vara korrekt). Vissa mänskliga egenskaper, karaktärsdrag och objektiva förhållanden är nedärvda sedan hundratusentals år och låter sig inte ändras genom att vi beslutar att något ska vara på ett annat sätt.

I ett kapitel om barnuppfostran menar han att målet är att göra barn till välanpassade människor (därför ska de inte tillåtas göra saker som får dig att ogilla dem). De som inte uppfostras till att bli människor andra kommer att tycka om kommer att möta en betydligt mer oförstående och oförlåtande värld utanför familjens trygga famn och således lida mer än nödvändigt.

Det är bland annat mot bakgrund av detta han är så kritisk mot unga världsförbättrare som är helt övertygade om att just de har hittat det perfekta sättet att ordna miljontals andra människors liv när de inte ens begriper sig själva (regel 6: Set your house in perfect order before you criticize the world). Det finns ett tydligt anti-utoptistiskt drag genom hela boken som går hand i hand med hans avståndstagande från postmodernism och socialkonstruktivism.

12 Rules är en självhjälpsbok där författaren inte håller läsaren i handen. Det mänskliga tillståndet är lidande och till sist död, han refererar Hobbes berömda ”life is solitary, poor, nasty, brutish and short”. Här lovas inte en lycklig existens, bara en mindre plågsam. Det är bara genom att skapa strukturer, regler och förhållningsätt som ett kort mänskligt liv kan bli meningsfullt och rikt. Peterson bryr sig inte om att säga det du antagligen vill höra, han säger det han menar att du behöver höra. Denna brutala uppriktighet är för att vara ärlig (regel 8) omtumlande. Det är tough love från första till sista sidan.

Med risk för att skjuta ned vad som skulle kunna tolkas som en oförblommad hyllning till rockstjärneprofessorn finns det ändå saker som skaver. Så är Peterson till exempel starkt influerad av Carl Jung och idén om arketyper. Han redogör gillande för hur manligt representerar ordning och kvinnligt representerar kaos. Men det är inte mer än dunkel mysticism. Om det finns något kön i dag som ”representerar” kaos är det snarare männen och deras högerpopulistiska rörelser som drar fram över västvärlden och internet.

Ett barskt ”ta dig i kragen” behövs säkert höras av många curlade ungar och vuxna. Men att betrakta världen enkom ur linsen av eget ansvar är enögt. För att vara någon som pratar länge och väl om strukturer är han märkligt tyst om ekonomiska strukturer som gör unga till livslånga skuldslavar (i USA via universiteten, i Sverige via bostadsmarknaden) och försenar inträdet i vuxenlivet. Eget ansvar i all ära, men människor existerar också i ett ekonomiskt sammanhang.

Peterson följer sitt eget råd (nummer 10) att man ska uttrycka sig exakt, och är väldigt exakt i hur han tycker att marxism är en utförsbacke till totalitarism. Men hans sluttande plan-argument har uppenbara empiriska svagheter. Det är bara att titta på alla de demokratier som i åratal (Sverige, Tyskland, Frankrike med flera) har styrts av partier grundade på en marxistisk världsbild utan att för den sakens skull ha degenererats till totalitära helveten.

Petersons svartvita världsbild är källan både till det bästa och sämsta med 12 Rules. Han skriver lidelsefullt och medryckande om vikten av sina tolv regler – som torde framstå som rimliga för de flesta – men han är också tvärsäker även när han torgför underliggande åsikter och perspektiv som inte är objektiva sanningar.

Om denna bok innebär att en och annan alternativhöger inser att han inte vet allt, lägger ned ljugandet och skaffar bättre vänner så har den gjort gott. Men jag kan inte hjälpa att se det lite som en förlorad chans om det mest innebär att de bara byter ut Breitbart-bibeln mot Peterson-bibeln. Världen är obegripligt komplex och låter sig inte destilleras ned till några hundra sidor i en bok. Jag saknar helt enkelt en gnutta nyans. 12 Rules är alla gånger läsvärd och intressant, men bör likt allt annat läsas med en kritisk blick. En trettonde livsregel skulle kunna vara ”tänk själv”.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Recension: Efter demokratin

mars 6, 2018

Årtiondets kanske mest provocerande bok inom politisk filosofi – ett vanligtvis ganska torrt ämne – är amerikanska statsvetarprofessorn Jason Brennans bok ”Efter Demokratin”. Ursprungstiteln Against Democracy avslöjar mer direkt vad det handlar om. Detta är en bok som argumenterar emot full demokrati som styrelseskick.

Om det finns någon form av överideologi är det just att folkstyre är det enda moraliskt acceptabla. Det är OK att beklaga sig över dess brister, men inte ifrågasätta den. Men just det gör Brennan med stor entusiasm. Nu förespråkar han inte diktatur utan snarare att människor ska behöva kvalificera sig för att få rösta genom att bevisa sin kompetens, vad han kallar för epistokrati.

Han inleder med att plocka isär två påståenden som demokratiförespråkare ofta ställer fram. För det första leder Brennan mer eller mindre i bevis att demokrati inte gör oss till mer upplysta och goda människor, vilket kanske inte är en revolutionerande insikt för den som har ett twitter-konto.

Brennan målar upp tre idealgrupper av väljare. Hobbitarna som inte bryr sig om politik. Huliganerna som är de övertygade partianhängarna som letar efter information som bekräftar deras existerande uppfattningar, och slutligen Vulcanerna (från Star Trek) som betraktar politik kallt rationellt utifrån styrkan i argument. I den bästa av världar är alla Vulcaner, men i praktiken är de flesta grader av Hobbitar och Huliganer – antingen okunniga, eller aktivt okunniga.

Brennans genomgång av politisk psykologisk forskning kring väljarna borde utfärdas med en varingstext. Visserligen utgår hans genomgång bara av forskning på amerikaners kunskap som visar sig vara i princip obefintlig. De flesta vet ingenting alls. Jämförande studier indikerar att svenskar är relativt kunniga kring politik, så denna svidande uppgörelse är glädjande nog mindre relevant för vår del.

Han sticker också hål på argumentet att demokratiskt engagemang är något gott i sig självt. Om man likt Brennan väljer att se demokrati som ett instrumentellt verktyg bär argumentet. På samma sätt som en hammare är bra om den kan slå in en spik är demokratin bra om den leder till bra beslut och att vi förstår varandra bättre. Det blir då en undersökningsbar fråga om det stämmer.

Men den gör inte att vi förstår varandra bättre argumenterar han. De verkligt engagerade i demokratins tjänst tenderar att vara huliganer. Och de fattar sällan objektivt sett bra beslut. Oavsett styrkan i hans argument så långt visar han också på åtminstone en, om inte svaghet, så i alla fall ett faktum med demokrati som inte går att komma runt. Nämligen att en röst i praktiken aldrig avgör ett val.

