Skip to content

Sant och falskt om ”Resten av Sverige”

oktober 3, 2016

Jag ska erkänna att när jag i våras hörde talas om Po Tidholms kommande landsbygdsdokumentär i tre delar fick jag lite hicka. Po har ägnat större delen av sina skriverier om landsbygden med att måla en mörk bild av kolonialism, resurstjuveri och avfolkning. Jag bänkade mig därför i helgen för att se om mina fördomar skulle uppfyllas.

Po ventilerar sin favorittes om Norrland som en koloni för sörlänningar. En tanke som är en direkt utlöpare av marxistisk teori, där centrum lever av att suga ut periferin. Att Norrland skulle vara koloniserat stämmer i så måtto att ”svensken” rörde sig norrut under hundratals år och trängde bort samerna. Men om vi ska beskriva dagens Norrland som koloniserat då behöver vi göra detsamma med Bohuslän och Skåne, som till skillnad från Norrland i stort faktiskt har tillhört Norge och Danmark. Få skulle nog beskriva Ystad som den svenska kolonialismens södra utpost.

Trots detta något krystade teoretiska raster som präglar de två första avsnitten av serien tar Tidholm upp mycket som är tankeväckande. Det är svårt att inte hålla med om ”landsbygden” som politiskt subjekt alltid sätts i relation till vad den kan förse staden med – energi, råvaror, mat. Det visar på en utgångspunkt som är allt annat än jämlik. Likaså att staden har blivit synonym med modernitet medan landsbygden associeras med eftersatthet, nedmontering och reaktionära strömningar.

De motbilder som landsbygdsbor försöker etablera är mångt och mycket speglingar av det storstadsborna efterfrågar: mysiga bönder med ullkoftor och skägg som sävligt vallar får i motljus. Den som har besökt en bondgård vet att det sällan ser ut så.

Men med detta i bakhuvudet kan man fråga sig vilken bild Tidholm själv bidrar till att etablera – lösningarna sägs visserligen presenteras i det tredje och avslutande avsnittet så jag ska inte säga för mycket. Delar av landsbygden har problem med avfolkning. Men lika lite som staden är en homogen enhet är landsbygden det. Det går bra för min stadsdel, Södermalm, men mindre bra för Rinkeby. Det går bra för Åre, Järvsö och Krokom, men det går uselt för Laxå, halvbra för Storuman och dåligt för Bräcke.

På totalen har inte landsbygdsbefolkningen minskat med mer än en tredjedel av en procentenhet sedan 80-talet. Mer rättvisande är därför att tala om en glesbygd som har problem snarare än en landsbygd.  Städerna växer, men det är på grund av barnafödande och invandring snarare än inflyttning. De största befolkningsströmmarna på landsbygden är i själva verket från glesare landsbygd till tätortsnära landsbygd.

Den tanke som Tidholm verkar vilja att tittaren ska ha i bakhuvudet är varför kan inte bara landsbygden få vara, måste man ständigt betraktas och värderas i relation till staden eller vad den kan förse tillfälliga gäster med? Det är lätt att sympatisera, inte minst som bohusläning. Även om vi inte har formellt återgått i norsk ägo känns det som att norska är det dominerande språket ibland. ”Badjävlarna” behövs, men de uppskattas inte nödvändigtvis.

Men sådan är verkligheten för alla platser. Deras ekonomiska värde är per definition summan av vad man kan förse andra människor med. Trots att staden i en kulturell mening helt dominerar det offentliga samtalet är Stockholms värde i en strikt ekonomisk mening de jobb och de ekonomiska värden som man kan skapa.

När statsvetaren Katarina Barrling intervjuas av Tidholm och säger att marknadsekonomin förutsätter att vissa platser dör ut har hon en poäng, trots att den är drastiskt uttryckt. Företag och orter som inte kan producera ekonomiska värden tynar bort. De delar av landsbygden som det faktiskt går bra för förstår att utnyttja sina komparativa fördelar – natur som lockar, billiga lokaler, billig arbetskraft, unika kulturvärden, platsspecifika upplevelser.

Skulle värde mätas på något annat sätt pratar vi om ett helt annat förhållningssätt till ekonomiskt värde där det ligger nära till hands att statens klumpiga hand istället gödslar ut bidrag för att kunna konservera gamla ekonomiska strukturer som hade slagits ut i en marknadsekonomi. Det om något tror jag skulle cementera bilden av landsbygden som tärande.

Jag vet inte vilka lösningar Tidholm själv föredrar, men detta synsätt tycks skymta när han går runt i sitt gamla Arbrå och lakoniskt tittar på nedlagda butiker. Samtidigt som e-handeln fundamentalt har demokratiserat möjligheten till handel på ett aldrig tidigare skådat sätt. Utbudet av böcker, kläder, elektronik och så vidare är lika stort där som här.

Tidholm berör också översiktligt landsbygdens politiska historia och gör ett nedslag hos Centerpartiet och hur man har förhållit sig till att antalet stadsbor ökar och landsbygdsbor minskar (vilket i sig inte är helt sant). Här skiner Tidholms egna teser igenom när man beskriver Centerpartiets ”nya profilfrågor” som månggifte och slopad arvsrätt, när han själv vet att något sådant har inte partiet antagit.

Likaså får den gamla favoriten Stureplanscentern en framträdande roll i Tidholms historieskrivning som tycks starta 2006. Jag har tidigare skrivit att det var fel när det påstods då, och det är lika fel i dag. Den förnyelse C påbörjade startade för 18 år sedan och är långt mer mångfacetterad och djup än påhittet att en handfull stockholmare skulle ha ”styrt om” Centerpartiets riktning.

Kan landsbygden räddas? Behöver den räddas? Och hur gör man det i sådana fall?

