Skip to content

Det går bra nu

januari 7, 2018
tags:

Jag har fuskat på aktiemarknaden i några år, först bara med fonder, men sedan 2016 med enskilda innehav. Eftersom 2017 som nu är över är det första helåret för mig på marknaden med en ”riktig” portfölj tänkte jag teckna ned några tankar om drygt hälften av innehaven och redovisa hur de har gått. Syftet är inte minst för min egen del att kunna gå tillbaka och se längre fram hur jag tänkte då och nu.

Först kan jag konstatera att portföljen slår det index jag jämför mig med, SIX Portfolio Return Index (genomsnittlig utveckling på Stockholmsbörsen plus utdelningar) med drygt en halv procentenhet. Även om jag egentligen inte bryr mig mycket om det är det kul. Anledningarna kan man ju spekulera kring. En välvillig tolkning är att jag är rätt bra på att se trender och förstå hur ekonomin och branscher utvecklas – det vill jag ju tro i alla fall – en annan tolkning är att det är ganska svårt att misslyckas i en tjurmarknad oavsett innehav.

H&M
Köpte H&M likt det mesta annat för att jag har en tro på bolaget, plus att de har en stark utdelningstrend, 41 år utan en sänkning är inte illa pinkat. Strax efter första inköpen började analytikerna skriva ned bolaget. Jag började köpa in mig på 300+ och nu handlas bolaget till ca 170 kr. jag sitter still i båten för jag räknar kallt med att mycket under 150 bör det inte sjunka, och under tiden tickar utdelningarna in. Den dagen en utdelningssänkning eventuellt kommer ska jag på allvar överväga min framtid som ägare. Bolagets enorma ovilja att kommunicera med marknaden är också en källa till irritation, men en som kanske får sitt slut nu när de har börjat med kapitalmarknadsdagar.
Resultat: -32,97%

Tele2
Köpte lite på en chansning utifrån den ”fundamentala” analysen av om inte bolaget så i alla fall branschen att behovet av bandbredd ökar konstant. Teleoperatörer är dessutom rätt kapitalsnåla och har därför ofta hög direktavkastning. När jag klev på ryktades det om en utdelningssänkning vilket pressade ned kursen. Under tiden ökade jag kraftigt samtidigt som kursen, trots ryktet, har krupit uppåt. När VD sen började flagga för eventuell extrautdelning tog det riktig fart. Som helhet min enskilt bästa investering sett till kursutveckling.
Resultat: +25,46%

SCA
Köpte bolaget dels för att skogsinnehavet sannolikt är kraftigt undervärderat, megatrenden av biobränslen och kretslopp/återvinning spelar ett bolag som SCA i händerna, samt att hygiendelen skulle knoppas av till ett enskilt bolag vilket skulle gynna SCA:s kurs. Visserligen är skog som bransch cyklisk men bolaget är extremt pålitligt sett som utdelningsaktie. Handlas sannolikt nu mera till mycket låg direktavkastning och är därför glad att jag ökade kraftigt och tidigt.
Resultat: +25%

Intrum
Köpte utöver den pålitliga utdelningenshöjningen, lärde jag mig senare, utifrån den felaktiga analysen att inkassobolag går bra också i lågkonjunktur. Intrum har inte rosat marknaden. Deras fusion med sin konkurrent Lindorff skulle gå som smort påstods det, men visade sig kosta miljarder och EU tvingade dem att avyttra en rad lönsamma verksamheter – vilket givetvis skedde efter jag hade gått in rätt hårt och systematiskt. När kursen störtdök försökte jag öka på ytterligare men hade inte likvider nog för att handla ned mitt GAV. Också en lärdom. Trots kursrallyt är mitt resultat blygsamt.
Resultat: +2,61%

Swedish Match
Bolaget tenderar att vara en ganska trygg hamn i oroliga tider eftersom intäkterna är stabila (och därmed också utdelningarna). Jag är själv snusare och gillar produkterna. Jag gillar också deras återköpsprogram av aktier. Som lök på laxen innebär EU:s DDR-aktiga tobaksdirektiv som nu träder i kraft med exponeringsförbud för tobak eventuellt något positivt för SM då deras ”brand awareness” är så mycket större än mindre tillverkare. Att SM trots sin smala nisch ändå gått så pass bra är för mig både oroväckande som glädjande eftersom jag tror det säger något om riskvilligheten just nu.
Resultat: +7,86%

Bahnhof
Internetleverantören Bahnhof är mitt enda innehav som inte har profilen av stort, tråkigt och företrädesvis pålitlig utdelare. Snarare är detta fortfarande något av en (eventuell) tillväxtaktie. Jag började läsa in mig på bolaget förra våren efter att ”skägget” Hernhag gjorde sin analys. Bortsett från att deras VD inte direkt är en vän av övervakningsstaten, vilket nästan i sig självt är ett skäl att köpa några aktier i ren solidaritet, talar trenden av växande behov av bandbredd och lagring till deras fördel. De har genomfört sina stora investeringar och kan under 2018 förhoppningsvis börja skörda rejält.
Resultat: +9,40%

Wihlborgs Fastigheter
Wihlborgs är fokuserade mot regionen Skåne/Malmö/Köpenhamn och har en trevlig vana av att varje år höja utdelningarna. Det finns gott om fastighetsbolag men Wilhborgs lockade mig med sitt fokus på Köpenhamn, något som nästan alla andra svensknoterade alternativ saknar. Långt efter jag köpte gjorde Dagens Industri i princip samma analys som mig. Kursen har klättrat långsamt men säkert uppåt.
Resultat: +10,87

 
Planen för alla ovanstående innehav, utom möjligtvis H&M beroende på hur de utvecklas, är att behålla och öka om inget fundamentalt ändras och så länge det går att få en direktavkastning på minst 3 – 3.5%.

Annonser

Money for nothing – tankar om medborgarlön

november 22, 2017
der spiegel

Det Spiegels etta 1978 respektive 2016

Ska alla medborgare garanteras en inkomst? Frågan om medborgarlön,  basinkomst eller negativ inkomstskatt som det ibland kallas dyker upp gång på gång genom historien. När vi skriver 2017 är det en fråga som visar sig ha ganska ovanliga bundsförvanter.

