Svajjigt
Nystart
Jag är inte längre upsaliensare, utan nu mera söderbo. Arbetsnamnet för den re-brandade bloggen är “vår man på Hummerknivsöder”, men jag är öppen för mer, eller mindre, ironiska slogans (se “om mig” för kontaktuppgifter). Jag återkommer även med ett tårdrypande avskedsinlägg till Uppsala så småningom, om jag någon gång lyckas uppbåda någon sorts nostalgisk ånger över att ha flyttat. Men det är oklart i skrivande stund. Jag trivs ju som fisken i vattnet här – alla andra sportar också skägg och sotarmössor.
Först måste jag i varje fall få ordning på lägenheten.
Årets 15 bästa skivor (5 – 1)
5. Frank Ocean – Nostalgia, ULTRA.
På låten “there will be tears” sjunger Frank Ocean “my friend said it wasn’t so bad/ You can’t miss what you ain’t had/ well, I can – I’m sad”. Ocean tillhör, vad ska vi kalla dem för, Tumblr-R&B-artister? Jag gjorde högre upp i listan jämförelsen mellan ny och gammal R&B – de självgoda VS de neurotiskt självanalyserande. Men gränsen inom R&B kan också dras mellan de som rör sig inom genrens ramar, och de som lyfter blicken över genrens estetiska och musikaliska klichéer. Till skillnad från generationskollegan Drake som delar mycket samma tematik i sångtexter, men har stjärnproducenter och de senaste beatsen bakom sig, är Frank Ocean mer blandband. Han stjäl obehindrat från MGMT, Stanley Kubrick-filmer, Coldplay, och The Eagles “Hotel California”. Från introt med det samplade kassettbandsljuden som kickar igång, till slutet när bandet plockas ut är det en uppvisning i en lek med en genres gränser. Nostalgia, ULTRA:s styrka och sound är egentligen svår att beskriva, men den och det ligger någonstans där, i förmågan att ompröva gamla sanningar. Nostalgia, ULTRA är årets näst bästa R&B-skiva.
Lyssna på: Strawberry Swing
4. A$AP Rocky – LiveLoveA$AP
Hypade A$AP Rocky är inte rappens räddare – jag tror inte rap behöver räddas – och om tre månader kommer hans Rick Owens / Raf Simmons-grej säkert kännas daterad. Men här och nu är LiveLoveA$AP bland det bästa som går att lyssna på. Mest för Rockys förmåga att plocka det bästa från olika musikaliska strömmingarna, från cloud rap till dirty south. LiveLoveA$AP är årets (ganska) berättigade hype.
Lyssna på: Peso
3. Alexis Weak – Till Minne Av
Från 2007 års house:iga Välkommen till Gullmarsplan till årets Till Minne Av har Alexis inte utvecklats nämnvärt som rappare. Det är varning för julklappsrim ibland. Att Weak ändå lyckas göra en så bra skiva är ett styrkebesked. Mellan nödrimmen finns det rader som träffar rätt i magen, och han har samma osvikliga känsla då som nu för att välja egensinniga men bra beats – eller snarare melodier och arrangemang. Temperaturen på skivan matchar årstiden när den droppade, någon gång under kalla februari. Mellan beatsen flyter det in och ut elektroniska staccaton, pipande och svepande synthararrangemang och warpade andrastämmor. Stämningen är mer Jonathan Johansson än Ison & Fille. Alexis styrka är inte främst som rappare, snarare hans förmåga som musiker att röra sig i det – åtminstone i Sverige – egenhändigt skapade gränslandet mellan pop, house och hip-hop. Det kanske kan kallas för post-hip-hop? Till Minne Av är årets mest intressanta, och bästa, svenska skiva.