När vi sätter oss i en bil har vi väldigt starka incitament att sätta oss in i reglerna, annars riskerar vi att dö. Men att min röst skulle avgöra det kommande valet är mindre sannolikt än att vinna på lotto. ”Kostnaden” i form av tid och engagemang för mig att sätta mig in i komplexa saker som statsvetenskap, nationalekonomi och sociologi, det som krävs för att verkligen förstå politik, överstiger kraftigt den förväntade vinsten av att min röst avgör valutgången.

Kort sagt, en röst spelar liten roll. Skadan av att förlora denna individuella rättighet understiger kostnaden av att många oinformerade väljare vars röster tillsammans spelar stor roll påtvingar medborgare en dålig politik.

Han gör också en tydlig distinktion mellan å ena sidan mänskliga rättigheter kontra politiska rättigheter. Alla har rätt att skriva och säga vad de vill, demonstrera och argumentera. Men en politisk rättighet, att inneha reell makt som används för att påverka andras liv kräver kunskap. Brennan frågar retoriskt varför vi kräver att läkare och piloter ska ha genomgått tester och utbildningar för att visa att de kan sina grejer men inte politiker som också i praktiken fattar beslut om liv och död.

Likaså petar han i den gränsdragning som finns kring rösträttsålder. Är du minderårig får du inte rösta för att du ingår i ett kollektiv (unga) som vi har bestämt anses inte vara tillräckligt informerade och erfarna för att ha makt över andra. Men det finns så klart exempel på unga som är långt mycket klokare än äldre. Nu argumenterar han visserligen inte för att kategoriskt utesluta fler grupper från att få rösta – istället borde alla få pröva sina kunskaper innan de ges rätten –  men denna gränsdragning framstår onekligen som en inskränkning i den existerande demokratin som är mer godtycklig än den villkorade rösträtt han själv förespråkar.

Så långt allt gott, Brennan illustrerar ett och annat problem med demokratin. Men i boken skiner en vanlig liberal tankefigur igenom som aldrig riktigt problematiseras. Frihandel är bättre än protektionism i en ekonomisk mening. Det är inte en fråga om tyckande utan om fakta. Himlen är blå, och frihandel ger mest ekonomisk tillväxt. Om man betraktar demokrati rent instrumentellt som Brennan gör är den inte mer än ett verktyg för att förverkliga det som är objektivt sett bäst: frihandel, stark rättsstat och dylikt som statsvetenskap och nationalekonomi visar är viktigt.

Att människor antingen av okunskap eller av aktiv okunskap väljer att rösta för protektionism kan beskrivas som att de röstar kunskapsfientligt. Men det bör nog förstås som att annat är viktigt. I USA finns det till exempel en kulturell komponent i frågan om öppenhet kontra slutenhet, där det förekommer att en ekonomiskt pressad vit medelklass upplever att de trycks undan politiskt och kulturellt av dels kosmopolitiska väst- och östkustbor liksom av nya amerikaner av annan färg.

Är det en fräsch åsikt att tycka att en mur mot Mexiko är bra? Kanske inte. Men det är inte en fråga om kunskap om invandringens nettobidrag till BNP:n, utan om värderingar. När man reducerar politik till instrumentella frågor har liberaler ofta rätt. Men politik är värderingar, och det berör inte Brennan.

Just denna brist återspeglas inte i den kritik mot honom som kommer från de svenska kultursidorna. Gamle FNL-aktivisten Jan Scherman drar en krokig linje mellan dåvarande högerns skepsis mot allmän rösträtt 1918 och Efter Demokratin utan att i ett ord instämma i eller avvisa de problem som Brennan menar finns. Daniel Suhonen hoppar förutsägbart upp på den marxistiska käpphästen och frågar i vems intresse det är att begränsa demokratin, snarare än att fundera över om Brennan har en poäng. Styrkan i argumenten tillmäts ingen vikt.

Utmålandet av gladlynte och intellektuellt hederliga Brennan som ett högerspöke med dold agenda var kanske väntad (ondingarna på Timbro har gett ut boken, duh!). Men om boken ska sättas i sin nationella kontext så är den om något en uppgörelse med Trumps gräsrötter mer än vad den är ett angrepp på svensk vänstern.

Brennans uppgörelse med modern demokrati är bitvis svidande. Men jag är ändå inte övertygad. För det första har demokratins expansion till allt fler grupper under hela 1900-talet skett parallellt med en aldrig tidigare i historien skådad välståndsutveckling. På 1800-talet var stora delar av den i dag rika västvärlden på samma materiella nivå som Somalia och Afghanistan. I Sverige fanns svält och dryga miljonen flydde av ren desperation.

Hade vårt välstånd varit ännu större i dag om vi hade infört epistokrati istället för demokrati? Kanske, kanske inte. Men bevisbördan ligger tungt på den som menar att demokratiska stater inte har levererat tillräckligt imponerande välståndsförbättringar för sina invånare.

För det andra är det långt ifrån klart hur ett epistokratiskt system skulle fungera i praktiken. Att kvalificera demokratin ger enorm makt till de som definierar vad som är relevant kunskap, och denna definition skulle otvetydigt ligga i händerna på staten. För en liberal som är skeptisk till maktkoncentration borde det ge kalla kårar. Brennan skissar med lätt hand på några olika modeller, och erkänner själv att försök att förvanska urvalsprocesser (likt riggning av valdistrikt som förekommer i demokratier) också skulle ske i en epistokrati, men menar att frågan fortfarande är den instrumentella ”skulle en imperfekt epistokrati leda till bättre beslut än en imperfekt demokrati”. Eftersom det inte finns några epistokratiska stater lämnas svaret på den frågan av naturliga skäl obesvarad.

Det är för övrigt lätt att tänka sig att en epistokrati bara leder till ytlig anpassning hos medborgarna. På samma sätt som alla i kommunistiska diktaturer visste vad som var den rätta statligt sanktionerade åsikten och höll sig till den när det spelade roll, men hemma på kammaren sa sitt hjärtas mening kan vi anta att många i ett epistokratiskt system skulle försöka svara ”rätt” på kunskapsprov men sen högaktningsfullt skita i det rätta när de väl står i valbåset eller sitter i parlamentet. Ett ”riktigt” epistokratiskt system skulle antagligen bara fungera utan valhemlighet och en möjlighet att också utesluta de som kvalificerat sig men sen röstat ”fel”.

Om och när en epistokrati passerar den gränsen är det svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan denna formen av rösträtt och den rubber-stamp democracy som finns i diktaturer som Ryssland och Nord-Korea, där de folkvalda inte är mer än ett alibi för den bakomliggande makten.