Socialister gillar tanken. De ser det som ett sätt att få större del av företagsvinsterna. Men också liberaler är positiva eftersom det ökar frihetsgraderna särskilt för fattigare som slipper en påträngande välfärdsstat, samtidigt som det i teorin minskar byråkrati och godtycke. Liberaler brukar också framhålla att dagens socialförsäkringar är orättvisa eftersom de inte behandlar alla lika (ju högre inkomst i arbete, ju högre ersättning i arbetslöshet).

I praktiken finns det en medborgarlön i Sverige, staten garanterar sannolikt att du inte svälter ihjäl, men processen att komma till denna garanterade – och extremt låga – inkomst är integritetskränkande och förutsätter att du saknar alla materiella resurser som ett rimligt gott liv förutsätter att få om några vill hamna där. Och det är själva poängen. Välfärdsstaten förutsätter att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt.

Ser man ur ett historiskt perspektiv så är den i dag dominerande överideologin ”arbetslinjen” dock märklig. Om man börjar hos de gamla grekerna var idealet att arbeta så lite som möjligt, något som var uppnåeligt tack vare att de höll sig med slavar. Det är egentligen först i samband med industrialiseringen och demokratiseringen som sysselsättningsfrågor alls blev en fråga för politiken. Om man lyfter blicken är det också lätt att se arbetslinjen som ett kallt och instrumentellt ideal. Målet är att så många ska betala in (totalt sett) så mycket skatt som möjligt. Borde inte politiken istället ägna sig åt att fundera över vad som utgör ett gott liv? På denna retoriska fråga går det lätt att invända att arbetslöshet definitivt inte är ett gott liv och därför mer än väl motiverat att politikerna lägger sin tid på att fundera på hur man kan öka sysselsättningen.

Det blir en diskussion som dansar runt det som i sista ledet är förutsättningen för välfärdsstatens existens: om andelen nettoskattebetalare inte är mycket större än andelen nettobidragstagare går ekvationen inte ihop. Frågan är om den går att lösa ut med robotar, appar och digitalisering som den nya tidens slavar som en gång för alla kan befria oss från arbetet? Låt mig återkomma om det strax.

Frågan om vad ska människor arbeta med i framtiden är inte ny. Redan på 1700-talet fruktade många automatisering. När ”spinning jenny” lanserades förstörde en mobb av arga arbetare uppfinnarens hus. Det finns oräkneliga exempel på liknande protester genom hela industrialiseringen. På 1800-talet skapades välfärdsstaten av Bismarck av fruktan för att arbetarna skulle attraheras av kommunismen utifrån ren materiell desperation. Själva målet med kommunismen är för övrigt att befria oss från arbete.

Som jag ser det är frågan om medborgarlön tredelad. För det första måste man fråga sig om det är teoretiskt och ideologiskt rätt. För det andra måste man fråga sig om det är praktiskt möjligt. Och sist, är det motiverat i dag eller kommer det att bli det i morgon.

Är det ideologiskt rätt och motiverat?
Samtidigt som vissa liberaler är varma anhängare är andra, ofta libertarianer, starka motståndare. Människor har inte rätt till andras pengar är argumentet. Det kan man tycka, men det är inte en kritik mot en basinkomst utan en invändning mot alla positiva rättigheter. De flesta andra från höger till vänster menar att någon form av ekonomiskt skyddsnät är motiverat. Positiva rättigheter går att motivera på flera grunder. Dels som en fråga om anständighet. Men man kan också motivera det, om man är lagd åt det hållet, utifrån den konservativa fruktan att vänsterradikala krafter skulle bli dominerande om inte arbetarna garanteras vissa rättigheter, eller för den delen Rawls ”okunnighetsslöja”. Om du inte hade en aning om din egen materiella status hade du sannolikt förespråkat någon form av offentlig välfärd. Någon sorts positiva rättigheter är en politisk-filosofisk minsta gemensam nämnare i de flesta samhällen.

Så, medborgarlön är knappast fel om man gillar idén om en välfärdsstat. En lösning som skulle ersätta de integritetskränkande bidragen där mottagare konstant prövas och ifrågasätts. Frihetsgraderna skulle bli större för många och incitamenten skulle, paradoxalt nog, öka för att komma ur sin fattigdom. Det ideologiska och teoretiska stödet för medborgarlön i någon form är i min mening stort.

Är det praktiskt möjligt?
Det skulle egentligen vara en smal sak att slå ihop den flora av bidrag och ersättningar som finns till en ”medborgarlön” som villkorslöst betalas ut till alla medborgare. I Finland pågår just nu ett begränsat experiment för långtidsarbetslösa där 5300 SEK betalas ut skattefritt per månad som ersätter andra tidigare behovsprövade bidrag. Det är ungefär på denna nivå en basinkomst lär kunna hamna för alla. Men som Andreas Bergh påpekar i sin essä om medborgarlön gör förespråkarna ofta misstaget att prata om 20 000 eller mera som ska betalas ut månadsvis till alla, jobb eller ej.

Symptomatiskt ger sällan förespråkarna direkt några svar på frågan hur ska det finansieras? Att välfärdsstaten kräver massiva intäkter går inte komma runt. I arbetskritikern tillika socialisten Roland Paulsens tegelsten ”Arbetssamhället” görs en intressant exposé över hur arbete som praktik och teori har förändrats genom århundraden. Han har många poänger, men trots ett nyskrivet kapitel om ”lösningar” presenteras inga sådana annat än att medborgarlön vore bra.

En skiss på eventuella lösningar
Om vi bortser från utopiska och av verkligheten helt utdömda försök till kommunism och rör oss inom marknadsekonomins ramar kan jag se två förändringar som måste komma till stånd om en ”riktig” medborgarlön någonsin ska kunna införas.

För det första måste robotisering, automatisering och digitalisering kunna  – allt annat lika – ersätta alla de arbetande människors beskattningsbara produktivitet som i dag upprätthåller välfärdsstaten. Om vi pratar om att alla svenskar, jobb eller inte, ska få medellönen för den som har 9-årig grundskola i bagaget krävs en avsevärt höjd produktivitet. Eftersom produktiviteten tenderar att öka över tid är det mest en tidsfråga. Men med högre produktivitet kommer också högre förväntningar. Att upprätthålla 2017 års genomsnittliga ekonomiska standard för alla säg år 2117 kan visa sig vara en smal sak rent ekonomiskt. Men frågan är om någon då skulle vilja leva på vår nivå.