Det finns antagligen orter som kommer att dö ut av avfolkning. Idén att alla orter alltid i alla tider växer och frodas har aldrig varit sann. Modernitet är inte en linjär utveckling.

Just nu går det bäst för städerna. Antagligen i kraft av att de kontaktytor som finns mellan människor är exponentiellt många fler än i glesbygden. Multiplicera varje invånare med varje annan invånare och det finns närmast överskådliga mängder möten och möjligheter. I denna smältdeg av perspektiv, erfarenheter och kunskaper finns stora utvecklingsmöjligheter i en post-industriell ekonomi.

Det finns därför de som framhåller att så länge landsbygden får bredband och bra vägar kommer man kunna växa. En sorts konstgjord centralitet kommer att knyta in landsbygden i de nätverk som finns i städerna. Men vägarna går åt båda håll. Landsbygden ”levde” som mest när kommunikationerna var som sämst. Men ingen skulle nog förespråka eller tro att något skulle bli bättre att vi bryter upp E4:an norrut och klipper bredbandet.

Det verkligt grundläggande hotet mot landsbygden tror jag är den paternalistiska skansifiering som finns och som säkert blir större i takt med att delar av landsbygden – eller snarare glesbygden – avfolkas. Ju värre det ser ut ju mer kommer vissa politiska krafter vilja konservera det som var i går.

Det mest flagranta exemplet på detta synsätt är strandskyddslagstiftningen som gör det nästan omöjligt att bygga vid vattnet, vilket gör det nära nog omöjligt för vissa orter att utnyttja en av sina komparativa fördelar, trots att Sverige har motsvarande fyra varv runt jorden av strand. Ironin i att själva riksdagshuset inte hade kunnat ha byggts om den lagstiftning majoriteten av våra riksdagsledamöter förespråkar hade funnits på 1800-talet verkar gå förlorad på dem.

Andra möjligheter på landsbygden hindras också av dålig lagstiftning. Sverige har en konstlat låg andel enkla jobb på grund av höga anställningskostnader. Samtidigt finns det jobb som helt enkelt inte kan automatiseras och som därför inte blir gjorda om de är för dyra. Turismnäringen är en sådan bransch som i dag sysselsätter fler än fordonsbranschen (!) och där många av landsbygdens unika naturupplevelser erbjuder tillväxtmöjligheter som hindras i dag.

Det värdeskapande som sker kan också synliggöras och komma fler lokalboende till del genom att regionalisera skattebaser. Det finns ett helt batteri av mer eller mindre kreativa skattereformer, kostnadsminskningar, regelförändringar och ja, ett och annat stödsystem, som skulle underlätta för både landsbygd och glesbygd.

Landsbygden är dock inte homogen på det sätt som Tidholm, förhoppningsvis oavsiktligt, beskriver. Det finns inget alexanderhugg som löser allas problem. Urbanisering är också en del av en global megatrend som kanske inte går – och kanske inte heller bör – stoppas. Det politiken har möjlighet att göra är att ge bästa tänkbara förutsättningar för människor att kunna bo vart de vill.

Ges människor de rätta förutsättningarna kommer en viss andel av befolkningen alltid bygga sina liv på landsbygden, tror jag. Men de kommer kanske inte bo på orten där centralmakten vill, jobba med det politiker och dokumentärfilmare skulle föredra, eller leva precis på det sätt som någon kan föreställa sig i dag. I grund och botten är det positivt.

 

School of rap, 2016

juli 23, 2016
tags: ,

XXL Freshman 2016.jpg

Bob Dylan sjöng The times they are a changing. Sällan blir det mer uppenbart i musikaliska termer än när den populärkulturellt allt mer irrelevanta, men fortfarande orimligt populära rap-blaskan XXL presenterar sin årliga ”Freshmen”-lista. Eller så är det bara jag och Ebro som håller på och bli gammla.

Nu läser väl visserligen inte hip-hop-skallar musiktidningar längre, man surfar på Complex, tittar på Vlad TV och hänger på twitter. Inte desto mindre är XXL:s årliga lista en värdemätare på state of the union inom hip-hop. Detta är vad etablisemanget vill att vi ska lyssna på.

XXL har gjort många konstiga val genom åren med sina Freshmen-listor ska sägas. Men för en gångs skull tror jag att de träffat rätt, detta är inte bara vad the suits vill att vi ska lyssna på. Detta är dessutom i stora drag vad som är hett i år på bloggarna, twitter och instagram – platserna där rapkarriärer nu mera föds och dör.

Lagom till nästa decennie lär skivbolagen och lyssnarna kanske uppmärksamma Mozzy och Nef the Pharaoh.

Så, välkommen till school of rap del 2 och, för att citera XXL, the stars of tomorrow. Du kan tacka mig sen för att jag lyssnar på detta så du inte behöver.

 


Lil Yachty
Bio: Hans mixtape heter Lil Boat
Ålder: 18
Stad: Atlanta, Georgia
Låter som: En båt?

Talang: 3/10. Kan rappa i sin mest basala form, det vill säga yttra stavelser vid rätt tid över ett beat. Det kan jag med. Och antagligen din mamma. Det gör ingen av oss till bra rappare.
Kreativitet: 6/10. Blandar hård och generisk trap med autotunade sing along-låtar. Är uteslutande känd för sin båt-fetisch och kommer om det finns någon rättvisa i denna värld aldrig bli känd för något mer. Men en enda utmärkande gimmick räcker för att räknas som kreativ i dagens industri.
Marknadsföringsbar: 3/10. Han gillar båtar, och han heter båt. Det är intressant i några sekunder. Har redan fått gamla inflytelserika skallar på inflytelserik rap-radio emot sig när han gjorde kardinalsynden och inte ville freestyla.
Hållbarhet: 1/10. Nej. Bara nej.