Efter Demokratin är rekommenderad läsning som erbjuder den kanske skarpaste kritiken mot demokratins brister jag har läst. Detta är en bok som borde ingå i litteraturen på grundkurser i statskunskap för att få studenter att träna sina argument, men jag hoppas inte den ses som en mall för framtiden. Demokrati har brister, men att en graderad demokrati skulle smaka bättre vare sig filosofiskt eller resultatmässigt är inte självklart.

Att skydda minoriteter och individer från godtyckliga och auktoritära beslut ingår dock i själva definitionen av ett acceptabelt styrelseskick. Att en majoritet röstar för att ta alla dina pengar och slå ihjäl dig är inte demokratiskt, det är auktoritärt. Det finns en politisk-filosofisk avgränsning kring vad som är legitimt att rösta om i en demokrati. I så måtto har Brennan en allmängiltig poäng som han inte är den första att göra: makten behöver kontrollmekanismer.

En mer rimlig slutsats än att ge oss ut på okänd terräng med ett ny-gammalt styrelseskick är snarare en revansch för gammal hederlig maktdelning. Ett första steg skulle med fördel vara att införa en konstitutionsdomstol.

Framtiden var annorlunda förr

januari 23, 2018
Star Trek Discovery Klingons

Star Treks nya och mer rasistiska antagonister

Ett av mina första populärkulturella minnen var när jag i tioårsåldern fastnade för Star Trek The Next Generation på linjär tjock-TV. Någonstans däromkring blev jag förtjust i science-fiction.

Sci-fi har ett skamfilat rykte som pulp-underhållning (efter pulp – den billigaste pappersmassan). Men det är en missförstådd genre. Jag skyller på Star Wars som i praktiken är riddare i rymden och en kamp mellan ondska och godhet. Visserligen underhållande, men grunt. Riktigt bra sci-fi är istället en blank duk för att kommentera samtiden. Genom att lösgöra sig från den verkliga världen kan skaparen hantera materia med en helt annan frihet. Så är t.ex. boken The Forever War en analogi till Vietnamkriget och Starship Troopers – ej att förväxla med filmen – en kommentar kring moral och rättigheter.

Det är i denna senare tradition långköraren Star Trek har verkat, en TV-serie som t.ex. var först med att visa en kyss mellan en svart kvinna och en vit man. Det förekommer visserligen lite pang-pang i rymden, men Starfleet – Federationens flotta – är upptäcktsresande, inte soldater. Federationen i sig är en mångkulturell och mångrasig frivillig sammanslutning av världar byggd kring handel, till skillnad från sina militaristiskt-auktoritära motståndare. Trots Federationens storlek slår Starfleet, som aldrig skjuter först, ur underläge eftersom de egentligen inte vill slåss. Ständigt återkommande är också the prime directive, lagen som förbjuder dem från att lägga sig i andra mindre avancerade civilisationers utveckling. En sorts kodifierad anti-kolonialism.

Medan Star Wars snurrar in sig i metafysiska djupdykningar i magiska krafter (och på så vis är mer fantasy i rymden än vad det är sci-fi) är Star Trek en spegel och pågående kommentar över sin samtid. Över tusentals avsnitt och dussintals filmer har man behandlat allt mellan rasism, utilitarism, individen kontra kollektivet, propaganda, själens existens, till artificiell intelligens och jämställdhet. Star Trek har aldrig väjt för de svåra frågorna men har ändå alltså präglats av en ljus optimism och nyfikenhet.

Denna optimistiska grundton slås an i allt ifrån det rent visuella till musiken och karaktärsutvecklingen. Skeppen är strömlinjeformade, ljusa och närmast mysiga – motståndarnas är oftast mörka, kantiga och olycksbådande. I introduktionsvinjetterna spelas pampigt upplyftande klassisk musik med en voice over som inleds Space: the final frontier.. En av seriens mest kända karaktärer, Captain Picard, när en karriär som amatörarkeolog och citerar Shakespeare på kommandobryggan, Commander Data spelar schack, och The Doc från serien Voyager sjunger opera på sin fritid.

Leker man populärkulturell antropolog blir Star Treks nyfikenhet på sin samtid närmast övertydlig. I de tidiga filmerna på 1970-talet försvinner Spock iväg på en spirituell resa iklädd utsvängda byxor. När kalla kriget tog slut kommenterade Star Trek det genom att Federationen och The Klingon Empire till slut slöt fred efter decennier av kallt krig.

Medan jag visserligen gillar Star Trek går det inte att sticka under stol med att serien som består av sex separata serier (Star Trek, The Next Generation, Deep Space Nine, Voyager, Enterprise och Discovery) efter 50 år på TV ibland har gått på tomgång. Jag tittar men överraskas inte.

Med start från serierna på 1990-talet, DS9 och Voyager, har en hårdare ton gradvis tagit plats. Den förstnämnda serien utspelar sig på en med Star Trek-mått mätt (vilket inte säger så mycket), smutsig och kaotisk rymdstation. Serien utvecklas så småningom till en existentiell kamp mellan Federationen och ett för deras del av galaxen främmande imperium. Men i god Trek-anda finns det gott om gråskalor. The Dominion agerar visserligen ont, men gör det utifrån rädsla istället för illvilja.

I Voyager, min personliga favoritserie, är katt- och råtta-leken mellan besättningen och det biomekaniska och kollektiva medvetandet The Borg den återkommande konflikten över säsongerna (tänk mekaniska zombies). The Borg är en av få motståndare som helt saknar försonande drag.

Likt många andra populärkulturella fenomen utvecklar Star Trek en särskild skara fans som bevakar seriens konventioner som hökar. Efter 50 år är serien ett intrikat nät av allt ifrån olika personkopplingar, rasspecifika egenskaper, språk, till design på rymdskeppen. Igenkänningen är en del av charmen men ibland blir det som en tvångströja.

Discovery (2017 – ) kastar sig huvudstupa ut i något nytt. Fanfavoriterna Klingons – att likna närmast vid rymdens godmodiga men aggressiva vikingar – har genomgått en omdesign och ser nu direkt utomjordiska ut. Med sin typiska fingerspitzengefühl används denna nygamla ras också som en kommentar över samtiden. De är nu mera våldsamt nationalistiska och rasistiska med slagordet Klingons first.

Discovery bryter också med det klassiska formatet av ”veckans planet”-avsnitt där besättningen träffar på ännu en ny och underlig kultur. Istället hänger serien som nu är på sluttampen av sin första säsong upp sig dramaturgiskt på en säsongslång konflikt med just the Klingons.

Denna nyordning är verkligen till det bättre och erbjuder aldrig tidigare existerande möjligheter att utveckla de centrala karaktärerna. Discovery bryter också mot konventionen att huvudpersonen är kaptenen. Här är istället Lieutenant Burnham i fokus. Om det är något skaparna har träffat rätt i är det karaktärerna och castingen. I jämförelse med Jason Isaacs komplicerade Captain Lorca framstår många andra karaktärer i tidigare serier som rätt platta.