Lyssna på: Till Minne Av
2. Juicy J & Lex Luger – Rubba Band Business 2
När Rubba Band Business 1 släpptes fundera jag över hur en rappare från Three 6 Mafia som brukade glida runt i en Megadeath-tisha och ler maniskt skulle kunna ta sig ann den hårdaste gangstarappen. Juicy J framstår mer som skön än vad han gör gangsta. Det är lite rap-farfar över honom. Och visst, första intrycket är att detta är en billig kopia av Gucci Mane och Brick Squad (RIP Slim Dunkin). Men Juicy J:s malström av aggressiva ad-libs över Lex Lugers faux-billiga produktion av synthar och djupa bastrummor nöter ned allt motstånd. Efter 77 minuter är även jag övertygad om att Juicy J festar hårdare, har fler bitches, mer blow, straps och kush än någon annan. Juicy är gangstarappens fanbärare 2011 och Rubba Band Business 2 är årets överraskning.
Lyssna på: Erryday
1. The Weeknd – House of Balloons
Det tröttsamma med R&B är att det ibland är som att lyssna på ett svart pojkband. Inoljade killar med tvättbrädor som gör någon gruppdans i en video. Jag behöver inte ens se showen för att veta hur det ska se ut. Det är underhållande nästan enbart som komik. Den skärpa – den svärta – som kan finnas i R&B blir det därför sällan mycket av. Enter: The Weeknd och House of Ballons, första skivan/mixtapet i en triologi som avslutades i veckan med släppet av Echoes of Silence. Det är R&B, men ändå inte. Det låter som om Robert Smith aldrig hade plockat upp gitarren och hade satsat på trummaskinerna istället. Eller som om Burial hade träffat en hjärtkrossad R&B-sångare på en Tumblr-blogg med art-porn. The Weeknd är hypnotiskt, knarkat, sexualiserat, nedstämt och lite skrämmande. House of Balloons är även årets skiva.
Lyssna på: The Knowing
Årets 15 bästa skivor (10 – 6)
10. Rich Boy – 12 Diamonds
Alabama-rapparen Rich Boy är killen som släppte sin debut 2007 och fick en mindre hit med Throw Some D’s. Fem år senare väntar jag fortfarande på nästa platta (Resurected in Diamonds skulle komma i år). Men det är kanske lika bra att Rich Boy kör DIY så länge, för detta Supa Villain-producerade mixtape – det låter som Lex Lugers elaka tvillingbror – är en sorts lågbudget-sydstatsrap man inte hör så ofta nu för tiden. Tänk: dånande trummor, guttural skryt och ett överflöd av explicita beskrivningar av diverse olagligheter och omoraliska akter. Rich Boys nästan desperata röst ger mixtapet en särskild skärpa.
Lyssna på: The Ruler
9. Curren$y – Covert Coup
Curren$y började sin karriär som weed carrier åt Master P:s No Limit för att gå vidare till att stå i Lil Waynes skugga under Tha Carter I – II-eran. Hans avtryck som artist var inte gigantiskt. Det kändes aldrig som Curren$ys grej att rappa om Rolls Royces, kokain och herrgårdardar. Det är först efter att han gick DIY kring 2008 som han har blommat ut som artist. Estetiken är nu mera lavalampor, Instagramfilter på sina videos, moddade chevys från 70-talet, gräs (tejpet släpptes 20/4), och knaprigt rökiga beats. Gamla Mobb Deep-producenten The Alchemist har proddat hela EP:n med bravur. Curren$y verkar inom vad som kan kallas för stoner rap – det är en varm soulaktig ljudbild med en kylig leverans. Hans nasala sydstatsdrawl kan få vem som helst att längta efter en egen Impala.
Lyssna på: Blood, Sweat & Gears
8. Rittz – White Jesus
Rap är lika mycket lyrik som det är leverans. Snabbare är inte nödvändigtvis bättre, ibland tvärtom. Men Rittz är inte bara en av de snabbaste – och tekniskt mest begåvade – rappare jag har hört sedan Twista, han är också en av de mest underhållande lyricisterna i år. Jag menar, vem annars tillägnar en hel låt åt sina bilhögtalare och kommer på en rad som: “These hoes just love the speakers, sounds like Justin Bieber tied up in the trunk and kicking”. Får jag ett lol? White Jesus är tolv spår av underhållande skitsnack – även om det inte är mycket socialrealism i raderna. Men strunt samma. När Rittz får lägga bars över DJ Burn Ones rökiga beats blir det ett av de mest fruktsamma samarbetena i år.