Desiigner
Bio: 2016
Ålder: 19
Stad: Brooklyn, New York
Låter som: Future

Talang: 1/10. ”Panda” är en enorm hit. Den består av ad-libs om att hans BMW X6 är svart och vit, och därför ser ut som en panda. Jag stannar där.
Kreativitet: 2/10. När jag säger att han låter som Future är det inte ett skämt, han låter som Future.
Marknadsföringsbar: 8/10. Signad på Def Jam och GOOD Music. Hålls under armarna av Pusha T och Kanye.
Hållbarhet: 9/10. Det är bara att vänja sig. Den här jäveln kommer inte försvinna i närtid.


G Herbo
Bio: Chiraq
Ålder: 20
Stad: Chicago, Illinois
Låter som: Lil Bibby, fast mer arg

Talang: 7/10. Låter som att han har rökt gräs on the daily i 30 år men är bara 20. Gör politiskt medveten gangsterrap som ändå lyckas vara popig. Lil Herb rappar inte med mutipla stavelser och går aldrig offbeat, men att inte pyssla med sådan purism underbygger bara allvaret i hans hantverk.
Kreativitet: 6/10. Gangsterrap utan det dövande glorifierandet av gatukrig får år 2016 beskrivas som kreativt. Men det säger egentligen mer om samtidens sorgerliga tillstånd än om Herb.
Marknadsföringsbar: 6/10. År 2016 säljer faktiskt rap som har ett budskap tack vare polisens många högprofilerade avrättningar av svarta män.
Hållbarhet: 5/10. Hållbarheten hos Chicago-rappare är inte jättehög då de ofta blir ihjälskjutna.


21 Savage
Bio: Ung Svart Beväpnad Man
Ålder: 21
Stad: Atlanta, Georgia
Låter som: Kevin Gates blandat med Jeezy, minus flow

Talang: 1/10. Det här med rap är mest ett sätt att dryga ut cashen från the pots and stove.
Kreativitet: 2/10. En tvådimensionell karikatyr av alla klichéer du kan tänka dig.
Marknadsföringsbar: 5/10. Ljusår från radiospelningar. Men Atlanta är en supermakt, och allt därifrån säljer. Fråga XXL.
Hållbarhet: 2/10. Jag orkar precis skriva klart denna mening.


Kodak Black
Bio: Free Kodak Black
Ålder: 19
Stad: Pompano Beach, Florida
Låter som: Gucci Mane (ser ut som Ol Dirty Bastard).

Talang: 6/10. Jag antar att han kan rappa.
Kreativitet: 7/10. Tänjer inte direkt gränserna för det möjliga, men har ett uppenbart öra för beats och referenser som leker med kända teman inom rap (Lock Jaw m.m.).
Marknadsföringsbar: 7/10. Han är ung, sitter inne och har mer talang än hälften av grabbarna på den här listan.
Hållbarhet: 6/10. Om allt annat misslyckas kan han halvsjunga gästverser på tracks åt rapparna från nästa års XXL-lista.


Lil Uzi Vert
Bio: Det som är fel med hip-hop i dag
Ålder: 21
Stad: Philadelphia, Pennsylvania
Låter som: En kopia av Desiigner som är en kopia av Future

Talang: ?/10. Young Thugs destruktiva inflytande på rap börjar visa sig. Det är egentligen inte möjligt att bedöma hans talang som rappare för det är mest ad-libs.
Kreativitet: 1/10. Lil Yach.. Lil Uzi menar jag är givetvis en unik blomma.
Marknadsföringsbar: 7/10. DJ Drama lyckades hålla sig för skratt när han på allvar verkade mena att Uzi Vert kommer att bli en av världens största rap-stjärnor. Han kan ha rätt.
Hållbarhet: 3/10. Finns det någon rättvisa har vi alla glömt detta nästa år.


Lil Dicky
Bio: Hans andra jobb är som komiker. Det är möjligt att det är hans enda jobb.
Ålder: 28
Stad: Cheltenham, Pennsylvania
Låter som: Asher Roth? Jag vet inte, båda är vita.

Talang: 7/10. Snubben är nice rent tekniskt. Fast på ett jag kan knappt hämta andan-ambitiöst sätt.
Kreativitet: 8/10. Gör duetter med Snoop Dogg om att gå på anställningsintervju som rappare och spelar in videos genom att låna hus, båtar, brudar och bilar av rikare snubbar och rappar om det. Kreativt långt före många andra, men frågan om allt bara är ett skämt hänger hela tiden i luften.
Marknadsföringsbar: 7/10. Att han är vit (well, judisk) gör honom omedelbart mer marknadsföringsbar än många andra. Å andra sidan gjorde det inte mycket för Rittz eller Asher Roth.
Hållbarhet: 6/10.  Oddsen talar emot honom. Hip-hopens kvot av konstiga vita snubbar är redan fylld av Action Bronson.


Anderson .Paak
Bio: Rapper turnt sanga
Ålder: 30
Stad: Oxnard, Kalifornien
Låter som: Prince och Ty Dolla $ign at the same damn time

Talang: ?/10. Anderson .Paak (ja, han stavar med en punkt) rappar inte. Han är en R&B-sångare som fuskar lite med blues och friforms-jazz. Din gissning är lika bra som min om han har talang. Hans freestyle är spoken word.
Kreativitet: 10/10. Bortsett frågan vad han gör på omslaget till en hip-hop-blaska, så ja, mannen är ett enmansband och springer cirklar runt alla andra på listan i fråga om kreaktivitet.
Marknadsföringsbar: 7/10. Fungerar i två olika målgrupper, gamla purister som minns Afrika Bambaata och lyssnar på knastig vinyl, och vita människor/Pitchfork-läsare.
Hållbarhet: 8/10. Svart men ofarlig. Smal men inte för underground. Co-signad av Dr. Dre. Paak kommer säkert gå långt.