Underlättad av sin längre dramaturgiska båge håller Discovery också tittaren på halster. Varje avsnitt är en cliff hanger. För första gången ser jag en Star Trek-serie där jag blir överraskad av snabba vändningar som kastar ut ens föreställningar. Allt är inte alltid som man tror. Nyordningen reflekteras inte bara i det dramaturgiska utan också i det visuella. Kameran är tajtare fokuserad på karaktärernas ansikten och efter 10+ år sedan kommersiella misslyckandet Enterprise har det hänt en del med datorgenererade effekter. Serien är Star Trek som snyggast. Den är också den dyraste som har gjorts.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Medan The Next Generation (1987-94) så här i efterhand felade lite väl mycket på den godmodiga och mysiga sidan präglas Discovery av en klart mörkare ton. Det syns i den helt dominerande konflikten mot Klingons, de mer moraliskt ambivalenta karaktärerna, men också i färgskalorna. Rymden är nattsvart och de tidigare så mysiga skeppen (Enterprise D hade heltäckningsmattor!) är kyligt metalliska. Detta är inte en serie man tittar på för att bli glad i januarimörkret.

Lustigt nog hade en annan sci-fi-serie premiär ungefär samtidigt som Discovery, The Orville, skapad av Seth MacFarlane. Den är en närmast skamlös hommage till det ”gamla” Star Trek, på gränsen till stämning för upphovsrättsbrott. Jag har under vintern följt båda serierna och kan konstatera att gladlynta The Orville är mer Star Trek än Star Trek.

Men det är egentligen inte så mycket att klaga över. På sätt och vis kan vi nördar både få äta kakan och ha den kvar genom dessa två serier. Samtiden är mörk och det är också Discovery. Men serien har andats in nytt kommersiellt och kreativt liv i en värld som låg i respirator. I den meningen ser framtiden för Star Trek väldigt ljus ut.

 

Det går bra nu

januari 7, 2018
tags:

Jag har fuskat på aktiemarknaden i några år, först bara med fonder, men sedan 2016 med enskilda innehav. Eftersom 2017 som nu är över är det första helåret för mig på marknaden med en ”riktig” portfölj tänkte jag teckna ned några tankar om drygt hälften av innehaven och redovisa hur de har gått. Syftet är inte minst för min egen del att kunna gå tillbaka och se längre fram hur jag tänkte då och nu.

Först kan jag konstatera att portföljen slår det index jag jämför mig med, SIX Portfolio Return Index (genomsnittlig utveckling på Stockholmsbörsen plus utdelningar) med drygt en halv procentenhet. Även om jag egentligen inte bryr mig mycket om det är det kul. Anledningarna kan man ju spekulera kring. En välvillig tolkning är att jag är rätt bra på att se trender och förstå hur ekonomin och branscher utvecklas – det vill jag ju tro i alla fall – en annan tolkning är att det är ganska svårt att misslyckas i en tjurmarknad oavsett innehav.

H&M
Köpte H&M likt det mesta annat för att jag har en tro på bolaget, plus att de har en stark utdelningstrend, 41 år utan en sänkning är inte illa pinkat. Strax efter första inköpen började analytikerna skriva ned bolaget. Jag började köpa in mig på 300+ och nu handlas bolaget till ca 170 kr. jag sitter still i båten för jag räknar kallt med att mycket under 150 bör det inte sjunka, och under tiden tickar utdelningarna in. Den dagen en utdelningssänkning eventuellt kommer ska jag på allvar överväga min framtid som ägare. Bolagets enorma ovilja att kommunicera med marknaden är också en källa till irritation, men en som kanske får sitt slut nu när de har börjat med kapitalmarknadsdagar.
Resultat: -32,97%

Tele2
Köpte lite på en chansning utifrån den ”fundamentala” analysen av om inte bolaget så i alla fall branschen att behovet av bandbredd ökar konstant. Teleoperatörer är dessutom rätt kapitalsnåla och har därför ofta hög direktavkastning. När jag klev på ryktades det om en utdelningssänkning vilket pressade ned kursen. Under tiden ökade jag kraftigt samtidigt som kursen, trots ryktet, har krupit uppåt. När VD sen började flagga för eventuell extrautdelning tog det riktig fart. Som helhet min enskilt bästa investering sett till kursutveckling.
Resultat: +25,46%

SCA
Köpte bolaget dels för att skogsinnehavet sannolikt är kraftigt undervärderat, megatrenden av biobränslen och kretslopp/återvinning spelar ett bolag som SCA i händerna, samt att hygiendelen skulle knoppas av till ett enskilt bolag vilket skulle gynna SCA:s kurs. Visserligen är skog som bransch cyklisk men bolaget är extremt pålitligt sett som utdelningsaktie. Handlas sannolikt nu mera till mycket låg direktavkastning och är därför glad att jag ökade kraftigt och tidigt.
Resultat: +25%

Intrum
Köpte utöver den pålitliga utdelningenshöjningen, lärde jag mig senare, utifrån den felaktiga analysen att inkassobolag går bra också i lågkonjunktur. Intrum har inte rosat marknaden. Deras fusion med sin konkurrent Lindorff skulle gå som smort påstods det, men visade sig kosta miljarder och EU tvingade dem att avyttra en rad lönsamma verksamheter – vilket givetvis skedde efter jag hade gått in rätt hårt och systematiskt. När kursen störtdök försökte jag öka på ytterligare men hade inte likvider nog för att handla ned mitt GAV. Också en lärdom. Trots kursrallyt är mitt resultat blygsamt.
Resultat: +2,61%

Swedish Match
Bolaget tenderar att vara en ganska trygg hamn i oroliga tider eftersom intäkterna är stabila (och därmed också utdelningarna). Jag är själv snusare och gillar produkterna. Jag gillar också deras återköpsprogram av aktier. Som lök på laxen innebär EU:s DDR-aktiga tobaksdirektiv som nu träder i kraft med exponeringsförbud för tobak eventuellt något positivt för SM då deras ”brand awareness” är så mycket större än mindre tillverkare. Att SM trots sin smala nisch ändå gått så pass bra är för mig både oroväckande som glädjande eftersom jag tror det säger något om riskvilligheten just nu.
Resultat: +7,86%

Bahnhof
Internetleverantören Bahnhof är mitt enda innehav som inte har profilen av stort, tråkigt och företrädesvis pålitlig utdelare. Snarare är detta fortfarande något av en (eventuell) tillväxtaktie. Jag började läsa in mig på bolaget förra våren efter att ”skägget” Hernhag gjorde sin analys. Bortsett från att deras VD inte direkt är en vän av övervakningsstaten, vilket nästan i sig självt är ett skäl att köpa några aktier i ren solidaritet, talar trenden av växande behov av bandbredd och lagring till deras fördel. De har genomfört sina stora investeringar och kan under 2018 förhoppningsvis börja skörda rejält.
Resultat: +9,40%