Lyssna på: Rattle Back
7. Clams Casino – Instrumentals
Jag är nördigt intresserad av beats – tyvärr gillar inte min dator mina ambitioner att påbörja en producentkarriär. När jag satt och började våndas över vilka låtar som skulle platsa på årets 30 bästa låtar upptäckte jag att Clams hade producerat en respektabel andel av kandidaterna. Alla låtarna på Instrumentals har använts av rappare att lägga bars över (Lil B, ASAP Rocky, Main Attrakionz), men skivan är som namnet berättar helt instrumental. Att skapa ett beat behöver inte vara mer än några 808-trummor och en sample – men till skillnad från andra som gör “beats”, Harry Fraud, Araab Muzik med flera, gör Clams Casino musik. Utgångspunkten är trummorna, men de tillåts aldrig dominera, istället flyter de in och ut mellan drone-aktiga ljudmattor, synthstötar, samples och lagar på lager av melodier. Hade jag inte vetat bättre kunde jag ha trott att det var producerat av någon indieartist och hypat av smala vita popnördar på Discobelle. I brist på bättre beskrivande begrepp är det melankoliskt och känslosamt. Det är inte ofta man kan säga det om hip-hop.
Lyssna på: Motivation
6. G-Side – iSLAND
DIY-rapparna från Huntsville fortsätter med samma koncept som tidigare; Vardagsnära grinding lagd över eterisk högtflygande produktion av Block Beataz med många blinkningar åt elektronisk musik. Det hörs att NASA var en av Huntsvilles största arbetsgivare. iSLAND är en naturlig kontinuitet i G-Sides pärlband av unikt output, de låter kort sagt inte som något annat än G-side. Most slept on är ett slitet uttryck i genren som faktiskt stämmer för denna duo. Till skillnad från gamla mer elektroniskt poppiga Starship & Rocketz, eller januaris optimistiska The One Cohesive är dock iSLAND mörkare, mindre hoppfull och mer desperat.
Lyssna på: Our Thing
Årets 15 bästa skivor (15 – 11)
15. The-Dream/Terius Nash – 1977
The-Dream är ett produktionsmonster med hits som Rihannas Umbrella under bältet. Han är också en av få kvarvarande stora R&B-artister i den äldre skolan. Någon skrev i en recension av 1977 att det finns två typer av R&B, dels 10-talets Drake / Frank Ocean-typer: inåtvänt, specifikt, självupplevt, självanalyserande och vagt neurotiskt. Å andra sidan har vi R. Kelly, Trey Songz och killarna som glatt sjunger om sex, kärlek, bilarna och smyckena. Men i en väldigt generell mening. Insert din favorittjej, typ. The-Dream har med 1977 blivit mer Drake än R. Kelly. Rent tematiskt kretsar mycket kring hans skilsmässa (en djup brunn att ösa ur som Spiritualized lär oss). Skivan är precis lika välpolerad som tidigare släpp, och med den genomgående självdokumentära tematiken gifts det bästa från båda sidorna av R&B:s musikaliska klyfta samman.
Lyssna på: Long Gone
14. Don Trip & Starlito – Stepbrothers
Den som trodde att soundbites från en dum-kul komedi om två styvbröder inte skulle passa för att bygga ett mixtape kring trodde fel. Stepbrothers anspelar lika mycket på filmen med Will Ferrell och John C. Reilly som den gör på de båda sluddrigt stöddiga sydstatsrapparna Don Trip och Starlito. De verkar helt enkelt ha jävligt kul ihop. Det är lika lekfullt och hårt som det är bra.
Lyssna på: Hot Potato
13. Main Attrakionz – Blackberry Ku$h
Pitchfork kallar dem för “lo-fi bedroom rappers”. Typ så. Vad som på pappret låter som en skitnödig kombination av några väldigt “nu”-paketerade killar i Mishka från gatan som rappar över inderockarens Julian Wass beats blir i själva verket något ganska unikt njutbart. Det är lekfullt avspänt och experimentellt. Cloud rap kallas det för, och är bland det mest intressanta i hip-hop sedan dirty souths kreativa explosion i mitten av 00-talet.