För det andra måste antingen ägarförhållandena, skattebaserna och/eller statens storlek förändras. Eftersom vi får anta att en viss andel av de som får medborgarlön väljer att sluta arbeta, gå ned i arbetstid eller arbeta med mindre produktiva saker (jobba ideellt etcetera) måste statens intäktsbortfall kompenseras genom skatt på annan verksamhet, om man inte bantar statens utgifter rejält förstås. Det sista alternativet är knappast realistiskt i Sverige.

I realiteten är den andra skattebasen man kan laborera med företagen. Teoretiskt möjligt, men i praktiken väldigt svårt när kapital är rörligt. Det blir som KIT uttryckte det, ett internationellt spelteoretiskt problem när det finns ett ”race to the bottom” för kapitalskatter. En del röster höjs nu för en ”robotskatt” som ska belasta de företag som genom automatisering ersätter människor. Kanske genomförbart, men kräver  internationella överenskommelser.

Eftersom vi har uteslutit väpnad kommunistisk revolution och libertariansk statlig bantningskur finns få alternativ kvar. Den springande punkten är att om förmögenheterna inte ska bli ännu mer snedfördelade när VD ersätter civilekonomen med en artificiell intelligens måste fler få ta del av kapitalvinsterna från företagen utan att skatten höjs. Men hur ska det göras i en värld där kapital är, bör, och sannolikt fortsatt kommer att vara rörligt?

En lösning kan vara att göra oss alla till kapitalägare. Man kan tänka sig rent teoretiskt att staten understödjer utvecklingen genom att gradvis trappar ned kapitalskatterna individen betalar på ägarskap samtidigt som inkomstskatterna höjs för att hålla statens intäkter konstanta under en övergångsperiod.

På så sätt hjälper staten utfasning av ”mänskligt arbete” och höjer produktiviteten i näringslivet. Steg för steg går människor från att arbeta åt företag till att äga samma allt mer automatiserade företag. Överskottet från denna våldsamt stora produktivitetsökning förespråkarna för medborgarlön tror ska ske och ser fram emot (eller fruktar) används för att bibehålla nuvarande levnadsstandard. Det går att föreställa sig att både socialister och liberaler skulle kunna välkomna en sådan modell.

Tankar om en medelväg
Det är lätt att glömma att medborgarlön i olika blygsamma former finns redan i vissa delar av världen. Nyligen sände SVT en intressant om än skönmålande dokumentär som gör nedslag i bl.a. Alaska där delstaten fonderar medel från oljeutvinningen som betalas som utdelning till alla medborgare en gång per år. Summan låg på drygt 2000 USD år 2015 (16 000 SEK). Att bygga upp motsvarande modell för hela USA var för övrigt en idé som Hillary Clinton lekte med inför sin presidentkandidatur. Mer mainstream än vad man kan tro alltså.

Sverige har inte olja, men mycket annat. Bland annat stora och lönsamma statliga bolag. I år räknar staten med 11 miljarder i utdelningar från våra företag. Att skicka vidare utdelningarna till alla medborgare skulle ge över 11 000 i fickan per år till var och en. Ett sådant beslut krävs inte mer än ett klubbslag i riksdagen.

Att utöver det införa en råvaruskatt där vinsterna skiftas vidare till oss medborgare skulle bli en dubbelbeskattning (företag betalar redan bolagskatt), men det går att leka med tanken att eftersom vårt land tillhör oss alla är det moraliskt rätt att skifta vidare alla, visserligen icke-fiskala, intäkter från miljöskatter enligt principen smutsar du ned vår allmänning är det människor som drabbas du ska ersätta, inte staten. En enkel och visserligen inte helt korrekt överslagsräkning visar att om dessa intäkter skiftades över skulle det ge ytterligare 74 000 kronor per år och medborgare. 85 lakan ”gratis” till var och en varje år motsvarar 7000 kronor per månad. Det skulle bli världens mest generösa medborgarlön i absoluta tal.

En alternativ men ungefär lika generös modell har piratpartisten Christian Engström skissat på där han bl.a. föreslår att studiestödet och arbetsförmedlingen ska finansiera en medborgarlön.

Men är medborgarlön motiverat?
Historien talar ganska entydigt emot att medborgarlön skulle behövas för att undvika framväxten av ett trasproletariat (vilket är en annan fråga än om reformen skulle vara bra). Vid vartenda teknologiskifte har det varnats för massarbetslöshet, men varje gång har det löst sig också för de som blev av med jobben. Innan väckarklockan fanns det väckare, innan kylskåpet iskarlar och innan elen lykttändare. Listan är lång på utdöda yrkestitlar få saknar och än mindre minns.

Men att det brukar bli på ett visst sätt betyder inte att historien upprepar sig. Den i dag pågående utslagningen av arbeten, också sådana med högt kunskapsinnehåll, är så vitt jag kan bedöma den mest genomgripande som har skett rent kvalitativt.

Trots det så tror jag ändå inte att medborgarlön i sin ”riktiga” form av en hög inkomst åt alla är eller kommer att bli nödvändig. De som oroar sig så fasligt tenderar bara att se ena delen av utslagningen. Ja, ny teknologi slår ut jobb och vissa nya, oftast färre, skapas i kölvattnet. Alla dessa appar behöver ju programmeras..

Men detta är bara en sida av utvecklingen. Den nya teknologin ökar produktiviteten vilket leder till större vinster, vilket möjliggör expansion, vilket i sin tur skapar efterfrågan på nya jobb. Högre produktivitet tenderar också att innebära sänkta priser, vilket i sin tur innebär att människor köper mer eller köper annat när deras konsumtionsutrymme ökar. När vi köper annat tenderar det att vara sådant som (ännu) kräver en mänsklig hand.

Vad pessimisterna inte heller tar hänsyn till är att skalbarheten i den ”nya” ekonomin åtminstone i dagsläget tycks vara låg. Om tesen om ny teknik slår ut jobb stämmer gör den det för att den är mer produktiv. Men produktivitetstillväxten i större delen av västvärlden ligger faktiskt kring noll.

Det går så klart att raljera över om framtidens jobb verkligen är att städa varandras hem istället för att jobba med Riktig Tillverkning. Just denna föreställning har en djup klangbotten i Sverige och skymtar ibland fram i den politiska debatten. Minns att Socialdemokraterna gick till val 2014 på att ”återindustrialisera” (sic!) Sverige. Att producera något viktigt som rent fysiskt går att ta på är på är en del av den nationella identiteten. I Sverige tillverkar vi bilar och bryter malm, vi städar inte varandras toaletter.