Wihlborgs Fastigheter
Wihlborgs är fokuserade mot regionen Skåne/Malmö/Köpenhamn och har en trevlig vana av att varje år höja utdelningarna. Det finns gott om fastighetsbolag men Wilhborgs lockade mig med sitt fokus på Köpenhamn, något som nästan alla andra svensknoterade alternativ saknar. Långt efter jag köpte gjorde Dagens Industri i princip samma analys som mig. Kursen har klättrat långsamt men säkert uppåt.
Resultat: +10,87

 
Planen för alla ovanstående innehav, utom möjligtvis H&M beroende på hur de utvecklas, är att behålla och öka om inget fundamentalt ändras och så länge det går att få en direktavkastning på minst 3 – 3.5%.

Money for nothing – tankar om medborgarlön

november 22, 2017
der spiegel

Det Spiegels etta 1978 respektive 2016

Ska alla medborgare garanteras en inkomst? Frågan om medborgarlön,  basinkomst eller negativ inkomstskatt som det ibland kallas dyker upp gång på gång genom historien. När vi skriver 2017 är det en fråga som visar sig ha ganska ovanliga bundsförvanter.

Socialister gillar tanken. De ser det som ett sätt att få större del av företagsvinsterna. Men också liberaler är positiva eftersom det ökar frihetsgraderna särskilt för fattigare som slipper en påträngande välfärdsstat, samtidigt som det i teorin minskar byråkrati och godtycke. Liberaler brukar också framhålla att dagens socialförsäkringar är orättvisa eftersom de inte behandlar alla lika (ju högre inkomst i arbete, ju högre ersättning i arbetslöshet).

I praktiken finns det en medborgarlön i Sverige, staten garanterar sannolikt att du inte svälter ihjäl, men processen att komma till denna garanterade – och extremt låga – inkomst är integritetskränkande och förutsätter att du saknar alla materiella resurser som ett rimligt gott liv förutsätter att få om några vill hamna där. Och det är själva poängen. Välfärdsstaten förutsätter att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt.

Ser man ur ett historiskt perspektiv så är den i dag dominerande överideologin ”arbetslinjen” dock märklig. Om man börjar hos de gamla grekerna var idealet att arbeta så lite som möjligt, något som var uppnåeligt tack vare att de höll sig med slavar. Det är egentligen först i samband med industrialiseringen och demokratiseringen som sysselsättningsfrågor alls blev en fråga för politiken. Om man lyfter blicken är det också lätt att se arbetslinjen som ett kallt och instrumentellt ideal. Målet är att så många ska betala in (totalt sett) så mycket skatt som möjligt. Borde inte politiken istället ägna sig åt att fundera över vad som utgör ett gott liv? På denna retoriska fråga går det lätt att invända att arbetslöshet definitivt inte är ett gott liv och därför mer än väl motiverat att politikerna lägger sin tid på att fundera på hur man kan öka sysselsättningen.

Det blir en diskussion som dansar runt det som i sista ledet är förutsättningen för välfärdsstatens existens: om andelen nettoskattebetalare inte är mycket större än andelen nettobidragstagare går ekvationen inte ihop. Frågan är om den går att lösa ut med robotar, appar och digitalisering som den nya tidens slavar som en gång för alla kan befria oss från arbetet? Låt mig återkomma om det strax.

Frågan om vad ska människor arbeta med i framtiden är inte ny. Redan på 1700-talet fruktade många automatisering. När ”spinning jenny” lanserades förstörde en mobb av arga arbetare uppfinnarens hus. Det finns oräkneliga exempel på liknande protester genom hela industrialiseringen. På 1800-talet skapades välfärdsstaten av Bismarck av fruktan för att arbetarna skulle attraheras av kommunismen utifrån ren materiell desperation. Själva målet med kommunismen är för övrigt att befria oss från arbete.

Som jag ser det är frågan om medborgarlön tredelad. För det första måste man fråga sig om det är teoretiskt och ideologiskt rätt. För det andra måste man fråga sig om det är praktiskt möjligt. Och sist, är det motiverat i dag eller kommer det att bli det i morgon.

Är det ideologiskt rätt och motiverat?
Samtidigt som vissa liberaler är varma anhängare är andra, ofta libertarianer, starka motståndare. Människor har inte rätt till andras pengar är argumentet. Det kan man tycka, men det är inte en kritik mot en basinkomst utan en invändning mot alla positiva rättigheter. De flesta andra från höger till vänster menar att någon form av ekonomiskt skyddsnät är motiverat. Positiva rättigheter går att motivera på flera grunder. Dels som en fråga om anständighet. Men man kan också motivera det, om man är lagd åt det hållet, utifrån den konservativa fruktan att vänsterradikala krafter skulle bli dominerande om inte arbetarna garanteras vissa rättigheter, eller för den delen Rawls ”okunnighetsslöja”. Om du inte hade en aning om din egen materiella status hade du sannolikt förespråkat någon form av offentlig välfärd. Någon sorts positiva rättigheter är en politisk-filosofisk minsta gemensam nämnare i de flesta samhällen.

Så, medborgarlön är knappast fel om man gillar idén om en välfärdsstat. En lösning som skulle ersätta de integritetskränkande bidragen där mottagare konstant prövas och ifrågasätts. Frihetsgraderna skulle bli större för många och incitamenten skulle, paradoxalt nog, öka för att komma ur sin fattigdom. Det ideologiska och teoretiska stödet för medborgarlön i någon form är i min mening stort.

Är det praktiskt möjligt?
Det skulle egentligen vara en smal sak att slå ihop den flora av bidrag och ersättningar som finns till en ”medborgarlön” som villkorslöst betalas ut till alla medborgare. I Finland pågår just nu ett begränsat experiment för långtidsarbetslösa där 5300 SEK betalas ut skattefritt per månad som ersätter andra tidigare behovsprövade bidrag. Det är ungefär på denna nivå en basinkomst lär kunna hamna för alla. Men som Andreas Bergh påpekar i sin essä om medborgarlön gör förespråkarna ofta misstaget att prata om 20 000 eller mera som ska betalas ut månadsvis till alla, jobb eller ej.

Symptomatiskt ger sällan förespråkarna direkt några svar på frågan hur ska det finansieras? Att välfärdsstaten kräver massiva intäkter går inte komma runt. I arbetskritikern tillika socialisten Roland Paulsens tegelsten ”Arbetssamhället” görs en intressant exposé över hur arbete som praktik och teori har förändrats genom århundraden. Han har många poänger, men trots ett nyskrivet kapitel om ”lösningar” presenteras inga sådana annat än att medborgarlön vore bra.