Lyssna på: I’m Back
12. Wolves in the Throne Room – Celestial Lineage
Metal översvämmas av dåligt producerat skräp, och det säger jag som någon som började lyssna på Metallica som fyraåring. Särskilt inom Black Metal ses det som en ära att göra musiken så obevekligt kakafonisk att den nästan är olyssningsbar. Men så finns det band som lyckas lyfta sig över det där men ändå hålla kvar essensen, den där stämningen – kopplingen till svärtan, det primala, råa – som inte riktigt går att beskriva. Emperor lyckades på “Anthems to the Wellkin at Dusk”, och nu senast Wolves som trycker på de rätta knapparna. Att kalla det för Black Metal i en traditionell mening är egentligen missvisande, de delar inte estetik med pandamålade norrmän, men de fångar ändå.. det. Tänk mer naturmystik, mer drone och mindre corpse paint. Wolves lyckas med konststycket att balansera på en smal egg mellan kaos och det symfoniskt storslagna över en mycket mörk avgrund.
Lyssna på: Thuja Magus Imperium
11. Smoke DZA – The Hustlers Catalog
Smoke DZA:s fullängdare som också droppade i år heter Rolling Stoned. Finns det någon andlig arvtagare till Cypress Hills hypnotiska gräsglorifierande är det Harlems Smoke DZA. Lika nedrökt som Wiz Khalifa, lite mer svårtillgängligt, med med betydligt mera kylig stil.
Lyssna på: Loaded
Årets 30 bästa låtar
Det har varit ett fint musikår. Ett av de bättre rent av, vi har fått drogad The Cure-aktig R&B, Tumblr-R&B, lo-fi bedroom rap, high fashion rap, singer songwriter rap, ny-soul, symfonisk indie och mycket mycket, mycket däremellan.
Eftersom min TV har slutat att fungera, MTV inte längre spelar musikvideos har jag hört, och nyheterna är det enda jag hör på radion, har jag ingen aning om hur hypade, och sönderspelade eller hur mycket allmängods låtarna på listan är. Jag lever i min musikaliska bubbla, så detta är verkligen min lista. Så nej, ingen Veronica Maggio eller “Så mycket bättre” denna gång.
Det finns en fin symmetri i 30 låtar och 15 skivor (som kommer lite senare). Annars hade detta dragit i väg. Några utgångspunkter: En låt per artist, med undantaget att en artist får vara featured på någon annans låt (jag klarar inte att hålla mig, well well). Detta är en singles-lista, d.v.s. fokus ligger främst på de bästa låtar som antingen har släppts som singlar eller via videos. I de fall låtarna kommer från mixtapes är det helt enkelt det bästa på skivan.
I vanlig ordning finns det en del artister som har släppt starkt material och aldrig kom med, men som förtjänar omnämnande, bl.a. Zed Zilla (“Kush an Drank”), Vado (“Hands Down”), Jonathan Johansson (“Centrum”), Jeremih (“Down on Me”), Action Bronson (“Not Enough Words”) och Mayer Hawthorne (Can’t Stop”).
Du kommer att hata några av låtarna. Jag älskar, åtminstone några av dem, inte så mycket för att de är “bra” – vilket de också är – utan mer för att de är så intimt sammankopplade med olika ögonblick och faser i mitt liv under detta år. För er Spotify-lyssnare där ute har jag knåpat ihop en inte helt komplett spellista. Håll tillgodo.