Det är väldigt svårt att förutse framtiden men mycket lätt att se de jobb som försvinner framför ens ögon. Men så har det alltid varit. Der Spiegel varnade 1978 för att robotarna tar jobben – och de gjorde samma sak 2016. Ironiskt nog i det land i Europa som antagligen har haft störst nytta av automatiseringen av sin tillverkningsindustri och som i dag är det ekonomiskt mest välmående landet i unionen. Om 38 år kommer de kanske varna för robotarna ännu en gång. Det mänskliga tillståndet verkar helt enkelt vara att oroa sig för framtiden. Tur nog oftast i onödan.

 

Hipsters, förena eder!

september 27, 2017
knark

Gårdagens etta i ”Mitt i Södermalm”

Jag är en ofrivillig åskådare för att inte säga statist i en gestaltning av Sveriges antagligen mest ö-kända ö, Södermalm. Jag passar säkert perfekt in med mitt skägg, rock och sotarmössa.

Visst, många älskar att hata Gotland, men då är det nästan undantagslöst de stockholmare som invaderar varje sommar man ironiserar och beklagar sig över. Södermalmsbor däremot vågar jag påstå ses närmast universellt som navelskådande ängslig medelklass med vänsterlutning, bostadskarriärrister, Fi-röstande, multikultivurmande HBTQ-aktivister. Bilden tycks vara en sorts etniskt ren enklav där alla gillar invandring så länge de själva inte behöver beblanda sig.

För egen del får jag tyvärr erkänna att det var av rent prosaiska skäl jag flyttade från Uppsala till Södermalm och inte alls en del i mitt projekt som god människa. Jag var less på pendling, ville bo nära jobbet och hade inte pengar nog att köpa en lya någon annanstans innanför tullarna. Jag har stannat kvar mest av ren ovilja att ge mig ut i bostadskarusellen igen.

Denna vår lilla ö, 571 hektar, är en perfekt representation och karaktär som passar in i rådande politiska narrativ, där en reell nationalistisk höger – fysiskt kanske bäst gestaltat av någon genrebild av Svensk Småstad – ställs mot en också verklig men politiskt marginaliserad globalistisk och internationalistisk vänster – bildsatt av Södermalm.

Den stilistiskt vackraste generalsågning av Söder (och egentligen hela Stockholm) jag har läst stod Mustafa Can för härom sistens:

I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.

Ouch. Min subjektiva bild är inte direkt att ön är fullt så chick. I princip varje dag kan jag gå förbi och tjinga på ett femtontal alkoholister som sitter ett stenkast från mitt hus på Brännkyrkagatan. Då och då har jag sett heroinister skjuta upp på blanka dagen på samma gata, och om du till äventyrs är sugen på knark så verkar Zinken vara the place to be att döma av gångerna jag har blivit erbjuden att köpa ”grönt”.

Smarta politiker fattar i vilket fall att utnyttja och förstärka den pitoreska/hemska bild Can målar. Som Jimmie Åkesson uttryckte det när han valde att valtala 2014 på Nytorget:

Jag tycker att det är en spännande plats symboliskt, eftersom Nytorget är en symbol för allt som vi inte står för.

Ingen gör tolkningen att SD hatar naturen och barn (Nytorget är en gräsmatta och lekpark för barn). Nej, med få ord säger Åkesson väldigt mycket genom att bekräfta en existerande åskådning hos lyssnarna. Denna bildsättning av Södermalm, som återfinns hos långt fler än Jimmie ”jag vet inte” Åkesson har en klar populistisk slagsida som skaver lite. Givetvis går det att hitta filosofi 15 HP-pluggande 21-årig slentrianvänster som fick bostadsrätten av mamma och pappa. Men de finns på de andra malmarna också. Och i Göteborg, Umeå, Malmö, Uppsala, Lund, Linköping..

Få vet nog att det i den riksdagsvalkrets som Södermalm utgör fick SD ett högre valresultat än vad de fick på Östermalm – den andra delen av Stockholm som dras med sina egna specifika fördomar och nidbilder. I deras fall av old money, knökhöger där farfar var nazist och avkomman i dag röstar främlingsfientligt. Statistiskt sett är det mer sannolikt på söder. I mitt eget lilla paradis, valdistrikt ”Högalid 11 Zinkensdamm N” (precis bredvid svindyra vi-säljer-bara lokalproducerad mat, vid namn Paradiset) noterade SD tvåsiffrigt och högre än någonstans på Östermalm. För övrigt var Moderaterna det största partiet på Söder i senaste riksdagsvalet. Så det är nog läge att begrava föreställningen att vi är så himla vänster.

Inte heller bilden av söder som en etnisk svensk enklav stämmer. Söder har visserligen på marginalen färre utrikesfödda än övriga innerstaden, men fortfarande är i snitt var femte person du träffar på ön född utomlands. Det i sig är högre än snittet i landet som helhet.

Också bilden av Söder som utpräglat medelklassghetto kan nyanseras. Genomsnittsinkomsten på Söder är högre än i landet i stort. Men siffran ska i första hand sättas i relation till övriga Stockholms innerstad, där ön kommer ut som den klart fattigaste stadsdelen. Att Söder relativt sett är den fattigaste stadsdelen reflekteras också i att det är stadsdelen innanför tullarna med överlägset högst andel hyresrätter.

Man kan ironisera och raljera bäst man vill över Södermalm. Det är en rolig fritidssyssla och jag fattar varför man gärna gör det. Men i den mån schablonen av Södermalm alls är sann är den faktiskt mer en bild av Stockholm som helhet – demografiskt, livsstilsmässigt och kulturellt – snarare än en specifik bild av Södermalm.

 

Recension: Partiledaren som klev in i kylan

augusti 18, 2017
Juholt i pool

Chillin, relaxin’, acting all cool

Håkan Juholt satt som partiledare för Socialdemokraterna i knappt 10 månader innan han blev borttvingad under förnedrande omständigheter. Vad var det egentligen som hände som gjorde honom till den kortast tjänstgörande partiledaren någonsin?

Detta försöker Daniel Suhonen, vid den tiden informell rådgivare och talskrivare till Juholt, utröna i ”Partiledaren som klev in i kylan” (2014). Ytligt sett så vet vi alla vad som hände. Juholts beryktade lägenhetsaffär (av allt att döma ett ärligt misstag p.g.a. riksdagens oklara regelverk), flipp-floppandet kring Libyen-insatsen, fastighetsskatten och pensionerna. Bland mycket annat.