En skiss på eventuella lösningar
Om vi bortser från utopiska och av verkligheten helt utdömda försök till kommunism och rör oss inom marknadsekonomins ramar kan jag se två förändringar som måste komma till stånd om en ”riktig” medborgarlön någonsin ska kunna införas.

För det första måste robotisering, automatisering och digitalisering kunna  – allt annat lika – ersätta alla de arbetande människors beskattningsbara produktivitet som i dag upprätthåller välfärdsstaten. Om vi pratar om att alla svenskar, jobb eller inte, ska få medellönen för den som har 9-årig grundskola i bagaget krävs en avsevärt höjd produktivitet. Eftersom produktiviteten tenderar att öka över tid är det mest en tidsfråga. Men med högre produktivitet kommer också högre förväntningar. Att upprätthålla 2017 års genomsnittliga ekonomiska standard för alla säg år 2117 kan visa sig vara en smal sak rent ekonomiskt. Men frågan är om någon då skulle vilja leva på vår nivå.

För det andra måste antingen ägarförhållandena, skattebaserna och/eller statens storlek förändras. Eftersom vi får anta att en viss andel av de som får medborgarlön väljer att sluta arbeta, gå ned i arbetstid eller arbeta med mindre produktiva saker (jobba ideellt etcetera) måste statens intäktsbortfall kompenseras genom skatt på annan verksamhet, om man inte bantar statens utgifter rejält förstås. Det sista alternativet är knappast realistiskt i Sverige.

I realiteten är den andra skattebasen man kan laborera med företagen. Teoretiskt möjligt, men i praktiken väldigt svårt när kapital är rörligt. Det blir som KIT uttryckte det, ett internationellt spelteoretiskt problem när det finns ett ”race to the bottom” för kapitalskatter. En del röster höjs nu för en ”robotskatt” som ska belasta de företag som genom automatisering ersätter människor. Kanske genomförbart, men kräver  internationella överenskommelser.

Eftersom vi har uteslutit väpnad kommunistisk revolution och libertariansk statlig bantningskur finns få alternativ kvar. Den springande punkten är att om förmögenheterna inte ska bli ännu mer snedfördelade när VD ersätter civilekonomen med en artificiell intelligens måste fler få ta del av kapitalvinsterna från företagen utan att skatten höjs. Men hur ska det göras i en värld där kapital är, bör, och sannolikt fortsatt kommer att vara rörligt?

En lösning kan vara att göra oss alla till kapitalägare. Man kan tänka sig rent teoretiskt att staten understödjer utvecklingen genom att gradvis trappar ned kapitalskatterna individen betalar på ägarskap samtidigt som inkomstskatterna höjs för att hålla statens intäkter konstanta under en övergångsperiod.

På så sätt hjälper staten utfasning av ”mänskligt arbete” och höjer produktiviteten i näringslivet. Steg för steg går människor från att arbeta åt företag till att äga samma allt mer automatiserade företag. Överskottet från denna våldsamt stora produktivitetsökning förespråkarna för medborgarlön tror ska ske och ser fram emot (eller fruktar) används för att bibehålla nuvarande levnadsstandard. Det går att föreställa sig att både socialister och liberaler skulle kunna välkomna en sådan modell.

Tankar om en medelväg
Det är lätt att glömma att medborgarlön i olika blygsamma former finns redan i vissa delar av världen. Nyligen sände SVT en intressant om än skönmålande dokumentär som gör nedslag i bl.a. Alaska där delstaten fonderar medel från oljeutvinningen som betalas som utdelning till alla medborgare en gång per år. Summan låg på drygt 2000 USD år 2015 (16 000 SEK). Att bygga upp motsvarande modell för hela USA var för övrigt en idé som Hillary Clinton lekte med inför sin presidentkandidatur. Mer mainstream än vad man kan tro alltså.

Sverige har inte olja, men mycket annat. Bland annat stora och lönsamma statliga bolag. I år räknar staten med 11 miljarder i utdelningar från våra företag. Att skicka vidare utdelningarna till alla medborgare skulle ge över 11 000 i fickan per år till var och en. Ett sådant beslut krävs inte mer än ett klubbslag i riksdagen.

Att utöver det införa en råvaruskatt där vinsterna skiftas vidare till oss medborgare skulle bli en dubbelbeskattning (företag betalar redan bolagskatt), men det går att leka med tanken att eftersom vårt land tillhör oss alla är det moraliskt rätt att skifta vidare alla, visserligen icke-fiskala, intäkter från miljöskatter enligt principen smutsar du ned vår allmänning är det människor som drabbas du ska ersätta, inte staten. En enkel och visserligen inte helt korrekt överslagsräkning visar att om dessa intäkter skiftades över skulle det ge ytterligare 74 000 kronor per år och medborgare. 85 lakan ”gratis” till var och en varje år motsvarar 7000 kronor per månad. Det skulle bli världens mest generösa medborgarlön i absoluta tal.

En alternativ men ungefär lika generös modell har piratpartisten Christian Engström skissat på där han bl.a. föreslår att studiestödet och arbetsförmedlingen ska finansiera en medborgarlön.

Men är medborgarlön motiverat?
Historien talar ganska entydigt emot att medborgarlön skulle behövas för att undvika framväxten av ett trasproletariat (vilket är en annan fråga än om reformen skulle vara bra). Vid vartenda teknologiskifte har det varnats för massarbetslöshet, men varje gång har det löst sig också för de som blev av med jobben. Innan väckarklockan fanns det väckare, innan kylskåpet iskarlar och innan elen lykttändare. Listan är lång på utdöda yrkestitlar få saknar och än mindre minns.

Men att det brukar bli på ett visst sätt betyder inte att historien upprepar sig. Den i dag pågående utslagningen av arbeten, också sådana med högt kunskapsinnehåll, är så vitt jag kan bedöma den mest genomgripande som har skett rent kvalitativt.

Trots det så tror jag ändå inte att medborgarlön i sin ”riktiga” form av en hög inkomst åt alla är eller kommer att bli nödvändig. De som oroar sig så fasligt tenderar bara att se ena delen av utslagningen. Ja, ny teknologi slår ut jobb och vissa nya, oftast färre, skapas i kölvattnet. Alla dessa appar behöver ju programmeras..

Men detta är bara en sida av utvecklingen. Den nya teknologin ökar produktiviteten vilket leder till större vinster, vilket möjliggör expansion, vilket i sin tur skapar efterfrågan på nya jobb. Högre produktivitet tenderar också att innebära sänkta priser, vilket i sin tur innebär att människor köper mer eller köper annat när deras konsumtionsutrymme ökar. När vi köper annat tenderar det att vara sådant som (ännu) kräver en mänsklig hand.