1. Lil’ B – Illusions of Granduer (remix)
2. Adele – Someone like you
3. Frank Ocean – Strawberry Swing
4. ASAP Rocky – Peso
5. DJ Khaled – I’m On One (ft. Drake, Rick Ross & Lil Wayne)
6. Fabolous – Riesling & Rolling Papers
7. Lil Wayne – She will (ft. Drake & Rick Ross)
8. Young Jeezy – F.A.M.E. (ft. T.I.)
9. Drake – Trust Issues
10. The Weeknd – Rolling Stone
11. G-Side – Pictures (ft. G Mane)
12. Chase & Status – Blind Faith
13. Florence + The Machine – Never Let Me Go
14. Green Ova Undergrounds – I’m Back
15. Alexis Weak – Hycklare
16. Juicy J – Juicy J Can’t
17. Yo Gotti – Spazz Out
18. Junior Boys – Playtime
19. The Weeknd – High For This
20. Lana Del Ray – Video Games
21. Pusha T – Cook It Down
22. Rittz – Rattle Back
23. G-Side – 24 Eight
24. Green Ova Undergrounds – G.O. Anthem II
25. Curren$y – Full Metal
26. Mob Figaz – Loyal To The Mob
27. Big K.R.I.T. – Money On the Floor (ft. 8 Ball, MJG & 2 Chainz)
28. The-Dream – Long Gone
29. Wiz Khalifa – Silence (ft. McKenzie Eddie & Curren$y)
30. Kendrick Lamar – Kush & Corinthians
LiveLoveASAP
I’d be that pretty motherfucker, Harlems what I’m reppin
Är ASAP Rocky, NY-rapparen som dricker purple och bär Raf Simmons New York-rappens räddare? Efter att ha snurrat tejpet i fråga några gånger har jag gett elva av sexton låtar fyra stjärnor i iTunes. Det är snyggt, fashion, väldigt nu, har snygga beats och en habil rap där Rocky får skina själv på majoriteten av spåren. Clams Casino atmosfäriska och känslosamma beats, som är så starka att de skulle passa som instrumentell musik (Demons, Leaf) är lämplig ljudbakgrund åt vilken duglig rappare som helst.
Rockys korta hype ride påminner nästan om de gamla goda dagarna. En 3 miljonersdeal innan ett första mixtape hör inte till vanligheterna på 10-talet. Those white corporate niggas, som han skulle säga, ser uppenbarligen potential. Det räcker att se Peso-videon för att förstå varför. Det är sjukt snyggt. Skivbolagsdealen framstår som än mer logisk när tejpet hämtar lika delar inspiration från Kanye-aktig fashion shout outs (Purple Swag), Drake-esque croonande refränger (Kissin’ Pink) som gammal sydstatsrap (Trilla) och det nya heta, cloud rap (Leaf). Det finns något för alla smaker.
Men jag kommer ändå på mig själv med att hela tiden stänga av ASAP och sätta på Juicy J:s bombastiskt episka Rubba Band Business II istället. Jag vet att jag kommer lyssna på ASAP i någon månad innan jag hittar något nytt. Det headnodas till Raf Simmons och Maison Martin Margiella till höger och vänster. Väldigt hösten 2011.
Hypen inför releasen av LiveLoveA$AP pratade om att detta skulle vara ASAP:s ögonblick att bevisa vad han gick för. På sätt och vis lyckas det. Peso kan vara årets hip-hop-låt, och Rocky kan så klart rappa. Clams Casino, DJ Burn One med flera har satt i hop snygga beats (även om åtminstone tre stycken är återvunna från andra mixtapes).
Problemet med LiveLoveA$AP är att tejpet tyvärr är lika mycket “nu” som det är anonymt. Bortsett från några riktiga pärlor och de high fashion shout-outs som markerar 2011 skulle detta kunna varit producerat när som helst efter 2004 i vilken stad som helst. Hela sydstatsemulerandet är gulligt. Men för någon som reppar Harlem är det mest ett fattigdomsbevis med purple och “R.I.P. to screw”-tematiken. Vill jag höra sydstat sätter jag på Z-Ro.
Kort sagt, det är mycket yta men mycket lite eget uttryck. Vilket inte nödvändigtvis är ett problem – alla får känna sig som en pretty motherfucker åtminstone ett tag.
En halvdag i verkligheten
Som sjukvårdspolitiker blir det mycket diagram, staplar och texter, men ganska lite handfast vårdverklighet. Jag ändrade på det för egen del i måndags när jag hamnade på akuten i Stockholm med akuta bröstsmärtor. Inom loppet av femton minuter gick jag från A-OK till att sitta i en taxi och tänka “jag kommer att dö”.