Suhonen har ett mycket rikt material att gräva i och väver en spännande historia. Utöver intervjuer och samtal med Juholt själv har han uppenbarligen haft tillgång till färska VU-protokoll som är ska vara hemligstämplade i decennier.  Vad han gör med sitt källmaterial är både bitvis imponerande som frustrerande.

Suhonen hymlar inte med att han tillhör vänsterkanten i (S), vilket gör att man kan läsa ”Partiledaren” som den partsinlaga den är. Med det sagt är den litterär i sina kvaliteter, om än något för lång. Suhonen är helt enkelt en bra stilist. Boken innehåller också intressanta redogörelser kring (S) nutidshistoria och de konflikter i ungdomsförbundet på 1990-talet som formade flera av dagens ledande företrädare.

Det genomgående vänsterperspektivet framkommer till en början som ofrivilligt humoristiskt för en läsare med sympatierna till mitten av svensk politik. Göran Greider beskrivs som ”ovanligt trind” i en passage. När Suhonen lyssnar på tal i Almedalen ”är det som att Palmes ande svävar över parken”. Vi får en hyllning till Stockholmsförorten Västertorp som i Suhonens värld förkroppsligar allt bra med folkhemmet. I mina ögon framstår Västertorps brutala modernistiska betonghus som själva sinnebilden av hur man inte ska bygga en stad. Och så fortsätter det.

Mer fascinerande än humoristiskt är den gravallvarliga och sorgsna ton som genomsyrar boken. Detta är som sagt ett verk skrivet av någon som uttryckligen skriver att han ”i 20 år har försökt väcka liv i arbetarrörelsen” (ja, Suhonen tar sig själv på stort allvar). Här målas upp en bild av en partiledare som från början till slut blev motarbetad av högerkrafter i partiet, Sahlinisterna och Stockholmsdistrikten. I de många SMS-konversationer mellan Juholt och Suhonen skriver de om att de ska ”ta tillbaka partiet”. Detta är politik som konflikt, också med partivänner.

Att Juholt blev motarbetad stämmer säkert, det vet Suhonen bättre än mig. Men det sammanhang som han blev vald i spelade nog en roll och det görs ingen analys av. Inför 2010 blev Mona Sahlin intvingad till ett organiserat samarbete med (V) av just vänsterkrafterna i hennes parti. På det följde en följetong av knasiga förslag och publika samarbetssvårigheter. De rödgröna förlorade valet.

Ganska många partigängare drog nog slutsatsen att en vänstersväng inte var vägen framåt. Men så dyker Håkan upp och blev vald hastigt och lustigt. Att mitten-höger-sossar såg honom som en garant för ytterligare fyra år i opposition är faktiskt inte så konstigt. Det är i dessa stycken Suhonen, som nästan kan beskrivas som en arbetarrörelsens historiker, blir mer debattör än författare. De interna motståndarnas analys av samhällskontexten tillmäts ingen vikt. De är röda avfällingar.

I Suhonens värld var Sverige bäst innan 80-talets liberaliseringar. Vänstervågens 60- och 70-tal var dock knappast socialdemokratins storhetstid eller ens representativt för hur (S) som egentligen har varit ett utpräglat pragmatiskt och ideologiskt flexibelt parti har navigerat och samarbetat både höger- och vänsterut. Det själva begrepp och idé som Suhonen vurmar för så, folkhemmet, var ursprungligen en konservativ tanke. Nej, om det är något som utmärker socialdemokratin är det en närmast principlös följsamhet med sin samtid.

Kanske har Suhonen svårt att lösgöra sig från sina egna känslor kring Juholt som frälsare, för bitvis blir boken direkt konspiratorisk. Exempelvis pekades journalisten Adam Svanell ut som medkonspiratör till hans fall, vilket var rent nys. Sådana exempel får läsaren att fundera över hur mycket som är spekulation och indicier respektive fakta.

”Partiledaren”:s ideologiska enögdhet är en black om foten, men det är ändå en läsvärd tell-all-historia som egentligen handlar lika mycket om Suhonens förhoppningar som Juholts person. Den tidigare pendlar mellan hopp och förtvivlan, och det är lätt att dras med trots att man vet hur det slutar. Trots att författaren uppenbarligen betraktar Juholt som en frälsare och kanske rent av en sorts fadersgestalt, vilket man kan psykologisera när Suhonen något år innan förlorade sin far, är han också helt frank kring vad han tycker är partiledarens brister: han vill vara alla till lags och han pratar innan han tänker. Vilket han också skriver i sina SMS till partiledaren som nu alla kan läsa.

Så varför föll egentligen Juholt? Som Suhonen själv är inne på verkade han sakna det sinnelag och omdöme som krävs för uppdraget. Att en riksdagsveteran läcker uppgifter från utrikesnämnden är direkt olämpligt. Kanske fick Juholt 800 svar på sin kontaktannons, eller så tänker han att det är OK att ljuga om en sådan trivial sak.  I samma intervju beskriver han sig själv som ”vansinnigt beslutsför”.

Denna blandning av stora och små grodor var inte undantagen utan regeln. Politiskt var den inslagna vägen om återförstatligande och en retorik om att människor måste få kosta dessutom exempel på en valhänt analys av kontexten. Sverige hade nyligen överlevt den djupaste ekonomiska krisen på 70 år, och S hade tappat sin tidigare trovärdighet i jobb och ekonomi till Moderaterna. Det var där konflikten stod 2011 om vilket parti som egentligen skulle vara statsbärande.

Denna kontext misslyckades Juholt och ekonomisk-politiske talespersonen Waidelich grundligt att avläsa när de gjorde järnvägsunderhåll och marginalfenomenet barnfattigdom, som över huvud taget inte fanns på den allmänna dagordningen, till profilfrågor.

Men allt slutade ändå väl. Det tror jag kanske Håkan själv rent av tycker så här i efterhand. Istället för ansvaret för Sverige fick Juholt ansvaret för ett hotell i Spanien. ”Jag ser mig som en John Cleese i Fawlty Towers” säger Juholt.

Jo, det är lätt att hålla med.

 

 

Våldets historia

juli 29, 2017

maxresdefault.jpg

Min gamla Mac dog i höstas, för många tusenlappar samt åtta veckors leveranstid senare dog den sprillans nya också, ungefär vid årsskiftet. Där om kring gav jag upp på att få till årets bästa låtar/skivor 2016.