Dave East
Bio: New York Är Hip-hopens Födelseplats
Ålder: 28
Stad: Harlem, New York
Låter som: Om Jedi Mind Tricks, Nas, Heltah Skeltah och Mobb Deep samlades i ett labb och avlat fram en genetiskt modifierad überrappare.

Talang: 8/10. Snubben kan spotta bars.
Kreativitet: 2/10. För äkta för att göra något som riskerar att sticka ut. Ger antagligen zero fucks.
Marknadsföringsbar: 3/10. Vem bryr sig om spelningar på radio när man försöker rappa skiten ur alla andra som någonsin har rappat? Inte Dave East i alla fall.
Hållbarhet: 4/10. Signad på Nas’ indie-label Mass Appeal. ”Indie” är ordet att ha i åtanke här.


Denzel Curry
Bio: Du kände inte till honom innan du läste XXL, och du kommer inte komma ihåg honom nästa år.
Ålder: 21
Stad: Carol City, Florida
Låter som: Meek Mill

Talang: 5/10. Precis mitt på normalfördelningskurvan.
Kreativitet: 4/10. Det här är någon blandning av Raider Klans estetik, Wiz Khalifiansk tv-spelsretro-schtick (skivan heter ”Nostalgic 64” smh) och generiska rap-klychor som att bli jagad av polisen.
Marknadsföringsbar: 5/10. Kan rappa, knappt. Har inget eget utmärkande drag, gimmick eller historia. Det är med andra ord fullt möjligt att han likt Wale kan förändra sina publika persona för att passa nästa trend också.
Hållbarhet: 6/10. Fått draghjälp av Rick Ross, också från Carol City. Å andra sidan har Ross burit Wale på sina axlar i fyra år och det har inte gjort mycket för den senares karriär. Av outgrundliga anledningar hajpad av Pitchfork.

Recension: Fallout 4

maj 8, 2016

656603.jpg

”War, war never changes”

– Fallout-seriens inofficiella slogan

Det skulle också kunna vara utvecklingsstudion Bethestas motto. Man har ett välgrundat rykte för att göra enorma och expansiva, men buggiga och smått underutvecklade spel. Så också här i den senaste versionen av det post-apokalyptiska rollspelssagan.

I denna alternativa tidslinje utvecklades aldrig transistorn, så trots att bomberna föll år 2077 ser allt ut så som man trodde att framtiden skulle te sig ca 1950: tjock-TV:s, bilar som går på kärnenergi och svävande robot-butlers. Trots att Boston som spelet utspelar sig i är en ruin 200 år efter Kriget, är det en ganska mysig sådan. Bethesta matchar denna 50-talsestitik med samma tidstypiska paranoia för kommunismen. På resan genom staden och dess omnejd går det att plocka upp oräkenerliga datafiler och dokument som vittnar om hur djupt det militär-industriella komplexet sträckte sig, från att låta grundskolebarn vara försökskaniner i testandet av nya fältransoner till hemliga militärexperiment under universitetet. Tyvärr matchas det visuella av en grafisk kvalitet som är den sämsta jag har sett denna sida av generationsgränsen för spelkonsoller. Trots Fallouts visuellt tilltalande post-apokalyps är spelet inte bara grafiskt fult, världen du rör dig i är närmast statisk – du kan knappt ens ha sönder en bit papper.

Kärnan i ett rollspel är vanligtvis möjligheten att utveckla sin karaktärs förmågor efter sin spelstil. Under detta besök i Fallouts universum är karaktärsbyggandet mycket enklare än tidigare. Tidigare spel lät huvudpersonen utveckla många olika förmågor, här låses du istället in i en viss riktning när du går upp i nivå och kan spendera din ”ability-point” på en förmåga. Jag valde att helt investera i att spela som en smygande lönnmördare. Men om jag skulle fått för mig att prova på att testa att utveckla skillz i närstrid skulle jag behöva spela om spelet från början.

Vilket osökt för oss till att Fallout 4 inte har så mycket så kallat replay value. Spelets protagonist är the Sole Survivor, en före detta militär som ovetande utsätts för ett experiment i en av Vault-Tecs kärnvapenbunkrar och fryses ned tillsammans med sin fru och son precis innan bomben föll. The Sole Survivor vaknar upp för att se hur okända män mördar hans fru och tar hans son innan han själv ger sig ut i The Commonwealth för att hitta sitt barn (du kan spela som kvinna som istället får sin man mördad om du vill).

På resans gång träffar du olika faktioner i världen som du lierar dig med. Miltaristiska och xenofoba Brotherhood of Steel, godhjärtade milisgruppen Minutemen, idealisterna i The Railroad och teknikoptimisterna i The Institute. Du väljer vilken eller vilka faktioner du vill ha som fiende, men oavsett val är slutet i all väsentlighet detsamma. Denna nyanslöshet går igen i dialogen, vanligtvis ett av de viktigaste inslagen i ett rollspel. Spelaren har i varje dialog bara fyra alternativ till svar, men inte kompletta svar, utan istället ett ord (”sarcastic”) eller del av en mening. Många samtal blir en gissningslek i vad ens karaktär ska säga. Din spelstil – inklusive din charm och intelligens som du kan spendera ”ability-points” på – blir mer en smaksak snarare än ett sätt att göra ett riktigt avtryck hos spelvärldens karaktärer.

Något av det roligaste med Fallout 4 är faktiskt den del som inte är spelande. Du kan konstruera dina egna baser med ett verktyg som fungerar som digitalt lego och skapa små post-apokalyptiska samhällen.