Vad pessimisterna inte heller tar hänsyn till är att skalbarheten i den ”nya” ekonomin åtminstone i dagsläget tycks vara låg. Om tesen om ny teknik slår ut jobb stämmer gör den det för att den är mer produktiv. Men produktivitetstillväxten i större delen av västvärlden ligger faktiskt kring noll.

Det går så klart att raljera över om framtidens jobb verkligen är att städa varandras hem istället för att jobba med Riktig Tillverkning. Just denna föreställning har en djup klangbotten i Sverige och skymtar ibland fram i den politiska debatten. Minns att Socialdemokraterna gick till val 2014 på att ”återindustrialisera” (sic!) Sverige. Att producera något viktigt som rent fysiskt går att ta på är på är en del av den nationella identiteten. I Sverige tillverkar vi bilar och bryter malm, vi städar inte varandras toaletter.

Det är väldigt svårt att förutse framtiden men mycket lätt att se de jobb som försvinner framför ens ögon. Men så har det alltid varit. Der Spiegel varnade 1978 för att robotarna tar jobben – och de gjorde samma sak 2016. Ironiskt nog i det land i Europa som antagligen har haft störst nytta av automatiseringen av sin tillverkningsindustri och som i dag är det ekonomiskt mest välmående landet i unionen. Om 38 år kommer de kanske varna för robotarna ännu en gång. Det mänskliga tillståndet verkar helt enkelt vara att oroa sig för framtiden. Tur nog oftast i onödan.

 

Hipsters, förena eder!

september 27, 2017
knark

Gårdagens etta i ”Mitt i Södermalm”

Jag är en ofrivillig åskådare för att inte säga statist i en gestaltning av Sveriges antagligen mest ö-kända ö, Södermalm. Jag passar säkert perfekt in med mitt skägg, rock och sotarmössa.

Visst, många älskar att hata Gotland, men då är det nästan undantagslöst de stockholmare som invaderar varje sommar man ironiserar och beklagar sig över. Södermalmsbor däremot vågar jag påstå ses närmast universellt som navelskådande ängslig medelklass med vänsterlutning, bostadskarriärrister, Fi-röstande, multikultivurmande HBTQ-aktivister. Bilden tycks vara en sorts etniskt ren enklav där alla gillar invandring så länge de själva inte behöver beblanda sig.

För egen del får jag tyvärr erkänna att det var av rent prosaiska skäl jag flyttade från Uppsala till Södermalm och inte alls en del i mitt projekt som god människa. Jag var less på pendling, ville bo nära jobbet och hade inte pengar nog att köpa en lya någon annanstans innanför tullarna. Jag har stannat kvar mest av ren ovilja att ge mig ut i bostadskarusellen igen.

Denna vår lilla ö, 571 hektar, är en perfekt representation och karaktär som passar in i rådande politiska narrativ, där en reell nationalistisk höger – fysiskt kanske bäst gestaltat av någon genrebild av Svensk Småstad – ställs mot en också verklig men politiskt marginaliserad globalistisk och internationalistisk vänster – bildsatt av Södermalm.

Den stilistiskt vackraste generalsågning av Söder (och egentligen hela Stockholm) jag har läst stod Mustafa Can för härom sistens:

I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.

Ouch. Min subjektiva bild är inte direkt att ön är fullt så chick. I princip varje dag kan jag gå förbi och tjinga på ett femtontal alkoholister som sitter ett stenkast från mitt hus på Brännkyrkagatan. Då och då har jag sett heroinister skjuta upp på blanka dagen på samma gata, och om du till äventyrs är sugen på knark så verkar Zinken vara the place to be att döma av gångerna jag har blivit erbjuden att köpa ”grönt”.

Smarta politiker fattar i vilket fall att utnyttja och förstärka den pitoreska/hemska bild Can målar. Som Jimmie Åkesson uttryckte det när han valde att valtala 2014 på Nytorget:

Jag tycker att det är en spännande plats symboliskt, eftersom Nytorget är en symbol för allt som vi inte står för.

Ingen gör tolkningen att SD hatar naturen och barn (Nytorget är en gräsmatta och lekpark för barn). Nej, med få ord säger Åkesson väldigt mycket genom att bekräfta en existerande åskådning hos lyssnarna. Denna bildsättning av Södermalm, som återfinns hos långt fler än Jimmie ”jag vet inte” Åkesson har en klar populistisk slagsida som skaver lite. Givetvis går det att hitta filosofi 15 HP-pluggande 21-årig slentrianvänster som fick bostadsrätten av mamma och pappa. Men de finns på de andra malmarna också. Och i Göteborg, Umeå, Malmö, Uppsala, Lund, Linköping..

Få vet nog att det i den riksdagsvalkrets som Södermalm utgör fick SD ett högre valresultat än vad de fick på Östermalm – den andra delen av Stockholm som dras med sina egna specifika fördomar och nidbilder. I deras fall av old money, knökhöger där farfar var nazist och avkomman i dag röstar främlingsfientligt. Statistiskt sett är det mer sannolikt på söder. I mitt eget lilla paradis, valdistrikt ”Högalid 11 Zinkensdamm N” (precis bredvid svindyra vi-säljer-bara lokalproducerad mat, vid namn Paradiset) noterade SD tvåsiffrigt och högre än någonstans på Östermalm. För övrigt var Moderaterna det största partiet på Söder i senaste riksdagsvalet. Så det är nog läge att begrava föreställningen att vi är så himla vänster.

Inte heller bilden av söder som en etnisk svensk enklav stämmer. Söder har visserligen på marginalen färre utrikesfödda än övriga innerstaden, men fortfarande är i snitt var femte person du träffar på ön född utomlands. Det i sig är högre än snittet i landet som helhet.

Också bilden av Söder som utpräglat medelklassghetto kan nyanseras. Genomsnittsinkomsten på Söder är högre än i landet i stort. Men siffran ska i första hand sättas i relation till övriga Stockholms innerstad, där ön kommer ut som den klart fattigaste stadsdelen. Att Söder relativt sett är den fattigaste stadsdelen reflekteras också i att det är stadsdelen innanför tullarna med överlägset högst andel hyresrätter.

Man kan ironisera och raljera bäst man vill över Södermalm. Det är en rolig fritidssyssla och jag fattar varför man gärna gör det. Men i den mån schablonen av Södermalm alls är sann är den faktiskt mer en bild av Stockholm som helhet – demografiskt, livsstilsmässigt och kulturellt – snarare än en specifik bild av Södermalm.