I fjol lyssnade jag i vilket fall på Ezale och DJ Fresh’s The Tonight Show, allt som Mozzy gav ut, allt Cardo producerade, Nef The Pharaoh’s Neffy Got Wings, och French Montanas Wave Gods. Överlag ett bra musikår.

Men, jag missade en av de viktigaste skivorna 2016, Ransoms History of Violence.
Det är ett ålderstecken att inte fatta vad kidsen lyssnar på nu för tiden, men jag omfamnar det och är öppen med att mummelrap och adlib-rap som de nya ”talangerna” ägnar sig åt inte riktigt kittlar mina smaklökar. De kallar sig för rappare men kan inte rimma.

Ransom, som jag upptäckte av en slump nyligen, kommer som en friskt fläkt som blåser bort alla minnen av skrrrt skrrrt-ljud och pinsamma nödrim. Han checkar i alla boxar: djup basröst, en vass penna som skriver faktiska rhymes som handlar om självupplevda händelser och samhället han lever i, ett angeläget framförande och ett knippe typiska New York:iga boom bap-beats.

A History of Violence är helt enkelt en av de starkaste rapskivorna i fjol. Enkel, men laddad med känslor och budskap. Hade rapindustrin handlat om rå talang hade radion snurrat Ransom istället för Lil’ Yachty.

Denna sorteras med fördel mellan Ghostface Supreme Clientele och Roc Marcianos Reloaded i skivbacken.

Lyssna på: Best Wishes

 

En guide till medioker avkastning

april 12, 2017
Steve Jobs.jpg

En bra investering en gång i tiden

En gång i tiden fanns det ett litet skamfilat datorföretag med usel ekonomi. Jag fick lägga vantarna på en av deras vid den tiden nya laptops och minns hur jag tänkte ”det här är för bra för att inte bli stort”.

Företaget heter Apple. I dag världens högst värderade bolag. Då, år 2000, helt uträknade med en fot i graven. Någon gång räknade jag ut att om jag hade investerat 50 000 kronor (jag inte hade) då, hade jag haft 2 miljoner kronor ett antal år senare. Som 16-åring hade jag dock ingen aning om vad en aktie var för något.

Jag har tänkt på det där då och då, och valde till slut att aktivt försöka engagera mig i att inte bara konsumera mina pengar utan också växa dem. Utan att banka för hårt på min egen trumma har jag märkt att jag åtminstone är normalbegåvad i ekonomiska frågor och jag är intresserad av trender i skärningspunkten mellan politik, samhälle och ekonomi.

Jag gör inga anspråk på att detta utgör något sorts facit på den bästa investeringsfilosofin – rubriken på inlägget avslöjar kanske det – och inte heller tar jag något ansvar för eventuella läsares investeringsbeslut. Med det sagt, nedan är något sorts försök att sätta min investeringsfilosofi på pränt, och kanske också göra en pedagogisk genomgång av några olika överväganden som vi småsparare ställs inför.

Målet för mina investeringar är inte att göra snabba klipp, utan att spara lite extra för pensionen. Jag har en horisont på upp till 30 år. Har du andra mål kan andra strategier passa bättre.

Värdeinvestering framför spekulation
Det finns lika många investeringsfilosofier och sätt att räkna ut uppsidor i en aktie som det finns investerare. En enkel uppdelning är mellan fundamentalanalys och de som ägnar sig åt teknisk analys. De senare försök hitta signaler i allt statistiskt brus för att se om bolag har uppåtgående eller nedåtgående kursrörelser.

Värdeinvesterare tittar istället på bolags fundamentala underliggande faktorer, och sällan eller inte alls på kursrörelser. Dels specifika nyckeltal (P/E, YoC, P/B etc) men också om bolaget producerar något marknaden efterfrågar och som man kan anta kommer fortsätta efterfråga i ännu högre utsträckning i framtiden. Pris och värde är inte samma sak.

Makrotrender
Jag försöker i mina investeringar ligga i linje med stora och långsamma förändringar som påverkar många människor. Människor blir äldre och fetare. Genom Investor äger jag t.ex. det onoterade medicinteknikbolaget Mölnlycke. Av samma skäl kan läkemedelsbolag vara bra investeringar (jag äger dock inga). Automatisering förändrar industriproduktion, och allt fler får el, därför tror jag att Investor-ägda ABB kan vara en bra investering.

Allt fler lyfts ur fattigdom och efterfrågar livets bekvämligheter. Därför tror jag på SCA som producerar hygienartiklar. Det finns samtidigt en trend mot mer byggande i trä och ökad efterfrågan på biomassa. Samma bolag är en stor skogsägare. En svensk trend är mot ökat byggande, varför t.ex. Skanska ser attraktiva ut. Också vissa råvarubolag har framtiden för sig då mycket förnybar energiteknik kräver sällsynta jordartsmetaller.

Vallgravar och inträdeshinder
Eftersom jag i bästa fall vill kunna äga en aktie 30+ år undviker jag chansaktier i föränderliga branscher. Med vallgrav menas att det finns inträdeshinder på en marknad – regulatoriska eller praktiska. Bolag som ligger högt upp i förädlingskedjan eller är kapitalintensiva har konkurrenter, men det är svårt att gå från noll till att ha t.ex. en patentportfölj på magmedicin eller nätverksstandarder på två år. Branscher utan tvära kast är bra branscher.

Begränsat med cykliska aktier
Vissa aktier följer konjunkturcyklerna. Exempelvis gruvbolag som rider på råvarucykeln. När det går bra går det riktigt bra (Atlas Copco som exempel), men när det går dåligt då kan det gå uselt. Visst inslag av råvarukänsliga aktier är inget problem, men jag försöker vikta dem till max omkring 25 % av hela portföljens värde.

Stor riskspridning
Idealt sett äger man ett bolag. Ett riktigt bra bolag. Hade jag köpt Apple för 17 år sedan hade det varit en briljant investering. Men chansen att träffa en sådan är minimal. Därför sprider jag riskerna. Äger du 10 aktier där vardera utgör 10 % av portföljen, och en halveras förlorar du bara 5 % av din totala portfölj. Å andra sidan om samma aktie rusar 50 % ökar ditt totala portföljvärde bara med 5 %. Eftersom jag är riskavert tycker jag 15 aktier är en bra medelväg. Uppsidan är begränsad, men det är också nedsidan. Och jag har inte bråttom.