Tyvärr har spelet har en lång rad buggar som verkar vara resultat av utvecklarnas lathet snarare än deras oskicklighet. Allt ifrån att ens kompanjon-karaktär mer än gärna ställer sig i dörröppningar och blockerar vägen eller helt enkelt försvinner om du vänder huvudet, till buggig dialog där du inleder ett samtal bara för att avbrytas och karaktären du pratade med börjar om enligt den scriptade sekvens som spelet har bestämt, till att karaktärer inte öppnar dörrar utan försvinner framför dem. Listan är lång.

Fallout 4 är visserligen innehållsrikt för den som vill uppleva allt The Commonwealth har att bjuda på. Men bortsett från huvuduppdragen går nästan allt annat ut på att åka till plats X, döda några människor och/eller hämta en fil eller ett föremål. Fallout 4:s värld är så pass stor att du måste ”snabbresa” mellan platser. En inte obetydande del av tiden i spelet spenderas därför med att titta på en laddskärm. Att bara gå in i ett hus renderar ännu en paus i väntan på att spelet ska laddas klart.

Den som gillar action-rollspel kommer att hitta dussintals om inte hundratals timmar av underhållning här. Men som nybliven och ganska onostalgisk Fallout-spelare går det att se rätt nyktert på vad man har framför sig. Fallout 4 hade varit ett bättre spel om det var färdigutvecklat. Men även i den bästa av buggfria – och färdigutvecklade – världar har det svårt att konkurrera med mer rafinerade konkurrenter som The Witcher 3. Det spelet är visserligen minst lika buggigt som Fallout 4, men väger upp sina brister med en engagerande och bitterljuv handling, mångbottnade karaktärer, en föränderlig och levande spelvärld, modern grafik och spelmekanik.

Behöver din rollspelsfix innehålla skjutvapen är Fallout 4 för dig. Om du istället vill spela något som inte bara är ett ”bra rollspel”, utan rent av ett mycket bra spel alla kategorier, välj svärdsvingandet i The Witcher 3 istället.

Betyg:

6 av 10 Pip-Boys

Men det får man väl inte säga i det här jävla landet

februari 22, 2016

Åsiktskorridoren.

Smaka på ordet. Jag ser framför mig en illa upplyst och trång gång med linoleumgolv. En mental bild av ett gammalt slitet rivningsobjekt. Begreppet myntades tydligen av statsvetaren Henrik Oscarsson redan 2013, och är en metafor för vilka åsikter som är accepterade i samhällsdebatten.

I någon mening är det en truism att säga att det finns en åsiktskorridor. Alla samhällen har vissa värderingar som anses självklara. Uppfattningar som är av moralisk eller etisk natur. I Sverige är det etablerade åsikter gränsande till officiella sanningar att det är viktigt med jämställdhet mellan män och kvinnor, djur ska behandlas bra, att vi måste minska utsläppen från växthusgaser och att demokrati är det bästa styrelseskicket.

Alternativet till att ha en åsiktskorridor är ett samhälle utan en värderingsmässig grund. Sådana stater finns, men det rör sig då om samhällen vi kan se på nyheterna i varierande grad av sammanbrott eller inre konvulsioner (Venezuela, Afghanistan, Mexiko).

Korridoren i sin mest allmänna mening av ordet existerar, och det är bra att den finns.

Men begreppet åsiktskorridor, och debatten om den, handlar egentligen inte om att det finns vissa utbredda och okontroversiella värderingar hos människor. Den handlar om var gränsen för det acceptabla finns och hur ett upplevt (eller verkligt) etablissemang undertrycker och bestraffar de som har åsikter som ligger utanför den.

Jag kom och tänka på det när jag såg ett Facebook-inlägg av en kompis kompis som kärnfullt satte fingret på hur en debatt kan förändras på bara ett par månader.

Ena minuten var Sverige ett öppet och generöst land som skulle erbjuda flyktingar en fristad. De som då påpekade att detta kunde ha konsekvenser för välfärdssamhället, kallades rasister och fördömdes. Nästa minut har vi stängt våra gränser och de som fortfarande förespråkar en generös invandringspolitik och dessutom har förslag för hur vi ska kunna lösa detta kallas för naiva och apartheidförespråkande rasister. Det är som att vi inte kan diskutera sakfrågor längre, utan griper till tillmälen (allra helst rasist) så fort någon kommer med åsikter som vi ogillar.

Den korta bakgrundshistorien är att Stefan Löfven under hela fjolåret kallade Sverigedemokraterna för fascister och i september i fjol höll ett bejublat tal om ”människors okränkbara värde” på Medborgarplatsen i Stockholm. Drygt 2 månader senare införde han så långtgående begränsningar av asylrätten att hela eller delar av asylrätten avskaffades.

Resultatet av regeringens nya migrationspolitik är precis det Sverigedemokraterna ville, flyktinginvandringen minskade med 95 procent. När regeringen gjorde verklighet av Sverigedemokraternas politik kallade man det däremot inte för fascism.

Min egen arbetsgivare presenterade nyligen en uppmaning till arbetsmarknadens parter att teckna avtal för lågt utbildade invandrare med lägre ingångslöner, i nivå med deras produktivitet. Problemet att de inte får jobb beror på att det kostar mer att anställa dem än vad de producerar.

Ett enkelt och väldokumenterat problem, med en lika enkel som uppenbar lösning, belagt av Konjunkturinstitutet, OECD, Finanspolitiska rådet och IMF.

I LO-finansierade tidningen Arbetet skräddade man inte orden. C-förslaget är ”apartheid”. Man menade också att Centerpartiet tycker att flyktingar är ”etniskt orena”. Att Sydafrika, staten som praktiserade apartheid, använde sig av höga ingångslöner och en stel arbetsrätt som ett sätt att upprätthålla åtskillnaden mellan vita och svarta nämndes inte.