Hur är vårdverkligheten då? Fascinerande är nog ordet. Efter en timme på akuten fick jag träffa en allmänläkare. Jag beskrev symptomen, skarpa och dova bröstsmärtor och extrem matthet, i korta drag. Han klämde och kände, och tog ett EKG på mitt hjärta, eftersom sjukvårdsupplysningen misstänkte att det kunde vara myokardit (hjärtmuskelinflammation, som är potentiellt dödligt).
EKG visade att det “inte var hjärtat”. Fick rådet att poppa några voltaren och fortsätta som vanligt med livet. Jag haltade ut, fortfarande lika matt och med samma smärta som jag kom in med. Efter en kväll av google-fu upptäcker jag att EKG som så kallad screeningmetod för myokardit har under 50 procents träffsäkerhet. Jag nämnde detta för en kollega som är läkare, som påtalade att nej, myokardit upptäcker man bäst med en annan metod.
Nu börjar den bisarra biten. Eftersom jag för min egen sinnesro och hälsas skull vill veta att jag inte har en potentiellt dödlig inflammation i mitt hjärta vill jag komma till vården igen och ta provet som visar om jag har det eller inte.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen, knappar in personnummer och blir kopplad till en sjuksyrra. Hon inleder samtalet med “du ringer från Stockholm, men du bor i Uppsala?”. Jag svarar, “ja, jag bor i Uppsala men arbetar i Stockholm.. jag blev kopplad till dig”. Jag beskriver symptomen och hela biten ovan, och avslutar med “ska jag gå till vårdcentralen?”.
Nej serru, det ska jag inte. Eftersom jag bor i Uppsala – det är där jag sover oftast – annars är jag mest i Stockholm, är ordningen att jag inte kan boka ett besök på en vårdcentral i Stockholm. Blir jag akut sjuk får jag vård. Men boka ett läkarbesök för en så kallad “utredning” går inte. Jag får därför rådet att åka in till akuten igen för att de kan göra denna “utredning”.
Det låter ju väldigt avancerat – jag ska utredas. Jag ser framför mig ett helt läkarteam med massa avancerade instrument. Vad består utredningen i då? Utredningen är ett stick i fingret som en sjuksyrra gör, blodet analyseras av en labtekniker. Svaret får man tillbaka på under en halvtimme.
Det första man lär sig som sjukvårdspolitiker är att det är ett problem att folk åker till akuten med icke-akuta hälsoproblem. Du ska uppsöka primärvården först är ett evigt mantra i sjukvårdspolitiken. Styrsystem och incitamentssystem krystas fram, analyseras och förfinas år efter år för att undvika att någon idiot åker in till akuten för att få ett litet stick i fingret.
Jag säger “men jag är ju inte akut sjuk, jag vill inte åka till akuten”. Innan vi lägger på konstaterar sjuksystern i luren lakoniskt att det är vad som står till buds: Akuten. Alternativet är givetvis att jag söker vård hemma i Uppsala. Då kommer det andra problemet istället: Väntetiden på min vårdcentral, Kungsängen, var senast jag försökte komma till vården sex veckor.
Ledsen, Landstinget i Uppsala län och Stockholms läns landsting. Men jag tänker inte vänta i sex veckor. Därför kommer jag på lördag åka till Akademiska sjukhuset, gå in på akuten – känna mig som en idiot – och be om mitt stick i fingret.
10. En låt som får dig att somna
Någon jämförde att höra – eller uppleva – Gas med att stå i en mörk skog, en kall stjärnklar natt, och höra ekot av ett rave i en by någonstans i fjärran. Det beskriver stämningarna Gas frammanar ganska bra. Jag somnade faktiskt till Gas när jag såg honom live på Forsmark 4:an (Uppsala konsert och kongress). Inte för att han var dålig, utan för att hela upplevelsen blir nästan hypnotisk när ljud sammanfogas med hans projektion av suggestiva naturbilder som metamorferar likt ett rochardtest. Det måste varit 2009. Skivan låten kommer ifrån heter “pop”, men är allt annat än.
9. En låt du kan dansa till
Du behöver spola till 1:23 för att förstå varför förklaring är överflödig.