Av detta skäl äger jag också flera investmentbolag som i sin tur äger andra bolag. Och jag gillar branscher som inte är cykliska. Människor måste alltid köpa mat, och alla behöver någonstans att bo. Dagligvaruhandel och fastigheter är konjunkturokänsliga. ICA, Axfood, Castellum och Wihlborgs är sådana exempel.

Utdelningar
Att jaga utdelningar är extremt populärt. Genom att finansiera bolag genom aktieköp får vi en avkastning i form av en utdelning – pengar rätt in på kontot.

Det finns en kritik mot utdelningsinvesteringar och att denna strategi kan leda till att man graviterar mot mediokra bolag. Ett bolag som kan förränta pengarna genom att inte dela ut en spänn och istället använda pengarna för att utveckla sin verksamhet och därmed öka börsvärdet är strikt taget lika bra, om inte bättre. En hög direktavkastning (i min mening över 6 %) kan vara ett tecken på att man har slut på idéer.

Fördelen med att titta på utdelningar som nyckeltal är framförallt börspsykologiska. Jag blir inte orolig om en aktie minskar i värde, tvärtom, då kan jag köpa fler så länge som underliggande fundamentala faktorer inte har ändrats. Det går tvärt emot den gängse börspsykologin där man nervöst tittar på kursen.

Utdelningar är också svåra att manipulera. Antingen delar man ut eller inte, och antingen är utdelningen högre eller lägre än förra året. Jag äger inga bolag som inte delar ut, men skulle kunna göra om jag hittar någon bra. Det finns också, för vissa bolag, ett stigma associerad med att inte dela ut. Det ska mycket till för att ett fastighetsbolag som Hufvudstaden ska bryta en 20-årig trend av ökade utdelningar.

Bra historik spelar roll
Många, särskilt utdelningsinvesterare, tittar på historiska data om utdelningar och försöker extrapolera hur framtiden kan te sig för bolaget. Medveten om att historia inte behöver säga något om framtiden spelar det ändå stor roll i mina investeringsbeslut: Jag köper sällan bolag som inte har åtminstone tio år av stigande utdelningskurvor. Bolag som överlevt finanskrisen har testats.

Svenska börsen är bäst
Det är en överdrift. Men ett antal världsledande globala bolag är svenska och noterade här. Strikt taget finns det ganska få skäl att köpa utanför Stockholmsbörsen. Genom att äga företrädesvis svenska aktier undviker jag valutarisker och all form av källskatt. Dessutom är det lättare att följa och få en känsla för svenska företag än utländska, vilket är en annan tumregel – köp det du känner och förstår.

Lite till ingen kassa
Forskning visar att över tid är det bäst att vara fullinvesterad hela tiden. Jag har därför mindre än 1 procent kassa (likvider). Det kan kännas lite surt när ett bolag två veckor efter lönen ramlar in har dippat och blivit billigare. Men att detaljstudera marknaden varje dag har jag vare sig lust eller tid med. Vilket leder till nästa punkt.

Tid i marknaden
Den enda edge jag tror småsparare egentligen har är tid i marknaden. Över tid går börsen upp med i snitt 7 procent per år. Ju längre tid du är på marknaden ju större är din vinst och ju mindre känns oundvikliga lågkonjunkturer. Eftersom jag investerar i utdelningsbolag har jag också en sorts psykologiskt ”försvar” mot dippar. Lågkonjunktur betyder, i bästa fall, rea på kvalitetsaktier.

Försöker inte tajma marknaden
Att tajma börsrörelser annat i den mest breda definition av ordet är extremt svårt, både av tekniska skäl och utifrån min kunskap. Jag känner mina begränsningar.

För högt värderade bolag
I skrivande stund är börsen mycket högt värderad – P/E över 20-25 är inte ovanligt. Det finns en klyscha om att ”kvalitet inte kan kosta för mycket”. Det kan det visst, om det går att få högre avkastning i mindre kvalitativa bolag. Problemet i dag är att räntefonder, sparkonton och obligationer ger usel avkastning. Därför flödar billiga krediter till aktiemarknaden och blåser upp kurser. Priserna i dag reflekterar enligt mig sällan det egentliga värdena.

Jag köper trots det i vått och torrt mina utvalda aktier. Det är aktier i bolag som visserligen har höga värderingar, men vars underliggande fundamentala faktorer visar grönt. Med en horisont på över 10 år räknar jag med att kurserna kommer sjunka, vilket jämnar ut mitt genomsnittliga anskaffningsvärde (GAV) till mer rimliga nivåer.

***

I punktform skulle mina övergripande riktlinjer för hur jag förhåller mig till aktier kunna sammanfattas med:

  • Köper bolag som rider på större trender (åldrande, medicin, miljö, osv)
  • Köper bolag verksamma i konjunkturokänsliga branscher (fastigheter, dagligvaruhandel, hygien)
  • Köper (helst) mogna bolag med stark branschställning
  • Köper (helst) bolag som delar ut pengar
  • Köper (helst) bolag som har stigande utdelningstrend i över 10 år
  • Köper (helst) svensknoterade bolag för att slippa valutarisker och källskatt
  • Favoriserar investmentbolag för ökad riskspridning och substansrabatter
  • Alla utdelningar återinvesteras
  • En direktavkastning mellan 2 – 6 procent
  • Målet är att äga ca 15 aktier (och aldrig färre/fler än 12/18)
  • Jag är fullinvesterad hela tiden
  • Köper bolag jag tror på 10+ år framåt
  • Köper aktier regelbundet för att sänka GAV
  • Viktar inte cykliska aktier över 25 % av totalt portföljvärde

 

Det finns så klart andra sätt att se på investeringar än det jag skissar på här. Men jag kan rekommendera att ta ett aktivt intresse i investeringar. Du kommer garanterat att lära dig mycket om ekonomi (både privatekonomi och rent generellt), du kommer bli bättre på att förstå förändringar i samhället, och med tålamod så kommer du med mycket stor sannolikhet öka din ekonomiska rikedom.

När Granskning Sverige ringde

mars 10, 2017
Fabian Fjälling

Hej Fabian!

I fjol ringde en man som kallade sig Johan mig när jag stod och lagade mat – vi snackade en hel timme. Trevlig i tonen och resonerande, men med mycket obehagliga åsikter. Hans ledande frågor handlade framförallt om det inte var utrotning av svenska folket när vi blandades ut med invandrare. Jag förklarade att nej, definitionsmässigt är det inte utrotning när människor förökar sig. Snarare motsatsen.