Fascism är att ta ansvar. Jobb åt invandrare är apartheid. Och Sveriges i dag mest migrationsvänliga parti tycker att flyktingar är etniskt orena.

Det är inte konstigt att en och annan blir konfunderad över det offentliga samtalet och funderar över vad som är okej att tycka för stunden. Är jag god eller ond om jag tycker precis samma sak som jag gjorde för ett år sedan?

Att olika skyttegravsläger kommunicerar genom etiketter istället för argument är en skuld som kan fördelas på många parter, inte minst en retoriskt högtflygande regering som aldrig ville erkänna att det fanns en målkonflikt mellan deras politiska ambitioner och en stor asylinvandring. Verkligheten har ett sätt att göra sig påmind.

En annan orsak går att hitta i spåren av tidningsdöd och klickjakt. Få arenor finns kvar för politiker att utveckla längre resonemang och föra mer värderingsgrundade diskussioner. Komplexa samband, nyanser, resonemang och skalor kan inte klämmas in i 15-sekundersklipp i en nyhetssändning. Och den som försöker lär upptäcka att man antingen ingenting får sagt, eller blir feltolkad. Försök att lyfta värderingsfrågor till öppen debatt i egna forum har visat sig fungera så där.

Problemet med åsiktskorridoren är inte bara de som rider spärr mot de obekväma åsikter som försöker tränga sig in har etiketter som främsta vapen. Själva begreppet användas som en retorisk figur av de som står utanför. Det är ett bekvämt sätt att uttrycka att det får man väl inte säga i det här jävla landet. En sorts frikort för att slippa argumentera för sin sak.

Men att du inte får säga det i det här jävla landet kan faktiskt vara motiverat (att man inte ”får” är i sig en retorisk fint – att ingen lyssnar på dig betyder inte att du inte får). Chemtrail-troende, pedofiler och nazister står utanför, och bör i rimlighetens namn finnas kvar där. Det finns åsikter som för de flesta av oss är så världsfrånvända, illasinnade eller absurda att de inte platsar i diskussionen.

Men samhällen som präglas av vissa värderingar har en tendens att lösa det här på egen hand. Värderingar som inte platsar tar människor strid mot, på arbetsplatser, på fester, runt matbordet. De förblir marginaliserade eftersom de inte får något gensvar. Hence, samhällsdebatten.

Problemet är att spannet utanför åsiktskorridoren sträcker sig mellan ”folkmord är bra” till ”det här tror vi gör att fler invandrare får jobb”, och denna korridors gräns upprätthålls genom brännmärkning snarare än sakliga argument.

Tidningen Arbetet vet att (C) inte tycker att invandrare är ”etniskt orena”. Men genom att argumentera på ett sätt som de flesta människor kan se är osakligt brutaliserar man debatten. Varje nytt påhopp från en aktör människor väntar sig agera seriöst, gentemot någon annan som är en seriös part i samhällsdebatten illustrerar den godtyckliga gränsdragningen mellan accepterade och bespottade åsikter.

Liberaler och borgare kan därför på sätt och vis tacka Arbetet för påhoppet. Men om man lyfter blicken över ren partiegoism finns det skäl att vara oroad.

Årets 8 bästa skivor (4-1)

december 31, 2015

Miguel - Wildheart

04. Miguel – Wildheart

Miguel opererar i det svårdefinierade fält som kan kallas för alt-R&B, granne med Frank Ocean och The Weeknd. Det är musik som visar lite mer själ än den slicka radio-vänliga R&B:n (i den mån sådan alls finns längre). Sex är här mer än en prestationssport, och män har faktiskt också känslor. Miguel skiljer ut sig från sina kollegor genom att vara något mindre deppig än Frank Ocean och ett par snäpp mindre självhatande än The Weeknd. Alt-epitetet kan också användas för att beskriva det spektra av musikaliska influenser Miguel visar upp på Wildheart. Från Lenny Kravitz-assisterade powerballaden ”face the sun” till trumkomps-baserade ”waves”. Miguel har visserligen fortfarande en gigantisk libido och sjunger mer än gärna om sex, men det blir sällan klichéartat. Wildheart är en solig och lekfull skapelse där Miguels röst svävar högt, miltals från 808-trummor och trap-beats. ”Alternativ” R&B i all ära, personligen hoppas jag att all R&B kommer att låta som detta i framtiden.

Bästa låt: waves

Freddie Gibbs - Shadow of a Doubt

03. Freddie Gibbs – Shadow of a Doubt

Freddie Gibbs släppte en av 2014 års bästa skivor (Pinata) och följer upp med både en helgjuten EP (Pronto) och en ny skiva som visserligen är ett komplett avsteg från Pinatas knastriga soul. Shadow of a Doubt är mycket mer en rotlös skapelse än sin föregångare, och på så vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Detta faktum adresserar Gibbs själv i en skit där Snoop Dogg påpekar att det låter som att han inte kommer från någon särskild plats. Vad som skulle kunna vara till Gibbs nackdel är dock, och har alltid varit, hans selling point. Shadow of a Doubt bjuder på ett smörgåsbord av beats och ljud för Gangsta Gibbs att lägga ut sina bars om livets hårda skola. Skivan har också en svårfångad kvalitet, som kanske bäst kan beskrivas som professionalism. Beatsen låter dyra, produktionen är glasklar, rappen är tajt och gästerna är plockade med fingertoppskänsla (E-40, Gucci Mane) snarare än för att maxa antal sålda exemplar. Gibbs är inte underground för att han inte kan skriva musik för topplistorna, utan för att han inte vill. Trots att Freddie egentligen aldrig rör sig utanför det trygga territorium som är gangsterrappens fyra hörnstenar, knark, kvinnor, pengar och hatare blir det aldrig vare sig klichéartat eller tröttsamt, bara väldigt bra.