 

Recension: Partiledaren som klev in i kylan

augusti 18, 2017
Juholt i pool

Chillin, relaxin’, acting all cool

Håkan Juholt satt som partiledare för Socialdemokraterna i knappt 10 månader innan han blev borttvingad under förnedrande omständigheter. Vad var det egentligen som hände som gjorde honom till den kortast tjänstgörande partiledaren någonsin?

Detta försöker Daniel Suhonen, vid den tiden informell rådgivare och talskrivare till Juholt, utröna i ”Partiledaren som klev in i kylan” (2014). Ytligt sett så vet vi alla vad som hände. Juholts beryktade lägenhetsaffär (av allt att döma ett ärligt misstag p.g.a. riksdagens oklara regelverk), flipp-floppandet kring Libyen-insatsen, fastighetsskatten och pensionerna. Bland mycket annat.

Suhonen har ett mycket rikt material att gräva i och väver en spännande historia. Utöver intervjuer och samtal med Juholt själv har han uppenbarligen haft tillgång till färska VU-protokoll som är ska vara hemligstämplade i decennier.  Vad han gör med sitt källmaterial är både bitvis imponerande som frustrerande.

Suhonen hymlar inte med att han tillhör vänsterkanten i (S), vilket gör att man kan läsa ”Partiledaren” som den partsinlaga den är. Med det sagt är den litterär i sina kvaliteter, om än något för lång. Suhonen är helt enkelt en bra stilist. Boken innehåller också intressanta redogörelser kring (S) nutidshistoria och de konflikter i ungdomsförbundet på 1990-talet som formade flera av dagens ledande företrädare.

Det genomgående vänsterperspektivet framkommer till en början som ofrivilligt humoristiskt för en läsare med sympatierna till mitten av svensk politik. Göran Greider beskrivs som ”ovanligt trind” i en passage. När Suhonen lyssnar på tal i Almedalen ”är det som att Palmes ande svävar över parken”. Vi får en hyllning till Stockholmsförorten Västertorp som i Suhonens värld förkroppsligar allt bra med folkhemmet. I mina ögon framstår Västertorps brutala modernistiska betonghus som själva sinnebilden av hur man inte ska bygga en stad. Och så fortsätter det.

Mer fascinerande än humoristiskt är den gravallvarliga och sorgsna ton som genomsyrar boken. Detta är som sagt ett verk skrivet av någon som uttryckligen skriver att han ”i 20 år har försökt väcka liv i arbetarrörelsen” (ja, Suhonen tar sig själv på stort allvar). Här målas upp en bild av en partiledare som från början till slut blev motarbetad av högerkrafter i partiet, Sahlinisterna och Stockholmsdistrikten. I de många SMS-konversationer mellan Juholt och Suhonen skriver de om att de ska ”ta tillbaka partiet”. Detta är politik som konflikt, också med partivänner.

Att Juholt blev motarbetad stämmer säkert, det vet Suhonen bättre än mig. Men det sammanhang som han blev vald i spelade nog en roll och det görs ingen analys av. Inför 2010 blev Mona Sahlin intvingad till ett organiserat samarbete med (V) av just vänsterkrafterna i hennes parti. På det följde en följetong av knasiga förslag och publika samarbetssvårigheter. De rödgröna förlorade valet.

Ganska många partigängare drog nog slutsatsen att en vänstersväng inte var vägen framåt. Men så dyker Håkan upp och blev vald hastigt och lustigt. Att mitten-höger-sossar såg honom som en garant för ytterligare fyra år i opposition är faktiskt inte så konstigt. Det är i dessa stycken Suhonen, som nästan kan beskrivas som en arbetarrörelsens historiker, blir mer debattör än författare. De interna motståndarnas analys av samhällskontexten tillmäts ingen vikt. De är röda avfällingar.

I Suhonens värld var Sverige bäst innan 80-talets liberaliseringar. Vänstervågens 60- och 70-tal var dock knappast socialdemokratins storhetstid eller ens representativt för hur (S) som egentligen har varit ett utpräglat pragmatiskt och ideologiskt flexibelt parti har navigerat och samarbetat både höger- och vänsterut. Det själva begrepp och idé som Suhonen vurmar för så, folkhemmet, var ursprungligen en konservativ tanke. Nej, om det är något som utmärker socialdemokratin är det en närmast principlös följsamhet med sin samtid.

Kanske har Suhonen svårt att lösgöra sig från sina egna känslor kring Juholt som frälsare, för bitvis blir boken direkt konspiratorisk. Exempelvis pekades journalisten Adam Svanell ut som medkonspiratör till hans fall, vilket var rent nys. Sådana exempel får läsaren att fundera över hur mycket som är spekulation och indicier respektive fakta.

”Partiledaren”:s ideologiska enögdhet är en black om foten, men det är ändå en läsvärd tell-all-historia som egentligen handlar lika mycket om Suhonens förhoppningar som Juholts person. Den tidigare pendlar mellan hopp och förtvivlan, och det är lätt att dras med trots att man vet hur det slutar. Trots att författaren uppenbarligen betraktar Juholt som en frälsare och kanske rent av en sorts fadersgestalt, vilket man kan psykologisera när Suhonen något år innan förlorade sin far, är han också helt frank kring vad han tycker är partiledarens brister: han vill vara alla till lags och han pratar innan han tänker. Vilket han också skriver i sina SMS till partiledaren som nu alla kan läsa.

Så varför föll egentligen Juholt? Som Suhonen själv är inne på verkade han sakna det sinnelag och omdöme som krävs för uppdraget. Att en riksdagsveteran läcker uppgifter från utrikesnämnden är direkt olämpligt. Kanske fick Juholt 800 svar på sin kontaktannons, eller så tänker han att det är OK att ljuga om en sådan trivial sak.  I samma intervju beskriver han sig själv som ”vansinnigt beslutsför”.

Denna blandning av stora och små grodor var inte undantagen utan regeln. Politiskt var den inslagna vägen om återförstatligande och en retorik om att människor måste få kosta dessutom exempel på en valhänt analys av kontexten. Sverige hade nyligen överlevt den djupaste ekonomiska krisen på 70 år, och S hade tappat sin tidigare trovärdighet i jobb och ekonomi till Moderaterna. Det var där konflikten stod 2011 om vilket parti som egentligen skulle vara statsbärande.

Denna kontext misslyckades Juholt och ekonomisk-politiske talespersonen Waidelich grundligt att avläsa när de gjorde järnvägsunderhåll och marginalfenomenet barnfattigdom, som över huvud taget inte fanns på den allmänna dagordningen, till profilfrågor.

Men allt slutade ändå väl. Det tror jag kanske Håkan själv rent av tycker så här i efterhand. Istället för ansvaret för Sverige fick Juholt ansvaret för ett hotell i Spanien. ”Jag ser mig som en John Cleese i Fawlty Towers” säger Juholt.

Jo, det är lätt att hålla med.