Vem ”Johan” egentligen är vet vi inte. Men hans kollega ”Erik” som ägnar sig åt samma sak har visat sig heta Fabian Fjälling och är en nu mera en rikskänd 48-åring efter att han avslöjade sig själv av misstag. Fabian ringer upp förmenta makthavare och spelar in dem ovetande, klipper sedan för att etablera en bild av dessa intervjuoffer som svarslösa, lögnaktiga och hycklande och lägger ut på nätet.

Allt är en del av ett större narrativ för att minska tilltron till politiken och medierna.

Mitt klipp finns här att lyssna till här på ”Granskning Sverige”. En timme nedklippt till ca 5 minuter där åtminstone ett av mina svar inte är med för att försöka få det att framstå som att jag är pressad och inte kan svara. Givetvis tar inte heller ”Johan” med sina frågor om folkutrotning i nedklippningen. Anständighetens gräns har inte riktigt förskjutits så långt än.

Varför skriver jag detta? Kanske googlar någon på Granskning Sverige och jag lyckas bredda bilden av dem något som sanningssägare i PK-Sverige.

Jag kom att tänka på detta samtal när jag ramlade över konspirationssajten Newsvoice som klär upp sig som en nyhetstidning på nätet, där man bland annat kan lära sig att HIV kan botas med god kost, det finns ingen global uppvärmning, vacciner är farliga och cancer kan botas med vatten.

Newsvoice som egentligen är en person vid namn Torbjörn Sassersson har nämligen analyserat medias attack mot Granskning Sverige. Sassersson skriver bland annat:

Metoden har uppenbart förargat den svenska journalistkåren. En anledning är att svenska journalister och politiker inte kunnat svara speciellt bra på frågorna som ställts. GS har ofta med övertydlighet visat det med sina samtal.

När jag läste detta kände jag mig manad att kommentera inlägget. Så jag redogjorde för samtalet om ”utrotning av det svenska folket” och förklarade att de inte följer de pressetiska reglerna, klipper sina inlägg medvetet för att etablera en rasistisk agenda. Det är snarare där skon klämmer (och nyhetsvärdet finns!). Inlägget är signerat Oscar och finns om du scrollar ned. Sassersson svarar med att han:

naturligtvis [är] emot extremism, nazism och förintelse etc, men jag hittar inget i GS inspelningar som handlar om att GS förordar rasutrotning, att kulturblandning innebär utrotning eller att de gillar nazism eller rasbiologi.

Jag tar och utvecklar det jag redogjorde för högre upp i detalj om hur lite av vårt samtal som faktiskt läggs ut, och noterar om han inte ser det rasistiska för att inte säga nazistiska i tankefiguren att utrotning sker genom att det föds barn, då kan jag nog inte övertyga honom. Detta inlägg väljer Sassersson däremot att inte släppa igenom.

Till detta ska tilläggas att så vitt jag kan bedöma var det inte Fabian Fjälling som ringde upp mig, vilket jag felaktigt skrev i min kommentar på Newsvoice. Men ”Johan” och Fabian Fjälling tycks ha ungefär samma åsikter.

Fjälling säger sig sympatisera med Svenskarnas Parti, han beklagar sig över judarnas onskefulla inflytande och förintelsen är en lögn.

Detta är en lång inledning för att komma till själva frågan jag själv funderar på.

Om man menar att förintelsen är en lögn, HIV kan botas med att äta bättre, kanelbullens dag är en konspiration och människan är en slavras åt utomjordingar, bara för att ta några exempel har man det kämpigt i samhällsdebatten och kanske också i socialt umgänge. 99 av 100 personer som Fjälling eller Sassersson skulle möta på stan skulle nog betrakta vad de säger som komplett galenskap.

Samtidigt är detta entreprenöriella herrar, de driver relativt inflytelserika sajter och båda är välartikulerade. Fabian har ett jobb, hus och fru vid sidan av sitt sidoknäck som nättroll.

Jag tror att de flesta människor har en självbild som bygger på en övertygelse om att de är rationella, förnuftiga och mottagliga för fakta och argument. Ingen går runt och tänker jag är övertygad om något som egentligen är fel.

Hur förenar man en sådan självbild med åsikter som man själv upplever motarbetas, bespottas och förlöjligas nästan vart man än vänder sig? Jag tror det enkla svaret är att då skapar man av mental självbevarelsedrift en konspiratorisk verklighetsbild: Mina åsikter förlöjligas, undantrycks och föraktas inte för att de är absurda utan för att man inte får säga sanningen i det här jävla landet.

Således är det rimligt att Fabian ringer politiker och journalister under pseudonym, bandar dem ovetandes och klipper i sina ljudfiler. Journalister är en del av ”eliten” som undertrycker sanningen. Men när journalister ber Fjälling om intervjuer – med mer öppna kort än han själv – sker det för att de vill ”tysta honom”, det är ”fake news”, och Fabian har inte sovit bra på flera dygn. Frugan är också under isen p.g.a. att han själv har lyckats koppla ihop sitt eget namn med sina åsikter och Expressen har mage att be om en intervju.

Möjligtvis är det någonstans här man också kan hitta svaret kring varför konspirationsmiljön på nätet samlar människor med internt icke-koherenta åsikter. Om sanningen om förintelsen inte får uttryckas är avståndet tydligen kort till att också tycka att Ryssland är under attack av väst – trots att någon som beklagar sig över ”judarnas onskefulla inflytande” rimligen borde vara avigt inställd mot den stat som krossade fascismen. Det finns inte heller någon uppenbar koppling mellan att vara ett fan av den ryska diktatorn Putin och mena att HIV kan botas med bra mat, ändå upplåter Sassersson glatt plats på sin sajt åt båda åsikterna. Om en sanning förtrycks är det tydligen lätt att dra samma slutsats om andra ”sanningar”.

Vart vill jag komma med allt detta? Möjligtvis illustrera den tragiska utvecklingen sedan  ”you” – med anspelning på användargenererat innehåll – blev Times person of the year för blott elva år sedan. Nu sitter vi här år 2017 med trollfabriker och självutnämnda wallraffare som istället för att haverera i Ring P1 som på en gamla goda tiden startar podcasts och YouTube-kanaler.

Tyvärr tror jag att denna utveckling bara kommer att fortsätta. Alla människor (ja, också du och jag) har så kallad confirmation bias, man föredrar och dras till information som bekräftar invanda föreställningar. Faktakoll och källkritik har antagligen aldrig varit viktigare än i dag.