Bästa låt: Freddie Gordy

Jamie XX - In Colour

02. Jamie XX – In Colour

Jamie XX är en tredjedel av The XX, den visk-sjungande elektroniska outfiten som blandar sprött gitarrplockande med elektroniska effekter och växelsång. Jaime XX:s andra soloskiva delar naturligt mycket DNA med hans bands två alster, singeln Loud Places låter till exempel exakt som XX, med den väldigt XX:iga raden ”I go to loud places/ To search for someone/ To be quiet with”, en passande sammanfattning av den känsla In Colour vill locka fram. Skivan i sin helhet präglas av en ljudbild som bäst kan beskrivas som slow-motion rave, där garage, house och jungle mixas i en brittisk DJ-kompott. ”I Know There’s Gonna be a Good Time” förenar Jaime med Young Thug och reggae-artisten Popcaan som flyter över vad som låter som en xylofon i en jungel. Och ”Girl” gifter ihop ett drivande house-beat med en soul (?)-sampling och breaks som inte ligger långt efter den största stadium-trancen. In Colour är 2015 års mest intelligenta dansmusik, mångsidig och optimistisk men med en underton av melankoli som får en att komma tillbaka gång på gång.

Bästa låt: Girl

The Jacka & Berber - Drought Season 3

01. The Jacka/Berner – Drought Season 3

Ingen älskar en artist så mycket som efter att hen har lagt gitarren på hyllan. Att The Jacka blev skjuten till döds i februari ger denna, hans sista alster, en särskild ödesmättad tyngd när man inser att rader om att andra vill se honom död faktiskt blev besannade (”I just want to make you proud/ But you’d rather see me gunned down”). Att The Jacka blev mördad bara 37 år gammal är inte bara tråkigt för att rappen förlorade en av sina bästa textförfattare, utan också för att genren förlorade en omvittnat varm och omtänksam människa, som trots – eller tack vare allt han gått igenom – kunde göra gangsterrap på ett märkligt avslappnat sätt. DS 3 handlar om typiska teman i rap för en artist som delar sin tid mellan köket, gatan och studiobåset, men The Jacka har alltid förmedlat historier från sin värld med en dyster ambivalens. I bland framstår han som en av få inom genren med en fungerande moralisk kompass. DS 3 är en delad prestation mellan weed-rapparen Berner och Jacka, men detta är egentligen den sistnämndas solo-show om vi pratar artistisk verkshöjd. The Jacka har aldrig tidigare varit bättre än precis här på att sammanfatta sitt musikaliska universum om svek, hämd, tro och hopp om någonting bättre, närmast perfekt uttryckt på Live Without Me/So Much Pain (”I know I’m blessed the way you manifest a hopeless mind, into an open eye/ Never seen a god in the open sky, but I read the signs so I know you are, right there, unseen like the air you feel/ On your skin, unseen like the evil djinn, you know I kneel.”). När versen rundas av är det som en uppenbarelse, The Jackas manifesto, allt han stod och verkade för, uttryckt på en rad (”All I try to do is make it pop, somewhere/ All my fallen soldiers, dead or locked, you’ll live again”).

Bästa låt: Live Without Me/So Much Pain (ft. J Stalin & Carey Stacks)

Årets 8 bästa skivor (8-5)

december 31, 2015

Tame Impala - Currents

08. Tame Impala – Currents

Currents och Miguels Wildheart som återfinns längre ned på listan är två olika alster, detta pop och det andra R&B. Men båda skivorna fångar en liknande känsla av experimentell glädje som kännetecknar den musik som ofta stannar kvar i tankarna hos mig. Om man ska vara rättvis är Currents svår att placera genremässigt. Musiken rör sig fram och tillbaka i någon sorts skärningspunkt mellan pop, elektronica, soul och R&B, ibland också inom samma låtar. I den mån detta alls kan beskrivas som pop-musik är det det i meningen att huvudmedlemmen i bandet, Kevin Parker, lyckas med konststycket att skriva musik som är lika experimentell och genre-överskridande som den är trallvänlig. Vi kan kanske kalla det för framtidens pop.

Bästa låt: Let it Happen

Future - DS2

07. Future – Dirty Sprite 2

Future skulle kunna beskrivas som T-pain för 10-talet, auto-tunad halvsjungade storbolags-rap. Personligen har jag aldrig fastnat för Futures uttryck. Men efter att hans baby mama Ciara dumpade honom för något år sedan har Future börjat plocka fram sina mörkare sidor och, framförallt, börjat rappa mer normalt. Ju mer missnöjd han är med tillvaron ju bättre blir han. Fjolårets ”Monster” var en becksvart uppgörelse med exet, och Dirty Sprite 2 fortsätter till stor del i samma bana. DS 2 är visserligen ett antal spår för lång, men när Future väl träffar rätt är det inte svårt att se varför han är just nu världens största rap-stjärna. Höj ditt glas rosé och poppa en percocet om du också hoppas Future får ett fucked-up 2016.

Bästa låt: Blood on the Money

Paul Wall - Slab God

06. Paul Wall – Slab God

Det är 10 år sedan Paul Wall slog igenom med The Peoples Champ, ridandes på Dirty Souths absoluta vågtopp innan rappen gick vidare till andra regionala scener. Under de 10 år som har gått har han släppt några fler skivor, men det blytunga och släpiga soundet från TPC har han aldrig lyckats följa upp vare sig musikaliskt eller kommersiellt. Samtidigt kan ingen anklaga honom för att inte vara konsekvent. Allt handlar hela tiden om bilar, gräs, hostmedicin och att jaga pengar. Så också på Slab God som är en referens till Paul Wall själv, den självutnämnda guden av gamla amerikanska bilar upphottad med digitala instrument, färg, fälgar och högtalare. Wall har aldrig varit en stor lyricist, men rappen på Slab God är tajtare än på länge och han höjer några gånger blicken över de mer prosaiska ämnena. Borta är visserligen de mer utpräglade Dirty South-beatsen från debuten, men Wall flyter över det mesta som slängs åt honom. Ibland är gammal äldst.

Bästa låt: Swangin in The Rain

Mac Miller - GOOD AM

05. Mac Miller – GO:OD AM

Ända sedan debuten har Miller kört sitt race som ”frat-rapper” (beer pong, röka gräs och ligga med college-tjejer). Tänk Asher Roth men med mer kommersiell framgång och sämre flow. Att ogilla Miller har ändå alltid varit frustrerande. Han har nämligen en alternativ karriär som producent under presudonymen Larry Fisherman, där han kränger instrumentaler som hämtar näring från soul/ambient/elektronica. Lika grund som Miller är som rappare, lika djup är han som instrumentalist. Det är först nu Miller lyckas transplantera sin kärlek till beats över till texter och ett framförande som känns relevant. Antagligen eftersom Miller för första gången har gått igenom saker som någon utanför festen kan vara intresserad av att höra. AM präglas ett introspektivt textförfattande om beroende, att se sina svagheter, lära sig något, och komma ut stärkt på andra sidan. Trots det PK:iga budskapet felar Mac hela tiden på rätt sida. Till sin hjälp har han ett ljudlandskap som vid sidan av några mindre snedsteg ut i trap till stor del låter som hämtat från The Blueprint-sessionerna 2001. Soul-samplande New York boom bap – hårda trummor men med en värme (Brand Name, Break the Law, God Speed). AM säger inget om tillståndet i världen i stort, men i det lilla är det en optimistisk berättelse om att överkomma demoner och beroenden, framfört med en känsla av nyvunnen angelägenhet. Det gör Miller relaterbar för första gången, och det gör AM till en av 2015 års bästa skivor.

Bästa låt: God Speed

2015 års 30 bästa låtar

december 31, 2015

The Jacka & Berner

Först och främst: Sorry för förseningen. Det tar några minuter att skriva ihop det här, plus ett par dygn att kämpa sig igenom WordPress publiceringsverktyg och hitta YouTube-länkar.

Det har varit ett konstigt och bitvis turbulent år i musiken. Ett par legender gick ur tiden, The Jacka (mer om det senare), Sean Price och BB King för att nämna några. Idén om ett album med PR-planer, hype och singel-släpp har visat sig vara så 2014, i alla fall inom hip-hop. Både Drake och Future, rappens två just nu största stjärnor, opererar efter devisen att more is more och släppte skivor/mixtapes utan någon promo.

Särskilt Drake har tagit musiken till sin logiska slutstation på nätet: memes. Han mördade Meek Mill i deras beef inte bara genom att rappa om att Meek getting bodied by a singing nigga, han följde upp dissen med att släppa Hotline Bling som är en av årets pop-låtar, och givetvis följa upp med en video med årets löjligaste dans. Häcklandet och hyllandet satte igång och Drake blev ytterligare kanoniserad som kulturellt fenomen. I år har han dock varit mer intressant som kändis än som musiker.

Aldrig tidigare har mer gratis musik från högprofilerade artister släppts än just i år. Några av dem fick till det, andra inte. Jag konstaterar att jag jämfört med 2014 i alla fall har lyssnat på mer musik under 2015, men kan fortfarande inte göra anspråk på att verkligen har lyssnat på alla de skivor jag tänkte jag skulle ha tid med. I vilket fall är detta de bästa enskilda spår jag har snurrat mest 2015.

30. Paul Wall – Swangin in The Rain (från Slab God)

29. Drake – Now & Forever (från If You Are Reading This it’s Too Late)

28. Kelela – Rewind (från Hallucinogen)

27. Nomad – Fakka me mej (från internet)

26. Lil Chris – Ohh Na Na (från internet)

25. Scarface – Dope Man Pushin’ (från Deeply Rooted)

24. Emil Stabil – Swimmingpool (Silvana Imam remix) (från internet)

23. Fabolous – Lituation (från The Young OG Project)

22. Rae Sremmurd – This Could Be Us (från SremmLife)

21. Lil’ Herb – Bottom of the Bottom (från Ballin Like I’m Kobe)

20. Post Malone – White Iverson (från internet)

19. Freddie Gibbs – Pronto (från Pronto EP)

18. Wiz Khalifa – Refresh/Say No More (ft. Ty Dolla $ign) (från internet)

17. Shy Glizzy – Score (från internet)

16. The Jacka & Dru Down – For Real (från DJ Child’s Mash Out Babylon)

15. Rich Boy – Paradise (från Featuring)

14. Kevin Gates – Mexico (från Murder for Hire)

13. Slim Thug – Piece n’ Chain (från Still Surviving vol. 2)

12. NEF The Pharaoh – Michael Jackson (från NEF The Pharaoh EP)

11. Mac Miller – God Speed (från GO:OD AM)

10. Grimes – Flesh Without Blood (från Art Angel)

9. Rihanna – Bitch Better Have My Money (från Anti)

8. Erik Lundin – Annie Lööf (från Suedi)

7. Tame Impala – Let it Happen (från Currents)

6. Freddie Gibbs – Freddie Gordy (från Shadow of a Doubt)

5. Miguel – waves (från Wildheart)

4. Jamie XX – Girl (från In Colour)

3. Future – Blood on the Money (från Dirty Sprite 2)

2. Drake – Hotline Bling (från internet)

1. The Jacka & Berner – Live Without Me/So Much Pain (från Drought Season 3)